Du skall alltid äta vid mitt bord (2 Sam. 9:7).
Berättelsen i andra Samuelsboken om Mefiboset är en fin berättelse och den får vara en bild för oss också och vår ställning inför Gud.
Kung David ville, för Jonatans skull, visa godhet mot dem som var kvar av Sauls hus. Han fick höra att Mefiboset, en son till Jonatan, fanns kvar i livet och kallade honom till sig. När Mefiboset kom inför kungen föll han ner på sitt ansikte och bugade sig för honom. David sa då till honom: Var inte rädd, för jag vill visa godhet mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill ge dig tillbaka din farfar Sauls alla jordagods, och du skall alltid äta vid mitt bord.
Det var egentligen något stort Mefiboset fick vara med om. Han var säkert medveten om hurdan Saul varit mot David, under sin tid som kung i landet, och visste därför också att han inte förtjänade den godhet han visades. I vers 13 i samma kapitel står det: Själv bodde Mefiboset i Jerusalem, ty han åt alltid vid kungens bord. Han var halt på båda fötterna. Halta och sjuka människor var nog inte de självklara gästerna vid kungens bord. Men dit haltade han, Mefiboset, varje dag. Även om det inte står något om det, så kan jag tänka mig att han måste ha känt sig ovärdig många gånger. Halt var han och i släkt med Saul, som flera gånger varit ute efter Davids liv, men han trodde kungens löfte, och han åt därför alltid vid kungens bord.
Hur ofta tänker inte vi på vår ovärdighet, ser på våra synder, hur vi liksom haltar fram i livet och hur vi faller gång på gång. Ja, det är så lätt att se på allt som ligger i vägen, i stället för att se på hur det verkligen är ställt. ”Min synd, vilken lycka – förunderligt och sant – ej bara en del utan allt, spikad på korset, jag bär den ej mer. Prisa Gud, prisa Gud, o min själ.” Det är sant, varenda dag är det lika sant. Vi får sitta vid vår Kungs bord, inte av egen förtjänst, men för Jesu skull. ”Av Guds natur delaktiggjord, du har i himmelen din lott. Och vid din rike Herres bord, du har det redan mycket gott. Om tron är svag, om världen ler, du är dock lika säll ändå. Och den som ögon har, han ser, och gläds att Herren ställt det så.” (LH 442.)
Du är en Jesu Kristi brud, du är friköpt och återlöst och får leva i gemenskap med Herren. Alltså, om någon är i Kristus ÄR han en ny skapelse. Det gamla ÄR förbi, se, det nya har kommit (2 Kor. 5:17). Så är det inte längre något som kan anklaga och fördöma oss, när Jesus frikänner. Våga tro det, och våga leva i de löftena.
Eva Heikki
Student, Umeå