Vi tror på Gud som Skaparen av himmel och jord. Från denna jord hörs ibland en suckan, från hela skapelsen. Men det finns ett hopp, för det finns en frihet som väntar.
Torbjörn Tännsjö är filosofiprofessor och ateist och ofta anlitad i massmedia. Vid ett tillfälle fick han frågan om det fanns något som störde hans ateistiska övertygelse. Fanns det något som kunde få honom att tvivla på sig själv och tänka tanken att det kanske ändå fanns en personlig Gud? Ja, svarade han, det skulle i så fall vara skapelsens storhet, skönhet och funktion. Men, tillade han, när man ser ondskan och lidandet i världen blir varje tanke på en god och allsmäktig Gud absurd. (Detta samtal är återgivet ur minnet).
Det ligger en sanning i hans ord. Om Gud skapade världen sådan den är i dag måste Gud vara ond. Även den vackraste dagen på våren ligger det döda fågelungar i gräset och en man fångar in en kvinna och våldtar henne. Mitt i skönheten härskar ondskan, lidandet och döden. Om Gud inte talat till oss och röjt något av vår tillvaros hemlighet så hade vi måst dra den slutsats som en fransk filosof gör, att Gud är en djävul.
Nu är Guds uppenbarelse ringaktad både bland filosofer och bland mindre skarptänkta människor. Men vilken kategori du än tillhör ber jag dig lyssna till en kort sammanfattning av Guds uppenbarelse om den värld han skapat. Förakta den inte! Den är en del av den stora berättelsen om människan.
Gud har skapat allt
För det första: Universum är inte evigt, det har blivit till, inte av sig själv utan genom en medveten skaparakt av Gud. Gud ville världens existens och den blev till.
För det andra: Gud skapade allting gott. Efter varje moment i skapelsen stannar Gud upp och bedömer det som blivit till: ”Gud såg att det var gott.”
För det tredje: Gud skapade människan. Hennes position i skapelsen är unik. Hon är Guds avbild, och Gud ger uttryckligen människan herravälde över hela skapelsen. Hon är Guds förvaltare.
Tänk efter: ”Materien och kropparna, sinnena och förnuftet, former, färger och rytmer, smaker och dofter – hela livets underbara mångfald kommer från Gud och bejakas av Gud.” (Stefan Gustavsson, Gör som Gud – bli människa.) Och detta är ditt hem i tillvaron. Vilken gåva! Och själv var du ämnad som Guds vicekung över detta ofantliga rike av skönhet och godhet. Sådan var Guds tanke.
Skapelsens suckan
Det är Bibeln som talar även om detta: Hela skapelsen suckar och våndas, tillsammans med Guds barn. (Läs Rom. 8:18-25.) Samma kapitel i Bibeln talar om orsaken till detta: Skapelsen har blivit lagd under förgängelsen (tomhetens välde) inte av egen vilja utan genom honom som lade den därunder. Vi återförs alltså till Bibelns början, till Adam och fallet i Eden.
I Bibelns tredje kapitel låter Gud oss ana att han har skapat andra världar än vår med änglar och andemakter. I denna skapelse har ett uppror skett. En skapad varelse har gjort sig själv till Gud. Den som gör det blir en djävul. Han drog andra med sig. Bibeln betecknar denna fallna värld som ”ondskans andemakter i himlarymderna”. Ledaren är inte gud utan en skapad varelse, … den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen (Upp. 12:9). Det är han som kommer till Edens lustgård som frestaren. Det onda fanns alltså, och människan drogs in i kampen mellan gott och ont.
De första människorna föll. Den kärlekens relation som funnits mellan dem och Skaparen bröts sönder. Gemenskap byttes mot främlingskap, rädsla och fiendskap, renhet mot synd och skuld. Detta fick katastrofala följder. Människorna hade ju fått herravälde över skapelsen. Därför drogs också hela Skapelsen in under tomhetens välde. Därför suckar den.
