Ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte, Gud.
Ps. 51:19
Ordet anfäktelse finns inte i Bibeln men används ofta i kristet språkbruk. Vad är då det? Anfäktelse är ett slag av tvivel. De vanligaste tvivlen riktas mot Bibelns budskap om Gud, mot Guds existens, mot att Gud skapat världen, mot Guds frälsning osv. Anfäktelse är inte något tvivel av detta slag. Man kan hålla fast vid kristendomens sanning och ändå drabbas av och befinna sig i anfäktelse. I anfäktelse tvivlar man däremot på sig själv, man hyser misstro till sin egen ställning hos Gud. Jag tänker att evangelium gäller alla andra men inte just mig. Anfäktelsen kan komma över mig efter syndafall, när jag blir frestad, eller blir påmind om mitt onda, fördärvade hjärtas tillstånd. I anfäktelsens stund upplever jag mig vara helt förtappad.
Djävulen använder anfäktelsens mörker för att hindra mig från att tro och se endast på Jesus, han vill mycket hellre att jag skall bli helt upptagen av mig själv. Men samtidigt hör anfäktelsen till en viktig Herrens fostran för en kristen. Det är svårigheten och nöden som lär mig att älska evangeliet, att bli beroende av Guds nåd, såsom Luther säger: ”Tron är aldrig starkare och härligare, än när sorgen och anfäktelsen är som störst.”
Den rätta medicinen i anfäktelsens stund är att fly till Ordet och till nådens medel. Där får jag se vad jag äger i Herren Jesus. Och Bibeln har många härliga ord just till den som befinner sig i anfäktelse och svaghet. Bibeln säger att Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta (Ps. 34:19). Och det är faktiskt just till den som är förkrossad, som Jesus har blivit sänd för att predika det glada budskap om frälsning: Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna (Jes. 61:1, se Luk. 4:18–19).
Ängsliga hjärta, upp ur din dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har: Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap! Ännu han lever, densamme han var.
Stanna och vakna! Tänk, vad du äger, icke i dig men i Frälsaren kär! Ren och rättfärdig, himmelen värdig, icke i dig men i honom du är.
Fastän du ej kan känna och se det, fast du är syndig och
skröplig – likväl Kristus har köpt dig, tvagit och döpt dig, bär och bevarar ock ännu din själ. (LH 533)
Jan-Ulrik Smetana