Vi hade fått en bra vägbeskrivning: Kör förbi Vännäsby och mot Vännäs. Följ skylten ”Vännäs Läger” och kör förbi Liljaskolan. När vi kommit så långt såg vi bland annat fyra solgula, vackra byggnader samt skyltar om vandrarhem och missionsgård.
Här träffade jag tre personer som på olika sätt hör hemma på Missionsgården Fridhem: Inger Heikki, Johan Andréasson och Jan-Ulrik Smetana (Janne). En trappa upp i huvudbyggnaden, ovanför Fridhems kök, bor Inger och vi slog oss ner hemma hos henne.
Först måste jag få veta vad som finns i husen här, vad Liljaskolan och Vännäs Läger är och vem som driver vandrarhemmet.
Janne och Inger berättar att Missionsgården Fridhem består av fyra byggnader, tre av dem samlas runt flaggstången och den fjärde ligger strax intill. Huvudbyggnaden, en av de tre, rymmer kök, matsal, samlings- och kyrksal, tidningshörna, bibliotek och Ingers lägenhet. Byggnaden till vänster används mest som förråd – i väntan på idéer och ekonomi. I den till höger finns nu bostäder och i det fjärde huset, strax nere till höger, har Janne sin expedition och där finns även det vandrarhem som missionsgården driver.
”Vännäs Läger”, byggnaderna uppe i backen, ägs av kommunen och rymmer både ’logement’ och samlingslokal. Dessa byggnader, liksom de som Fridhem i dag finns i, byggdes 1900 och var Västerbottens första regemente. Detta flyttade redan 1909 till Umeå, och därefter stod husen tomma och förföll tills ELM-BV 1981 köpte fyra av dem.
Liljaskolan drivs av kommunen (riksintag från ca 80 kommuner) och är både en gymnasieskola med teoretiska och praktiska program för ungdomar och en vuxenutbildning (gymnasie-, omvårdnads- och kvalificerad yrkesutbildning m.m.).
Flera elever bor under terminen antingen på Fridhems vandrarhem (elevhemmet) eller ’på lägret’ – dessa fungerar som studentboenden. Där kan de laga sin egen mat – eller äta på Liljaskolan.
Janne, vem står för verksamheten på Fridhem?
– Gården ägs nu av föreningen Missionsgården Fridhem, där Carlåke Söderlind är ordförande. En församling bildades för en del år sedan för att kunna sköta sakramentsförvaltningen, och den och missionsföreningen i Vännäsområdet – där Gunnar Åström är ordförande – står tillsammans med mig för programmet här på gården. Vi är tre organisationer omkring Fridhem. Det kan verka rörigt om man ser det utifrån, men det är inget som märks i verksamheten; det fungerar bra. Vi hoppas att vi går mot en organisatorisk enhet …
I Umeå är det på liknande sätt och man jobbar även där för en enhet. Man kan alltid haka sig fast vid sitt eget, men vi är inte nöjda förrän vi är ett, även som organisation. De är bra att vara konservativ men man ska inte vara det för sakens skull. Det finns mycket att be om, också i vår tradition. De äldre ungdomarnas engagemang är betydelsefullt. De söker en djup andlig gemenskap omkring Guds Ord och ger liv åt verksamheten.
När kom du, Janne, till Fridhem och vad är din uppgift här?
– Jag bor med min familj i Vännäs och anställdes 2004 som missionsgårdspastor här. Min tjänst är på 100% – för tillfället arbetar jag 80. Vi har även en lägerkoordinator anställd på 10%; nu är det Lennart Ljungkvist.
Vi har gudstjänst i stort sett varje söndag och då kommer 60–80 personer. Söndagsskolan har 20–30 barn. En gång i månaden firas nattvardsgudstjänst och då hjälper även Olof Göransson och min pappa Rolf Smetana till här – han är föreståndare i församlingen.
Det finns en tonårsgrupp här, där de flesta är nykonfirmerade. Men det är mycket som vill dra dem bort. Därför känns det viktigt att samla dem till god gemenskap och kring Guds Ord. Sen flyttar de ofta till Umeå och kommer förhoppningsvis med där.
Vad är visionen för Fridhem?
