Juloratoriet – givande och krävande

Gudstjänstliv i Leipzig
I Leipzig fanns på 1700-talet ett rikt gudstjänstliv. Man firade flera gudstjänster på söndagen och de va­ra­de ofta länge. Stor vikt lades vid både nattvardsfirande och undervisning i Bibel och katekes.

Invånarna i Leipzig kunde under 1700-talet glädja sig åt ett fantastiskt rikt gudstjänstliv. Staden hade två huvudkyrkor, Thomaskyrkan och S:t Nikolai, och dessutom flera mindre kyr­kor och kapell. En söndag började normalt med att klockan i S:t Nikolai kyrka ringde kl. 5 och då hölls en tidig bönegudstjänst av tio utsedda studenter. Dessa tio s.k koralister leddes av kyrkans kantor. Den första offentliga gudstjänsten hölls sedan i en mindre kyrka, S:t Johannes.

Många och långa gudstjänster
Klockan 7 började huvudgudstjänsten i de båda främsta kyrkorna. Denna gudstjänst kunde ”vid vissa tillfällen hålla på till kl. 11”, säger en av källorna. Huvudgudstjänsten innehöll alltid nattvardsfirande och troligen varade den vanligtvis ca tre timmar.
Klockan 11.30 ringde klockorna samman till ”middagsgudstjänst”, vilken också kallades ”middagspredikan”. Denna guds­tjänst började kl. 11.45 och den hölls endast i en av huvudkyrkorna, omväxlande S:t Nikolai och Thomas. På den första dagens firande av de stora högtiderna, jul, påsk och pingst, hölls den dock i båda. På Bachs tid varade dessa gudstjänster ca en och en halv timme.
Det fanns sedan talrika tillfällen till eftermiddagsgudstjäns­ter. Den ursprungliga vespern, aftongudstjänsten, hade flyttats fram till tidig eftermiddag och kunde börja redan kl. 13.15, dvs. direkt efter middagsgudstjänsten. I vissa kyrkor började vespern kl. 15. Vid dessa gudstjänster var det vanligt med katekesundervisning. Vidare lästes vid dessa eftermiddagsgudstjänster ett kapitel från Bibeln, vilket utlades vers för vers. På detta sätt genomgicks uthålligt hela Bibeln, vilket tog ca 20 år. Noteringar anger, att under 1700-talet utlades hela Bibeln fyra gånger.
Så såg utbudet ut på söndagarna. Det finns ingen exakt statistik över hur vanligt det var, att den enskilde gick på flera gudstjänster. Men i en källa står det, att det fanns ”fromma kristna” som deltog i tre gudstjänster på söndagen.
Även under veckans övriga dagar fanns det ett rikt utbud av gudstjänster. Stadens kyrkor var indelade så att det hölls gudstjänst varje förmiddag respektive eftermiddag, utom lördagar då det endast hölls på eftermiddagen.

Levande andlig miljö
Leipzig var vid denna tid en stad djupt präglad av den tidens evangelisk-lutherska ortodoxi, och det verkar som om staden under 1700-talets första decennier hade upplevt en intensifiering av det andliga livet. Den tog sig uttryck i fler gudstjänster och därmed fler nattvardstillfällen och predikotillfällen. Och som vi ska se hade musiken en stor plats i kyrkolivet och fromheten.
En med Bach samtida kyrkohistoriker skriver angående Leip­zigs rika andliga liv: ”Vi må förvisso kalla detta för den gudomliga godhetens rikedomar! Stor är skaran av dem som förkunnar glädjebudet.”
För oss, som lever efter upplysning och sekularisering, är det ett nästan ofattbart intensivt gudstjänstliv som källorna beskriver i ortodoxins Leipzig. Men sådan var den miljö som Bach kom till för att verka som den ledande kyrkomusikern. Han var inte ett geni som verkade i upphöjd isolering, utan han var ett geni som verkade i en dynamisk, andlig miljö. Hans kyrkomusik med dess teologiskt märgfulla texter ger anledning till att tänka på orden i Ordspråksboken 27:17: Järn skärper järn, den ena människan den andra.