Det är det som professor Tännsjö har hört och du behöver inte vara särskilt lyhörd för att uppfatta den. Följ med i massmedias nyhetsrapportering en enda dag, läs om miljöförstöring och rovdrift. Hör barnaföderskornas skri, följ sorgetågens vandring över kyrkogårdarna och känn lukten från krematoriernas ugnar och du anar skapelsens suckan.
Aldrig har det funnits ett så underbart kärlekspar som Adam och Eva i Edens trädgård. Skönheten var fullkomlig, deras relation var utan brist och de älskade Gud, sin Skapare – hans härlighet strålade kring dem. På fallets dag var allt förändrat. De blygdes för varandra. Det var säkert inte främst nakenheten som var orsaken. Utan de saknade härligheten från Gud (Rom. 3:23). De såg på varandras kroppar och anade med en gång att något hade förändrats. Guds härlighet med evigt liv och skönhet hade lämnat dem. Syndens blåmärken började framträda. Guds välsignelse vilade inte längre över dem, utan Guds förbannelse. Då gick de och skylde sig med fikonlöv, och Eva drog kanske skapelsens första suck: det räcker inte.
Försoningen
Nej, det räckte inte. Det var en relation som var bruten, kärlekens relation mellan Gud och människan. Det måste till en försoning, och det var endast Gud som kunde bringa den. Om hela detta Guds verk handlar Bibeln. Fallets dag är den mörkaste dagen i Guds stora berättelse om människan, men det finns också strålande dagar av ljus. Visst var Jesu korsfästelsedag en mörk dag, men den var likväl en segerdag. Alla ondskans andemakter besegrades: Han har klätt av väldena och makterna och förevisat dem offentligt, när han på korset triumferade över dem (Kol. 2:15). Gud har på detta sätt fråntagit ondskans andemakter deras rätt till människan. Håll dig på din plats, Satan, säger Jesus (Matt. 16:23).
Jesu död innebar också en försoning och en återlösning av människan. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknar inte människorna deras synder (2 Kor. 5:19). Gud och människan kan åter mötas. Därför kan bättring och syndernas förlåtelse predikas för hela skapelsen.
Men segerdagen framför andra är uppståndelsedagen. Då bar Jesus fram liv, oförgänglighet och rättfärdighet ur gravens mörker som gåva till varje människa. Döden var besegrad. Allt det människan förlorade i fallet var återerövrat av Jesus Kristus, Guds Son. Allt detta erbjuds nu människorna genom evangelium. Den helige Ande sprider sitt förklarande sken över Guds verk. Detta är den stora berättelsen om Guds gärning för sin fallna skapelse.
Längtan, väntan och hopp
Varje människa kan ana skapelsens lovsång och alla kan vi uppleva vemodet från skapelsens suckan. Men det finns en längtan som har med den helige Ande att göra: Med brinnande längtan väntar allt skapat efter den stund då Guds barn skall uppenbaras … hela skapelsen våndas som i barnsnöd. Och inte bara den: också vi som har fått Anden som förstlingsgåva, också vi suckar inom oss och väntar efter den stund då vårt barnaskap blir verklighet och vår kropp förlossas (Rom. 8:19–23).
Guds sköna skapelse blev lagd under tomhetens välde, inte genom eget viljebeslut utan genom människans fall. Därför är det Guds goda, rättvisa vilja att upprätta skapelsen tillsammans med människan. Vånda i samband med barnsnöd är något positivt. Något nytt skall födas. Så är det med Skapelsens vånda och Guds barns väntan. Något nytt skall födas: När världen föds på nytt, säger Jesus (Matt. 19:28). Med brinnande längtan betyder egentligen att sträcka på sig, speja för att se om något börjar hända. Skapelsen håller ögonen på Guds barn. Har något börjat ske med dem? Då vet man att dagen är kommen. Nu börjar förvandlingen – även för skapelsens del. Du Guds barn, du som tror på Bibeln, du smått förlöjligade, du står i centrum för skapelsens undran inför det som snart skall ske. Det underbara nyskapandet skall nämligen börja med dig!
Rune Gustavsson
Predikant, Lund