– Att vara ett andligt hem och en missionsgård, svarar Janne. Vi vill nå ut i bygden och till nya människor. Man skulle kunna göra mer i Vännäs, kanske synas mer på samhället – det är en önskan, men jag vet inte hur man ska göra. Vi har bett mycket för Liljaskolan och om hur vi ska kunna nå dem med evangeliet. En av rektorerna är kristen, har EFS-bakgrund och är positiv till evangelisation.
Så fick vi möjlighet att få hit Inger, och varje onsdag har hon café för studenterna här i matsalen – vi ser det som ett bönesvar. Hon tar hand om gymnasisterna på ett väldigt bra sätt. Man sprider ju inte kristen tro bara genom ord utan även genom handling. Kanske vi kan börja med rastandakter på skolan. Vi får se om det öppnas sådana vägar.
Inger anställdes i mars 2006 – hur mycket arbetar du här?
– Jag är anställd endast på 10%, dvs. fyra timmar i veckan – men man hinner ju nästan inte ens gå ner för trappan så har de tio procenten gått … Jag brukar tänka att man inte kan räkna timmar i Guds rike. Men jag går egentligen i pension i juli. Kanske kan man ändra arbetet lite; jag kan göra det som är ’roligt’ och någon annan ta det som jag lämnar?
Ja, vi hoppas att Inger fortsätter, säger Janne. Hennes huvuduppgift är att ansvara för elevhemmet, men hon fungerar också som missionsgårdsvärdinna. Och Inger fortsätter:
– Bara att vara den där morsan som finns till – jag har upplevt att det är jätteviktigt. Ibland ringer någon och frågar: vad gör du nu egentligen? Eller: jag har låst mig ute. Ibland vill de bara komma hit och prata – de har kanske flyttat hemifrån för första gången och saknar sin mamma. Så det finns jämt mycket att göra …
Till caféet kommer 20–30 elever och på vandrarhemmet bor 28 elever. Sen när terminen är slut, fram till sommarbibelskolan, kan vi använda alla 50 bäddarna till vanligt vandrarhem. När det är konfirmandläger är vandrarhemmet stängt.
– Arbetet i köket bygger fortfarande på frivilliga insatser, t.ex. när det är läger, berättar Janne. Men när olika organisationer har årsmöten här eller busslaster kommer för att fika – då står Inger för maten. Och det blir fler och fler grupper utifrån.
Janne – känner Vännäsborna till gården?
– Vi har ju funnits här i 25 år, men det ligger lite avsides – man kan inte bara droppa in här. Men förra sommaren kom många Vännäsbor hit till vårt ”sommarcafé”, många som bott här hela sitt liv men aldrig varit här uppe. Det var roligt!
Det händer också att nya kommer till våra gudstjänster.
Vilken koppling har Fridhem till Missionsprovinsen?
– Jag har ju fått min utbildning på Församlingsfakulteten och vid Lutherstiftelsen i Göteborg, fortsätter Janne. Men alla anställningsfrågor tar jag med styrelsen här. Missionsprovinsen är en resurs för mig – jag kan nå dem om jag behöver råd, t.ex. när det gäller förrättningar.
Föreningarna här är inte anslutna och jag tror inte det är så många här som är medlemmar. Frågorna är inte så laddade här, jag verkar här, men driver inte medvetet mot Missionsprovinsen som står i en lite annan tradition. En del här är med i Svenska kyrkan.
Johan – vem är du och hur har du hittat hit?
– Jag kommer från Alingsås och har ett förflutet inom Pingstkyrkan – blev omvänd där när jag var 16 år. När jag gjorde vapenfri tjänst 1994–95 på Sturup utanför Malmö kom jag i kontakt med ELM-BV i Skåne och Småland. 1997 kom jag hit med min flickvän, Maria Eliasson, som är härifrån. Vi bodde här ett knappt år, flyttade till Göteborg och sen till Vännäs igen 2002 och så bosatte vi oss här. Då blev vi mer aktiva.
Jag arbetar som personlig tränare på ett SPA i Umeå; jag håller på med friskvård.
Då har du en annan bakgrund än de flesta här – hur är det?