J.S. Bach i Leipzig
Bach var ansvarig för musiken i stadens båda huvudkyrkor och för musikundervisningen i Thomasskolan. Vid varje gudstjänst uppförde han en särskild kantat.

Johann Sebastian Bach kom till Leipzig år 1723, 38 år gammal, för att tillträda tjäns­ten som kantor och director musices. Tjänsten innebar bland annat att han skulle ansvara för musiken i stadens båda huvudkyrkor samt ytterligare två stadskyrkor. Bach ansvarade vidare för den gosskör som var knuten till Thomasskolan. Han skulle dels ge pojkarna musikundervisning och dels med hjälp av kören framföra musik vid församlingarnas gudstjänster. Systemet var uppbyggt så, att de elever som var inneboende på skolan också hade skyldighet att medverka i kören. I ett bevarat brev från år 1730 framgår att det vid denna tid fanns 55 elever som var inneboende på skolan. Dessa delades upp i fyra körer för att så kunna medverka i de fyra kyrkorna. Bach hade även tillgång till en grupp instrumentalister. Den fasta ensemblen bestod av åtta personer, vilka var avlönade som stadsmusiker. Ytterligare instrumentalister behövde i regel anlitas inför framförandena av Bachs verk i gudstjänsterna.

Kantater – skrivna utifrån evangelietexten
Innan vi ser på Juloratoriet skall först något sägas om kantaten. När Bach anlänt till Leipzig började han komponera en kantat till varje söndag och till de särskilda högtidsdagarna. Dessa kantater innehåller flera musikaliska satser och de kan bygga på bibeltexter, koraltexter och fritt diktad text. Det sätt som dessa texter framförs på varieras friskt: genom solosång eller kör, genom recitativ eller koralbearbetningar. Även rent instrumentala partier ingår ofta i en kantat. Koralerna, kyrkopsalmerna, hade en stor betydelse, eftersom dessa var välkända av församlingen och innebar ett tillfälle till identifikation.
Kantatens tema är ofta nära knutet till den aktuella söndagens evangelietext. Teologen och diktaren Erdmann Neumeister skrev flera poetiska texter, till vilka Bach satte musik. Neumeister säger, att sedan han predikat på söndagen försöker han samla de viktigaste tankarna och framställa dem på ett poetiskt språk.

J. S. Bach – flitig kantatkompositör
Bachs ambition att framföra en egen kantat varje söndag och högtidsdag – utom under bottiderna före jul och påsk, advent och fastan, då inga kantater framfördes – innebar att han varje år uppförde ca 60 kantater. Han kunde visserligen använda några kantater som han komponerat tidigare, men under långa tider komponerade han en kantat per vecka under de första åren. Detta är en nästan ofattbar prestation. Någon har uttryckt det så, att även om man beaktar att det handlar om en luthersk-ortodox kyrkoman, är arbetsinsatsen anmärknings­värd…
Man beräknar att Bach under sina 27 år i Leipzig uppförde kantater eller liknande stycken vid ca 1 500 tillfällen. Dessa uppfördes i Leipzigs båda huvudkyrkor, och det normala var troligen att församlingen bestod av över 2 000 personer. Kantaternas placering i högmässan var efter evangelieläsningen och före predikan. Ibland uppfördes en andra del av kantaten, eller en ny, under nattvardsgången.
Texterna till söndagarnas kantater trycktes i små häften och dessa fanns till försäljning en tid före uppförandet. Ofta innehöll ett häfte texterna till sex söndagar. Dessa kunde först användas i hemmen i den privata andakten, och sedan kunde församlingsborna ta med häftena till kyrkan och följa med i texterna under framförandet. Tryckningen och distributionen av dessa häften fick Bach själv ombesörja. Inkomster från försäljningen gav möjlighet att hyra in extra instrumentalister, vilket var nödvändigt för många av kantaterna.

