”När jag blir stor ska jag bli en Cadillac.” Den ynkliga småbilen har skamfilad nått sin slutstation på bilkyrkogården, men dekalen i bakrutan vittnar fortfarande sorglustigt om bilägares och andra människors storhetsdrömmar.
Vilsna ungdomar försöker köpa kändisskapets storhet till nästan vilket pris som helst.
Andra vill växa i storhet genom att utsätta sig för våghalsiga äventyr och livsfarliga stunts. På idrottsarenorna kämpar man för att nå storheten på prispallen. Vuxna människor med rätt hyfsat yttre skaffar sig nytt utseende genom s.k. make-over-operationer. Små personer i otympliga stadsjeepar förstärker en förmodan att storhetsvansinnet är en ganska vitt utbredd folksjukdom. Herostratos satte fyr på Artemistemplet i Efesos och nutida efterföljare försöker vinna herostratisk ryktbarhet genom allehanda ogärningar. Och vem vill tänka på att döden sätter punkt för all mänsklig storhet?
Evangelierna vittnar om att också Jesu lärjungar bar på storhetsdrömmar, som de gång efter annan gav utlopp åt. Det kanske grövsta exemplet ger Lukas, när han berättar att det i nattvardssalen uppstod en tvist mellan lärjungarna om vem som var störst. Så förfärligt och så mänskligt!
Våra lutherska fäder gjorde i sin människosyn klar åtskillnad mellan vad en människa är inför Gud och vad hon är inför människor.
Inför Gud saknar vi all egen storhet. Aposteln Paulus sammanfattar vår ställning i ordet: Det är ingen åtskillnad. Ty alla har syndat och är utan berömmelse inför Gud.
Men på det mänskliga planet förekommer det skillnader. Somliga är huvudet högre än andra. En del lyckas t.o.m. bli världsmästare och få medalj. Heder åt den som är klyftig nog att efter segeryran och den efterföljande tomheten inse, att det finns det som är mera meningsfullt än att hoppa högt och springa fort och som säger sig vilja vara till nytta och glädje för sina medmänniskor. Störst är den som tjänar. Så har den Herre sagt som själv var stor och högt uppsatt men som blev fattig för vår skull för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika.
Även den minsta bland människors barn har anledning att fröjdas över att det är stort att vara människa. Att vara skapad till Guds avbild, dyrt köpt och återlöst med Jesu Kristi, Guds Sons, blod; att för hans skull få äga en tillräknad rättfärdighet och ha rätt att vara Guds barn; att vara erbjuden det eviga livet – för intet. Det är nåd av en stor Gud, och därför uppmanas vi att berömma oss av Herren.
Guds barn har i Kristus fått en ofattbar storhet. Den är fördold för världen, och själva kan de här i tiden knappast ens ana något av den. Men aposteln Johannes skriver: Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.
I Jesus Kristus finns den sanna mänskliga storhetens hemlighet. Vi höll honom för intet, men Gud har gett honom det namn som är över alla namn. Sök honom, medan han låter sig finnas!
Sam-Arne Nilsson
Predikant, Stockholm