Ingen människa är en ö. Orden skrevs av den engelske 1600-tals poeten John Donne. Våra liv berör och berörs av varandra. Det gäller det mesta i livet. Våra liv hör också samman med Gud – vi är skapade för gemenskap med honom och med varandra.
Vårt liv började i ett möte mellan två människor. Och sen har det fortsatt på den vägen. Ur ett psykologiskt perspektiv blir vi till i mötet med varandra. Det är där självbilden och identiteten formas, växer och utvecklas.
När diktaturen i Rumänien föll blev det tydligt hur vidrig situationen varit för det rumänska folket. Som så ofta tillhörde barnen de stora förlorarna. Barnhemmen var många och oerhört dåligt utrustade, många dog där. Det spreds en historia om hur på ett hem ett barn fortsatte att leva trots att barnen runt omkring dog i stort antal. Det visade sig bero på sängens placering. Den stod så till, att det bildades en liten ’smatt’. Där brukade städerskan sätta sig för att äta sin medhavda lunch. Varje dag stack hon in sin hand genom spjälorna och rörde en stund vid den lille. Det är möjligt att historien är en vandringslegend. Men den berättar om hur oerhört avgörande vi är för varandras liv.
Det är inte bara identiteten som växer fram i samspelet med människorna runt omkring mig. Det är också där många av våra livssår uppstår. Tillvaron är komplex. Det är i relationerna som vi växer och utvecklas, såras och kränks men också läks. Tove Jansons berättelse om det osynliga barnet är en fantastisk beskrivning av detta.
Människa behöver människa
När Bibeln tecknar bilden av människan träder ett ord tydligt fram: Relationer. Det är inte bra att mannen är ensam (1 Mos. 2:18). Det skulle kunna betyda att människan också behöver Gud. Men det gör det inte här. Orden är sagda om en människa som lever i en gudsrelation vars djup och närhet vi inte kan föreställa oss. Men det räcker inte med Gud! Människan behöver människa. No man is an island! Vi är skapade så!
Det är ett kort steg från Bibelns berättelse om människan till Mikael Wiehes ord ”När du ser mig, när jag finns i dina ögon, när du ser att jag finns till … Då flyger mitt hjärtas fågel, då stiger den upp mot skyn…”
Men det stannar inte där. Eller rättare sagt: Det börjar inte där. Gud säger: Låt oss göra människor som är vår avbild, till att vara lika oss (1 Mos. 1:26). Bland mycket annat betyder det att vi är skapade för att leva i gemenskap med Gud. Någon har utryckt det med orden: ”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt, till dess det finner vila i dig.”
Människan behöver mer
Bibelns berättelse om människan har många bottnar. Vi är skapade för två relationer: Gud och varandra. De två tar inte ut varandra och de ersätter aldrig varandra. Tvärtom vävs de samman. Bibeln sammanfattar det ursprungliga och egentliga livet i ett ord: Älska! Och gör det i två riktningar! Älska Gud… och din nästa som dig själv (Matt. 22: 37–39). Utan att blanda samman dem håller Bibeln ihop min relation till Gud, medmänniskan och mig själv.
Vårda viktiga mänskliga relationer
Det här har stor betydelse för hur vi uppfattar kristen tro och livet med Gud. Relationen till Gud ersätter aldrig mitt behov av mänskliga relationer. Det omvända gäller också. Jag är och förblir skapad för båda!
Det här blir tydligt när vi tänker på relationen mellan sorgen och det som kallas hoppet om himmelen. Ibland slår en tanke rot: ”Den som bär på det hoppet behöver inte sörja.” Den tanken är djupt felaktig. Jag sörjer därför att jag har älskat någon som nu är borta. Sorgen är kärlekens svåra konsekvens. Hoppet bär sorgen och förändrar den. Men det tar inte bort den!
Det går inte att trösta en ensam människa med ord som: ”Var inte ledsen! Du har ju Gud.” Det är stort att Gud finns i hennes situation. Det gör stor skillnad men faktum kvarstår. Hon är skapad med ett behov av medmänniskor.
Om jag har kränkt eller sårat en människa så räcker det inte med att be Gud om förlåtelse!
Det betyder också att ord som ”ensam är stark” eller ”en bra karl reder sig själv” faktiskt inte är sanna. No man is an island!
Den brustna relationen är helad
I slutet på det andra kapitlet i Bibeln står det om människorna: Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra. I de orden ryms inte bara en fysisk nakenhet utan också en djup och total öppenhet för varandra.
Några rader senare står det att …de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna (1 Mos. 3:7). Nu sluter de sig för varandra. Murar och avstånd börjar växa mellan dem. Vad har hänt? Bibeln berättar om att den djupa brustenhet i livet som kallas synd har blivit mänsklighetens verklighet. Genom ett medvetet val har människan vänt sig bort från Gud. När den relationen brister så återverkar det på alla andra relationer.
Men Gud har inte vänt sig bort. Ett hjärta som brinner av längtan efter en återupprättad relation. Bibeln är i grund och botten berättelsen om den längtan och hur den når sin klimax i Jesus. Han har helat den brustna gemenskapen med Gud.
En relation måste vara ömsesidig. Det är relationens väsen. Gud har sagt sitt stora JA till mig – det måste finnas ett ja också från mig. Annars blir det inte helt. Så är det i alla relationer, oberoende av om det handlar om vänskap, kärlek eller Gud (som jag gärna vill beskriva både som en vänskaps- och kärleksrelation!). Tro stavas bäst relation! Den är inte en flykt bort från livet utan en väg in i det.
Välkommen in i gemenskapen!
Det mynt som heter ”att vara människa” har två sidor. På den ena sidan står det ”gudsrelationen”. På den andra ”andra och varandra”. Vi tillhör Gud och hör samman med varandra – därför bär vi på en djup längtan i livet. Låt inte livets många möjligheter och måsten göra att du missar Guds goda tanke med dig och ditt liv. Det är lätt hänt. ”No man is an island!” – det finns en gemenskap som erbjuds dig!
Stefan Johansson
Skolpräst och lärare, Glimåkra folkhögskola