Synen på arbetet har varierat med tid och kultur. I det antika samhället såg man ned på kroppsarbetet – det var för slavar och inte för fria människor. Under senmedeltiden drog man en gräns mellan andligt och världsligt. Att leva klosterliv och ägna sig åt bön och studier ansågs mer värt än att arbeta ute i samhället.
Också i dag finns människor som tänker att om man verkligen vill vara en helhjärtad kristen ska man nog bli präst eller predikant. Hur ska vi som kristna se på arbetet?
I skapelseberättelsen möter vi en verksam och arbetande Gud, som skapar och ordnar. Omtanken om de varelser han ger liv, särskilt människan, styr honom i hans aktivitet. På en rik och välsignad jord ger han goda fortsatta livsmöjligheter. Till förvaltare insätter han människan, som är skapad att vara kreativ, verksam och omtänksam – lik sin Skapare. Människorna får förtroende och ansvar. De ska lära känna och utforska skapelsen, odla och bearbeta den. Deras uppgift blir att tillsammans råda över jorden och tillvarata dess resurser. Kort sagt, de utnämns till Guds medarbetare när han vill upprätthålla livet i sin skapelse.
Guds medarbetare
Gud kunde naturligtvis sköta allt själv. Han behöver inte vår tjänst, men han ger oss nåden att få vara med i hans verksamhet, göra meningsfulla insatser och uppleva glädjen i att få betyda något för varandra. Han delar alltså med sig av sina arbetsuppgifter. Han döljer sin godhet i en människa och visar sin omsorg om oss. Det betyder att varje hederligt arbete är ett heligt uppdrag som sker på en kallelse från Skaparen. Det gäller lokalvårdaren, prästen, montören, undersköterskan, tjänstemannen, likaväl som chauffören. Den mänskliga gemenskapen präglas av ömsesidigt beroende och ömsesidigt tjänande. Vi får vara varandra till hjälp och förmedla Guds gåvor. Var och en får vara stolt och glad i sin uppgift och vänta hjälp och kraft från honom som gett den.
Jesus var snickare
I Bibeln möter vi yrkesmänniskor av olika slag som fiskare, tullmän, jurister, lärare, köpmän, lantarbetare och tyghandlare. När Guds Son blir människa är han större delen av sitt liv verksam som snickare. Så fick han tjäna människorna i Nasaret. Han har därmed helgat och invigt, inte bara snickaryrket, utan också alla andra yrkesuppgifter. Han har också visat oss att det inte är arbetets yttre status, utan troheten mot uppdragsgivaren som är det viktiga. Jesus har dessutom solidariserat sig med alla som suckar under arbetets mödor och slit och gett den enklaste vardagsgärning ett himmelskt skimmer.
Tron gör allting nytt
Tron på Guds nåd, som kommer till oss i Jesus, lägger en ny grund för hela livet och förändrar allt. När vi litar på att det är för Jesu skull vi får vara barn åt Gud och lever i den förlåtelse som han ger, då påverkas också vårt vardagsliv och våra handlingar. De behövs inte för att vinna plats hos Gud, det har Jesus ordnat. Vi kan vända oss utåt mot människorna och lägga vår kraft på att möta deras behov. Tron frigör oss att verka till deras bästa. I tro tar vi emot från Gud och i kärlek ger vi vidare åt andra. När en kristen utför sin kallelse som en helig tjänst åt Gud, får arbetet en betydelse som går långt utöver dess synliga resultat. Det blir en gudstjänst.
