Det började med stora, härliga smörgåstårtor. Gud har omsorg om sina tjänare och han vill gärna ställa till fest – han har sina händer verksamma även i Strandhems kök, till glädje för många.
Där var predikanter i alla åldrar, de kallade talarna Gustav Börjesson och Ingemar Rådberg, den senare med hustrun Karin vid sin sida, och så kommittén som ordnat det hela: Sven-Ingvar Tuvesson, Harald Waldemarson, Lars-Åke Nilsson och Josef Appell. Även två redaktörer fick delta. Temat för helgen var Uppmuntran, gemenskap och förmaning.
Förväntansfull fredagskväll
Samlingssalen var rätt välfylld. Predikantskaran blev en mäktig manskör : ”Du, för vars allmaktsord mörkret från öde jord förr tvangs att fly… Sänd evangelium! … Låt dagen gry! … Åter en pingstvind giv, väckelse ny!” Så sjöng vi, så bad vi.
Gustav Börjesson hade redan första kvällen två pass om ”Maningarna i NT”. En stor del av breven innehåller förmaningar, men ordet ”förmaning” har en ton av pekpinne; betydelsen i NT är snarare ”maning, uppmuntran”, alltså en mjuk ton.
Apostlarna i NT undervisade i Skrifterna (GT) och i evangeliitraditionen (vad Jesus gjorde och lärde), och så framförde de ’maningarna’. Men dessa delar blandades inte ihop. Förutsättningen för maningarna är dock att något har hänt; de riktas till dem som tagit emot evangeliet och genom dopet lever i den nya verkligheten. ”Ni har tagit emot det nya livet – lev därför i det, låt er förvandlas!”
Maningarnas innehåll är detsamma som lagens, men lagen kan inte ändra på människan. Men när vi hört och tagit emot evangeliet, kan maningarna genom den helige Ande driva oss till ett nytt liv.
Det finns en risk att vi glömmer dopet och endast betonar omvändelsen. ”Gå tillbaka till dopet! Det har skett utanför mig, men flyttat in i mig. Dopbeviset gäller – lev då i det!”
Timmarna flög iväg, öron och hjärtan tycktes vidöppna – och ett underbart bibelprassel hördes hela kvällen. Huvuden nickade instämmande och mot varandra.
Lärorik lördag
Fler predikanter fyllde på denna lördag, sammanlagt ca 70 stycken. Det var roligt att under helgen se ’nykallade’, som Daniel Ottosson och Hjalmar Unosson, men också de gamla kämparna Ove Bengtsson, Olle Nilsson, Sture Bengtsson och Allan Johansson. Och alla där emellan. Stämningen var god och trivsam, varm och pratsam.
Förmiddagen handlade om ”Maningarnas innehåll”. Vi har uppstått med Kristus – lägg bort – klä er! Och vi har fått kläder att ta på! Jag får vara klädd i Kristus – inför Gud. Men också klädd i Kristus – i tjänst för nästan. Då behöver jag verkligen Jesu kläder. Anden ”samlar liksom ihop det Jesus gjorde till en dräkt att ge åt oss”. Eftersom vi har fiender att kämpa mot – djävulen, världen och vårt eget kött – behövs uppmaningen att ta på rustningen, stå emot och döda begären. Och ibland blir maningen till en varning. Livet är på allvar.
Hur predikade Martin Luther – och hur ska vi predika?
Luther levde i en tid då botgöring präglade människors liv. Synder skulle sonas genom bot. Därför gick Luther för säkerhets skull i kloster. Men så fick han syn på evangeliet – då blev det noga med att inte blanda samman lag och evangelium. Lagen avslöjar men har ingen hjälp att ge. – Gustav Börjesson tog bilden med Bilprovningen. Den ser ut som en verkstad, den påpekar fel och brister men de repareras inte där. – Därför behövs evangeliet; ta emot vad Jesus gjort och lev så! Men sätt inte punkt efter evangeliet – fortsätt med maningarna!
Hur talar man till barn?
På eftermiddagen ökade den kvinnliga närvaron med 100% – då anslöt Bodil Månsson och Kristina Runeson, barnverksamhetsinspiratörer i ELM Syd (en av organisationens längsta titlar, förkortad BVI).
Att tala till barn – det görs vid familjegudstjänster, i vanlig predikan, i söndagsskola och i barngrupper. Det är olika situationer och man har olika förutsättningar i olika föreningar. Bodil uppmanade predikanterna att ta reda på hur föreningen vill ha det – och så är det viktigt att det man kommit överens om stämmer på plats, när det är dags.
– Våga ta utmaningar, förbered tillsammans med dem i föreningen! Och det är viktigt att den som kallat tar kontakt och för en dialog med talaren, så att han vet vad som förväntas.
Kristina tog över och gav många goda råd.
– Om det är en predikan där barn finns med: Tala kanske först i tio minuter till barnen – men utifrån barnens behov och förmåga. Allt kan tas upp, men på barnens nivå. Barn i olika åldrar har olika egenskaper, förstår olika; det kan vara bra att känna till.
– Men det som ska sägas ska gå från hjärta till hjärta, fortsatte Kristina. Det måste alltså först landa i det egna hjärtat. Och det måste förberedas, i bön och i bön om den helige Ande. Öva gärna framförandet. Utgå från en vers eller berättelse. Berätta med inlevelse, förklara uttryck och situationer, byt ut svåra ord. Försök förmedla huvudpoängen, tillämpa den i barnens vardag, dela med dig av egen gudserfarenhet och sammanfatta gärna.
Ja, Kristina delade med sig av det hon lärt sig under årens lopp – mycket av sin gamle söndagsskollärare Sture Bengtsson från Ingelsträde, en eloge som säkert värmde.
Pedagogiska trick – eller Andens verk?