Juloratoriets tillkomst
I Leipzig firades julhögtiden med eftertryck, också vad gäller det musikaliska. Bach komponerade musik till Juldagen, Annandag Jul, Tredjedag Jul, Nyårsdagen, Sön­dagen efter Nyår och Trettondedag Jul (Epifania). År 1734 bröt han det vanliga kantat-mönstret och skrev i stället Juloratoriet.

År 1734 skrev Bach det s.k. Juloratoriet, som består av sex olika stycken, ett till vardera av de nämnda dagarna från Juldagen till Trettondedagen. Man har diskuterat om det är lämpligt att kalla de sex styckena för kantater. De skiljer sig från de vanliga kantaterna genom att de inte alltid är länkade till respektive söndags evangelietext och genom att de innehåller en reciterad bibeltext. När detta är sagt kan man beskriva juloratoriet som sex sammanfogade kantater, eller, för att framhäva verkets enhet, ett oratorium uppdelat i sex delar, en till varje festdag. Kantaterna uppfördes i de båda huvudkyrkorna, i den ena på förmiddagen och i den andra på eftermiddagen (nummer tre och fem uppfördes enbart på förmiddagen).

Profana verk användes
Juloratoriet är till stor del tillkommet genom att Bach har återanvänt musikaliska verk, som han först framfört i profana sammanhang, t.ex. vid kungliga födelsedagar. Detta förfarande brukar kallas att ”parodiera”, där ”parodi” har en annan betydelse än den vanliga. Att Bach på detta sätt använder profan musik i kyrkan, att han kan ändra texten från att hylla en prins till att hylla Gud, har ibland upplevts stötande.
Två viktiga aspekter på detta parodiförfarande skall här nämnas. För det första har Bach-forskaren Robin Leaver troligen rätt då han säger, att en hyllningskör till en kunglig person inte bara var riktad till personen utan till hela det gudagivna ämbete som han fått. Bach och hans samtida, som levde före franska revolutionen, såg den kungliga värdigheten som given från Gud. Man kunde därför utan problem använda sådan hyllningsmusik som skrivits för en världslig kung, till att hylla den störste kungen.
För det andra skriver den framstående dirigenten i Wien, Nikolaus Harnoncourt, att Bach troligen har komponerat musiken med både en kunglig födelsedag och julhögtiden i sikte. Det profana verket kommer att fungera som ett arbetsexemplar inför uppförandet av det sakrala verket.

Juloratoriets uppbyggnad

Stommen i Juloratoriet är Bibelns skildring av julens händelser. Det finns även nyskrivna poetiska inslag och koralbearbetningar. Genom variationen av bibeltext, bön, reflektion m.m. flyttas lyssnaren in i skeendet.

Texterna i Juloratoriet är fantastiskt rika på innehåll och verkligt märgfulla. Här talas utan omsvep om människans djupa nöd, mörker och behov av frälsning, om kampen mot Satan och värld, om Gud som Härskaren, om jungfrufödseln osv. Själ­va stommen är Bibelns skildring av julens händelser. De bibeltexter som reciteras är hämtade från både Lukas och Matteus evangelium. Dessutom finns det poetiska avsnitt och koraler. Man vet inte vem som har diktat de fria partierna i Juloratoriet, men troligen är det poeten Picander. Denne bodde i Leipzig och Bach hade ett nära samarbete med honom.
Innan vi ser närmare på det textmässiga innehållet, behöver vi tänka igenom hur dessa olika avsnitt är tänkta att fungera. De rör sig hela tiden mellan direkt bibeltext, reflektion, tilltal, svar i form av t.ex. bekännelse och bön. De vill flytta den lyssnande in i skeendet. Detta kan ibland ta sig uttryck så, att den fria dikten på ett dramatiskt sätt tilltalar t.ex. herdarna eller Herodes, vilket samtidigt blir ett tilltal till hans nutida likar.
En genomtänkt funktion
En genomgång av den första kantaten kan belysa hur styckena hör ihop och bygger på varandra. De nio satserna är uppbygga på följande sätt.