– Det var en väldig omställning att komma från ’Pingst’ till ’BV’. Men nu är jag ju inte uppväxt inom Pingstkyrkan eller någon annan typ av församling, och då blir det alltid olika världar. Men det har verkligen passat mig bra med församlingen här. Det finns en trygghet i tron – det är en väldigt bra grund här. Det upplever jag som starkast här och över huvud taget i ’BV’. Ingen gärningsgrej här …
Först reagerade jag på allting och tyckte ”vad tysta de är”. Och inbundna, man är lite egen. Men det är mer ett norrländskt drag, inte ett församlingsproblem. Det är så mycket bra här, vi skulle kunna frodas som församling.
Hur var det att komma in i gemenskapen?
– Jag upplevde inga problem, men jag hade ju en hand inne genom min fru som hör hemma här. Folk här är väldigt intresserade av att ta kontakt med nya som kommer. Det är öppet för dem!
– Ja, nya har hittat hit genom Johans jobb och Ingers café, berättar Janne, och ett par har kommit till tro. Det är viktigt att man genom sina vardagliga liv har kontakter på sina arbeten och når människor.
– Man pratar mycket på jobbet, säger Johan. Det är en naturlig grej för mig att bjuda med folk; jag vet att de får en bra grej om de kommer hit. Nej, jag tvivlar aldrig på det – trosfrågorna är en så trygg grund och det är bra talare. Och det är roligt när de tycker det är värt för dem att köra tre mil hit. Jag får lägga det i Guds hand – man måste kunna lita på honom … Jag är inte heller rädd för att de ska känna främlingskap här.
Det är också bra för gemenskapen här att få in folk utifrån: man blir frimodig när man ser att det funkar, att man är en missionerande församling. Det är ett bönesvar!
Det händer förresten väldigt mycket här, fortsätter Johan, det är ett generationsskifte. Det är de yngre som är ansvariga för lägren och man skapar en social grund. Och öppenheten utåt är mycket större nu än när jag kom hit. Vi har ju många barnfamiljer omkring oss – som förälder träffar man andra föräldrar och får kontakt.
Ber ni mycket?
– Vi har försökt kalla samman till bibel- och bönegrupper, för det verkar finnas behov av att be och samtala, svarar Janne. Den äldre generationen är inte så van vid samtal och gemensam bön, utan vill hellre endast ha bibelstudium. Ibland har vi bön när vi arbetar; vårt manskap här, Inger och Bosse – som hjälper till med lite av varje här – de är bönemänniskor.
– Det sker ofta rätt spontant, säger Inger. Många kommer och går här och säger ibland: ”Ska vi inte be nu?” Luther har ju lärt oss att vi ska be när vi går bakom plogen och när vi skurar golv.
– Församlingens liv sträcker sig till längre än till själva gudstjänsten, inflikar Johan. Som bröder och systrar i Kristus behöver vi umgås och göra saker tillsammans – då är det lättare att be sen. Men många får åka 5–6 mil …
Janne, hur vill ni påverka ELM?
– Det är roligt med utbyte med syd, att talare kommer från olika håll i landet. Vet inte om vi kan påverka ELM på något sätt. Vi vill vara en bibeltrogen del av ELM-BV och har ett arv att förvalta – troheten mot Guds Ord och vår bekännelse med Jesus i centrum. Men vi vill också vara i tiden, därför får vi be Gud om hjälp.
Efter intervjun träffar jag Carlåke Söderlind, ordförande i styrelsen. Vad vill du särskilt lyfta fram om Fridhem?
– De framsynta personer, bland dem många äldre, som en gång var så trosvissa att de köpte gården – de satsade pengar och mycket ideellt arbete. Deras önskan var att Fridhem skulle bli till välsignelse och att många unga en dag skulle fortsätta arbetet. I dag är det fantastiskt med alla dessa ungdomar och barnfamiljer som finns här – det bådar gott för framtiden! Det finns ett stort engagemang här och man hjälper så gärna till!
De ord som sades vid invigningen ”Må fridens Gud vara Fridhems Gud!” önskar vi ska få gälla även framöver, avslutar Carlåke.
Eva Andersson
Till Livs redaktör, Lund