– Hur mycket ska man förbereda och tänka pedagogiskt? undrade Bodil. Räcker det inte att lita till ”Andens verk”? Hemligheten är, att när vi ”predikar Kristus” är det alltid Andens verk att det hamnar i hjärtat och blir till tro; från början till slut. Men vi som talar till barn, ska göra det så att de förstår.
All inlärning sker bäst aktivt och genom att man kommer ihåg något konkret: en rörelse, en bild, en demonstration osv. Och Bodil fick (nästan) alla predikanterna att med rörelser visa bibelversen: Vänj den unge vid den väg han skall vandra, så viker han ej därifrån när han blir gammal. Det minns nog alla.
Så summerade Bodil: Man kan göra hur som helst, men det ska ska målmedvetet. Undervisning för barn passar ofta också för vuxna! Uppmuntra varandra, bejaka olikheter, lyssna på och lär av andra talare, våga vara modig och våga anta utmaningar!
Säkert blev många inspirerade och säkert önskade några lite av inspiratörernas frimodighet, engagemang och gåvor. Förhoppningsvis tänkte alla: Det här är viktigt!
Festkväll med mat, gemenskap och undervisning
Ja, så stod det på programmet och så blev det. Det var långbord i matsalen, det var feststämning. Ingemar Rådbergs föredrag ”Uppmuntran i predikantuppgiften” utgick från Bibelns råd och uppmuntran. Predikan är nödvändig i kristen verksamhet och den har en god förebild i Kristus själv och apostlarna. Paulus skriver att han (Jesus) har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Det betyder, att överallt där Kristus predikas, där är han själv närvarande. Det är viktigt att predikanten förväntar sig både att någon genom predikan kommer till tro och att Guds folk blir stärkt.
Det kan också vara en uppmuntran att se sig stå i ett större sammanhang, att vara en av dem som genom århundradena predikat evangelium – från t.ex. Johannes Chrysostomos enkla, jordnära och orädda bibelförkunnelse på 300-talet till C.O. Rosenius’ väckelsepredikan på 1800-talet.
Att vara budbärare
På söndagen fortsatte Ingemar Rådbergs undervisning. Det finns en frestelse för predikanten att vilja göra sig ett namn, att vilja bli ansedd som en god förkunnare. Eller så kan det vara tvärtom: att man känner sig misslyckad – i båda fallen rör det sig om självupptagenhet. I Bibeln prisas svagheten, vår egen styrka är däremot ett hinder för Gud. Vi tänker gärna att Gud kan använda oss när vi är starka; när vi är svaga ser vi oss som misslyckade. Men så är det inte i Guds rike. Gud har ett ständigt arbete med att få ner oss på mattan, att bryta ner vår egen styrka – den står Gud emot. Det som för världen var svagt, det utvalde Gud.
Att bli kallad som talare är en uppmuntran men också en frestelse till högmod, för det finns en djävul som vill angripa oss. Vi behöver heller aldrig föröka skapa oss någon egen auktoritet – den ligger hos Gud! Vi är kallade att bära fram ett budskap från Gud och bör därför ha någon sorts visshet om vad det är Gud vill ha sagt. Budskapet kan vara hur renlärigt som helst utan att träffa människor. Endast Gud kan ge liv. En förkunnare behöver både kunskap i Skriften och den helige Andes ledning, och han ska vara medveten om att Gud är med under predikan; det är en tröst att han ser, hör och vet allt.
Till sist gavs en del råd: Fyll på det inre skafferiet – då har Gud mer att lyfta fram! Tipsa varandra om bra böcker! Läs, be och begrunda!
Sagt om dagarna
På lördagskvällen var det tillfälle att dela med sig – flera tog vara på tillfället att uttrycka sin glädje över helgen.
Jag träffade på Bo Ingvar Johansson från Eket. Han är skogsarbetare, har lite fårskötsel mm och brukar predika två, ibland tre ggr i månaden. Men han tycker att familjen blir lite lidande… Det är hela tiden en avvägning hur mycket man kan åka iväg.
– Det är så roligt att lyssna på Gustav Börjesson och Ingemar Rådberg, säger Ingvar. Undervisningen präglas av så stor livserfarenhet. Tre ord kan beskriva den: sundhet, tydlighet och omsorg. Det är också roligt att komma samman så många predikanter – tidigare har vi ibland bara varit runt 20 stycken.
Bertil Håkansson, Alvesta, har arbetat som präst i många år, och gör det fortfarande. Han är också kallad som predikant av ELM – och har dessutom varit en av ELMs heltidsanställda predikanter. Han har varit med sedan 60-talet. – Detta var mycket goda dagar, säger han.
Mikael Björkman, 44 år, Kristianstad, byggnadssmed, har också deltagit hela helgen. Han har varit predikant sedan 1990 och gick bibelskolan på Strandhem 1983. Men inspirationen kom genom missionsskolan vt 90, den blev ”ett steg i rätt riktning”.
– Det har varit så bra undervisning här, bl.a. detta vi hört om förmaningarna som inte är pekpinnar, utan Anden vill ge dem som uppmuntran, en gåva, säger Mikael och fortsätter:
– Bodils och Kristinas program var också bra – det är viktigt att använda rätt ord och bra bildspråk när man talar med barn.
Mikael berättar att ELMs predikanter i och runt Kristianstad brukar träffas en gång i månaden för att stödja varandra. Och nu på söndagen träffades också några av deras fruar.
Mikael predikar en gång i månaden, ibland någon mer gång. Jag vill gärna vara predikant och jag tycker om den uppgiften – jag vill inte vara med i styrelsearbete – men det är mycket ensamarbete. Men det är så utvecklande och det finns alltid något att lära sig, man blir aldrig färdig med Guds Ord.
Eva Andersson, redaktör, Lund