1. Vi möter först en inledande jubelkör med uppmaningen att fröjdas över denna högtidsdag.
2. Därefter reciteras evangelistens berättelse: Och det hände sig vid den tiden… Detta avslutas med orden om att tiden var inne för Maria att föda.
3. Bibelläsningen avbryts och det följer ett nytt recitativ där det förklaras hur denna händelse är en uppfyllelse av Gamla testamentet. Den som nu skall komma kallas Brudgummen, Stjärnan från Jakob och Hjälten av Davids ätt.
4. I en aria uppmanas Sion att bereda sig att ta emot den älskade, att skynda sig att älska Brudgummen.
5. I den efterföljande koralen – som församlingen känner igen och som fungerar som ett svar – frågas hur jag skall ta emot Jesus. Den vänds till en bön: ”O Jesus, Jesus, räck själv facklan till mig, så att jag ser vad som gläder dig.”
6. Därefter fortsätter bibelläsningen i form av ett recitativ: Maria födde sin förstfödde, lindade honom och lade honom i en krubba.
7. Detta följs av en koral och ett recitativ som vävts samman. Koralen förkunnar att han kommit fattig till jorden, för att kunna förbarma sig över oss. I recitativet frågas samtidigt, hur denna välgärning rätt kan upphöjas.
8. En aria är sedan riktad som en bön och lovsång till den store Herren och starke Konungen, som kommer och låter sig läggas i den hårda krubban.
9. Hela arian avslutas med en koralvers, där ett ”jag” ber att det hjärtekära lilla Jesusbarnet (herzliebes Jesulein) ska göra sig en ren och mjuk liten bädd inne i hjärtat.

Syftet med hela denna sofistikerade uppbyggnad är, att det som skildras i den inledande delen – jublet över Jesu födelse till världen – skall tillägnas av var och en: Jesus som kom till världen, skall också få komma till den enskildes hjärta. Denna akt av bibelmeditation, bön, bekännelse och lovsång är medel till att detta skall kunna ske.

Musikens språk
Musiken i sig hade under barocken ett språk som de flesta i dag till stor del har mist känslan för. Det krävs både lyssnande och läsning för att komma in i detta språk. Musiken ville måla stämningar och budskap. Detta är givetvis inget unikt, vi kan bara tänka på hur filmmusik i dag fungerar. Men medlen och koderna i barocktidens musik krävs det tid att komma in i. Ett drag i tonspråket lever dock kvar i mångas medvetande. Pukor och trumpeter är instrument som förknippas med fest och kunglig glädje. Dessa har en framträdande plats i inledningen och avslutningen till de tre juldagarnas kantater. Dessa båda stycken, I:1 och III:13, bildar en ram inom vilken kungafödseln och dess betydelse skildras. När hela Juloratoriet inleds med att både körens och orkesterns fulla resurser utnyttjas på ett storslaget sätt, är det en hyllning till honom som är den himmelske kungen, och som dessutom är – som det nämns i tredje satsen – av Davids ätt.
Koralerna har som sagt en viktig roll i kantaterna och detta gäller även Juloratoriet. De är, som det träffande uttryckts, ”identifikationserbjudanden” för den lyssnande församlingen. I många kantater arbetar Bach framför allt med Luthers koraler, men i Juloratoriet, som är tillkommet relativt sent, är det Paul Gerhardt som är den mest företrädde psalmförfattaren (fem verser). Luther och 1600-talsprästen Johannes Rist (jfr Sv. Ps. 194) är representerade med tre verser var.

Juloratoriets budskap

Mycket pockar på en stressad människas uppmärksamhet, inte minst i julens tid. Juloratoriet ger hjälp att rikta sinnet mot jultidens djupaste ärende – inkarnationen. Några teman som aktualiseras skall till sist nämnas.

den första och kanske mest kända satsen uppmanas till jubel och glädje inför vad den Högste har gjort genom människoblivandet, inkarnationen. Ja, uppmaningen ”att lämna åt sidan fruktan och att förbanna klagan” når oss. I stället uppmanas till att ära och lova den Högste med härliga körer och att så förhärliga hans namn.
Det förunderliga i att den Högste har blivit den minste lyfts fram på olika poetiska sätt. I t.ex. kantat II:8 sägs det: Se här! Där i mörka stallet ligger den vilkens herravälde sträcker sig över allt. Där tidigare en oxe sökte föda, där vilar nu jungfruns barn.

