Större än fredagsmys

När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, tog de med honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, som det står skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska räknas som helgad åt Herren. De skulle också ge det offer som är bestämt i Herrens lag: ett par turturduvor eller två unga duvor.

I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde. Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen, tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, för mina ögon har sett din frälsning som du har berett inför alla folk: ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel.” Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.”

Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning. När de hade fullgjort allt som var bestämt i Herrens lag, återvände de till Galileen och sin hemstad Nasaret. Och pojken växte och blev starkare och fylldes av vishet, och Guds välbehag vilade över honom.

(LUK 2:22-40)

”NU ÄR DET FREDAGSMYS – OM DET SÅ ÄR DET SISTA JAG GÖR” har det låtit i OLWs reklam i flera år nu. Ingen av oss tar det riktigt på allvar. Visst gillar vi fredagsmys, men den största skräcken är inte att behöva dö utan att ha fått uppleva det en gång till.

LIKA MÄRKLIGA KAN SIMEONS ORD TYCKAS. Han får se och hålla ett litet barn som är som vilken annan bebis som helst och utbrister att nu kan han dö, nu har han sett sin räddning. Det är i samband med ett besök i templet som Josef och Maria möter Simeon. Fyrtio dagar efter födseln ska de offra som en fullbordan av Marias reningstid och samtidigt helga sin förstfödde son, Jesus, åt Gud.

Simeons ord kan tyckas märkliga, men så rätt han ändå hade. Med trons ögon såg han att denne pojke var Israels tröst, Guds härlighet i en värld där det finns så mycket övrigt att önska. I alla år hade hoppet om denna stund hållit honom uppe och bevarat honom från missmod. Frågan till oss som läser om honom letar sig osökt fram: Drömmer vi på samma sätt om att en dag få möta Jesus ansikte mot ansikte? Håller vi hoppet om det levande? Vi behöver det hoppet! Den här världen behöver det hoppet! Genom kyrkans historia har den stora rädslan inte varit döden, utan att dö utan det hoppet, att dö oförberedd.

I TEMPLET MÖTER JOSEF OCH MARIA ännu ett levande inventarium, den 84-åriga Hanna. Hon har ingen direkt dialog med de nyblivna föräldrarna, men hon lovprisar Gud och berättar om honom för alla församlade. Det var hennes livsuppgift att vittna om hur underbart det är att få tro på honom och vara i hans närhet. Och det är ju den största livsuppgift en människa kan ha! Bo Giertz kallade Hanna för en av världens lyckligaste människor. Hon visste var källan till glädjen fanns.

SKILDRINGEN AVSLUTAS MED EN SAMMANFATTNING av hur Jesus utvecklades som barn. Och pojken växte och blev starkare och fylldes av vishet, och Guds välbehag vilade över honom. Det är en oerhört vacker beskrivning av ett barn som mognar under Guds välsignande hand. Mest förunderligt är ändå att detta välbehag nu vilar över oss. När vi genom tron tar emot Kristus i våra liv tar vi emot Guds välbehag. Gud ser nu på oss som sina barn – förlåtna och underbara.

SÅ LÄMNAR JOSEF OCH MARIA TEMPLET denna vanliga ovanliga dag som inte väckte någon direkt uppmärksamhet utåt. Vi har inte hört dem säga någonting. Allt Lukas berättar för oss är att de förundrar sig. De lyssnar och häpnar. Det har åter blivit uppenbarat för dem att den de håller i famnen inte bara är ett litet barn. Och det har gjorts av två åldringar som inte heller är små. Det tror man annars lätt om man inte gjort Tomas Sjödins upptäckt: ”Fem gamla kyrktanters böner ska aldrig föraktas. Vi hör dem inte, men i den himmelska världen brusar de som väldiga vatten.”

BÖN: Herre, tack att du kom i enkelhet och lät oss ana din härlighet och storhet. Låt oss få se dig som vår räddare och vårt hopp.

MARKUS HECTOR, predikant, Malmö