Arbetet – en gudstjänst
Tron på Kristus gör oss till lemmar i hans kropp och redskap för honom. Detta ger verklig mening åt vardagskallelsen. Den blir en del av livet som kristen i Guds kyrka på jorden. En gudstjänst, genom vilken Gud blir ärad. Detta påverkar givetvis den kristne arbetsgivarens sätt att se både på sitt företag och på sina anställda, likaväl som det påverkar den kristne arbetaren vid maskinen och hans syn på sin uppgift. Överlåtelsen åt Gud färgar av sig på vardagens sysslor. Bonden på åkern, husmor i köket och kommunalrådet i sitt tjänsterum kan lyfta sina huvuden och säga: Här får jag tjäna Gud och göra en nyttig insats för mina medmänniskor. På detta sätt får jag mitt i vardagen visa min tacksamhet till Gud för barnaskap och förlåtelse och ge mitt gensvar på hans obegripliga nåd.
Korset i kallelsen
Arbetet ställer krav. Det kostar slit och möda. Vi tvingas ställa vårt eget på undantag, ge upp en del egna ambitioner, tåla sådant som gör ont, stå ut med enformighet och motgångar, arbeta oss trötta och kanske orka med jobbiga människor. I kallelsen ligger ett kors. På det ska den gamla människan korsfästas. Eftersom den gamla människan helst vill fly besvärligheter, måste Gud hjälpa henne. Han gör det bland annat genom den dagliga kallelsen.
En källa till kraft, tröst och glädje i svårigheterna är insikten om att kallelsens kors på detta sätt hör samman med Kristi kors och innebär gemenskap med den lidande Frälsaren.
Trons övningsplats
Kallelsens nöd driver människan till tron och bönen och gör henne beroende av Gud. ”Den som inte vet något om svårigheter och osäkerhet, vet inget om tro och hjälp”, säger Martin Luther. På så sätt blir arbetsplatsen faktiskt en övningsplats för tron. Där får vi öva oss i ödmjukhet, tålamod och självutgivande och lära oss att alltmer bero av Gud och överlåta oss åt honom. Kamp och svårigheter hör detta livet till, men vi behöver inte fly dem eller tappa modet. Vi har löfte om Guds nåd och hjälp.
Glädjen i kallelsen
Betlehems herdar fick höra änglasång i julnatten och möta den gudasände Frälsaren i ett enkelt stall. Sedan återvände de till nattvak och slit, men lovsången dröjde kvar i deras hjärtan och doften av himlen bar de med sig ut i vardagsbestyren.
I en nyutkommen bok, Luther själv – hjärtats och glädjens teolog, skriver Birgit Stolt om reformatorn, som betytt så mycket för att återge vardagskallelsen dess bibliska plats. Enligt Luther är arbetets drivkraft för en kristen inte rastlöshet, sammanbiten pliktkänsla eller arbetsnarkomani, utan tacksamhet och glädje i Gud och en trygg förvissning om att få gå i beredda gärningar, i uppgifter som Gud lägger fram och kallat till.
Det handlar om att stå i den utgivandets ström som utgår från den frikostige Guden, att själv först ta emot och sedan ge vidare.
Tillbaka till Gud
Sekulariseringen har berövat många människor Gud och spaltat upp tillvaron i andligt och världsligt för åtskilliga kristna. Detta har gett oss en kultur där människovärdet i hög grad beror på vad vi presterar. Klättring på karriärstegen och materiella ting blir alltför ofta medel för att stärka självkänslan. Marknadskrafter och konkurrens i framåtskridandets namn är på väg att göra oss till slavar.
Vi behöver påminnas om att allting i livet hänger samman med Gud. Det finns inte några vattentäta skott mellan tron och livet, mellan söndagens gudstjänst och vardagens. De hör ihop och är båda gåvor från samme Gud. Vi behöver se det större sammanhanget, finna trons vila i Gud, nå fram till en trygghet, som bygger på annat än prestationer, positioner och prestige, och samtidigt se meningen i de uppgifter han ger oss. Han, som i kärlek värnar om sin skapelses fortsatta existens, har utnämnt oss till sina medarbetare, för att vi i tillit till hans nåd ska finna glädje i att tjäna varandra.
Och allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn och tacka Gud, Fadern, genom honom (Kol. 3:17).
Lars-Åke Nilsson
Bibelskollärare, Åsljunga