Gamla testamentet
Leipzig var som sagt vid denna tid djupt präglat av den lutherska ortodoxin. I många av Bachs verk kan man se hur innehållet direkt överensstämmer med ortodoxins andaktsböcker och predikningar. Ett utmärkande drag är hur mycket man arbetar med Gamla testamentet och temat löfte – uppfyllelse. En spännande iakttagelse görs i samband med att herdarna får höra ängelns röst. Det sägs i II:5, att liksom det först var en herde som fick löftet, Abraham, så är det nu herdar som får budskapet om dess uppfyllande. En central bok vid denna tid var Höga visan och på flera ställen i Juloratoriet beskrivs Jesus som brudgummen.

Inkarnation och försoning
Även då inkarnationen, människoblivandet, lovsjungs, så finns försoningen med i bilden. Detta tema träder i Juloratoriet fram särskilt i den fjärde kantaten. Den uppfördes på Nyårsdagen och temat var då att Jesus blir omskuren och att han får sitt namn. Att Jesus vid omskärelsen för första gången utgjuter av sitt blod brukade vid denna tid ge anledning till predikningar över försoningen. Detta tema tycks Bach vidare vilja stryka under genom att i Juloratoriet använda sig av melodin till den s.k. passionskoralen (Sv. Ps. 144, O huvud, blodigt, sårat). Denna melodi användes till flera olika psalmer i Leipzig, men de rörde alla passionstemat. I den fjärde kantaten kan man vidare lägga märke till hur många gånger namnet Jesus nämns, vilket alltså hör samman med att namngivningen var temat för söndagen. Även Jesus-namnet ger anledning till att tänka på försoningen. Ängeln säger att pojken skall få detta namn, eftersom han skall frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21).

Evigheten
Evighetsperspektivet är som alltid närvarande i denna tids teologi. Målet för människans liv beskrivs i V:4 som det eviga Guds­skådandet. Vi kan jämföra med hur de luthersk-ortodoxa teologerna brukade beskriva den eviga saligheten som det fullkomliga skådandet av Gud (jfr t.ex. Matt 5:8, Ps 17:15). För att nå dit behöver nu människan ljus i sitt mörker (V:5) och hjälp mot fienderna. Detta sista tema är framträdande i Juloratoriets sjätte del, i utläggningen av Herodes handlande. Här talas om strid mot fiender (VI:1) och i slutkoralen (VI:11) jublas över att Kristus räddat människan från död, djävul, synd och helvete.
Det talas uttryckligen om människans dödsstund i den fjärde koralen. På ett för ortodoxin typiskt sätt utläggs den egna döden tillsammans med Jesu död, och så ges tröst inför döden. I kantat IV:3 talas det om hur Jesus ger sitt liv på korset och i detta sammanhang sägs det: ”Också i döden skall du vara det allra käraste för mig.”

Överlåtelse
På flera ställen talas om hur mycket Gud har gett och vilken tacksamhet och tjänstvillighet det borde skapa i den som lyssnar. I kantat IV:5 ställs först frågan: ”Dock, min käraste, säg mig, ack, hur skall jag värdigt prisa dig, min Herre Jesus? Hur skall jag upphöja dig och hur skall jag tacka dig?” I efterföljande aria svaras: ”Jag vill leva endast till din ära, min Frälsare, ge mig kraft och mod.”

Juloratoriet – både givande och krävande
Juloratoriet är inte tänkt att fungera som skvalande bakgrundsmusik. Det är slösande rikt på skönhet och teologisk substans, men det kräver sin lyssnare. Det vill för människans inre måla den heliga historien då Guds Son blev människa och så väcka tro, bekännelse och lovsång.

Torbjörn Johansson
Lektor, Församlingsfakulteten, Göteborg