Vi lever i en värld där lidandet och döden varje dag gör sig påminda. Samtidigt får en kristen vara en del av Guds rike och glädjas i hoppet om att det en dag ska bryta igenom i sin fullhet. Markus Hector har träffat prästerna Martin Lokrantz och Andreas Holm för ett samtal om lidandet, döden och hoppet.
VI TRÄFFADES FÖRSTA GÅNGEN för tjugo år sedan och blev så småningom studiekamrater vid Johannelunds teologiska högskola. De prästvigdes och jag blev medarbetare inom ELM men vi fortsatte att hänga ihop, träffas och samtala om vår vandring med Herren och om livets glädjeämnen och utmaningar. I dag tjänstgör Andreas Holm i Kungsbacka församling och Martin Lokrantz strax norr därom, i Lindome församling. Vi träffas denna förmiddag just i Lindome för att samtala om vad det är att söka Herren i tider av utsatthet och sorg.
Skiftande erfarenheter
Som präster i Svenska kyrkan möter Martin och Andreas många människor som gjort förluster. Sorgesamtal och begravningar hör till de återkommande uppgifterna och de berättar att det kan se väldigt olika ut. För en del familjer är sorgesamtalen något som man bara vill få avklarat, begravningen ska genomföras så smidigt som möjligt. Vid andra tillfällen förstår man tidigt i mötet med de närstående att det finns gnissel inom familjen och man märker att det känns obekvämt att sitta och dela sina känslor för personen som gått bort. Men så finns också tillfällen när man får höra de mest fantastiska berättelser om varma och nära relationer.
– Jag blir lika imponerad varje gång jag får möta människor med en sund och god inställning till livet, berättar Martin. Ibland får jag samtala med helt sekulariserade svenskar som prioriterar varandra, familjen och goda vänskaper snarare än pengar, prylar och status. Det märks att det gör dem gott.
Det finns också tillfällen när allting stannar upp och man märker att eftertänksamheten är stor.
– Förra våren begravde jag 11-årige Tristan som gått på samma dagis som min dotter, berättar Andreas. Det var en svår upplevelse och satte igång många tankar och känslor. Som präst får man många påminnelser om hur skört livet är och ibland kommer det särskilt nära.
Jag frågar vad människor de möter i sorgesamtal tänker om livet efter döden. De berättar att ytterst få tror att livet är slut när man dör.
– Visst finns det en och annan konsekvent ateist som säger att farmor nu har slocknat för alltid, berättar Andreas. Långt vanligare är dock tron att livet efter döden per automatik blir fantastiskt, en uppgraderad version av vår tillvaro där vi får träffa alla som vi saknar här.
Martin bekräftar den bilden:
– ”Nu har farmor det jättebra, hon ser mig och vet att jag har det bra”, är en vanlig övertygelse man får höra. Därför är rädslan för döendet, avklädandet, hos de flesta svenskar långt större än rädslan för döden.
Men ibland kryper också rädslan för döden sig på. Särskilt svår är ångesten för att dö hos de som inte försonats med sitt liv och sina val, som gått år ut och år in med ett gnagande samvete.
– Jag försöker då visa på hur Jesus nåd är större än deras misslyckanden, säger Martin. Orden i Romarbrevet 8 om att inget kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus är till stor tröst. Kontrasten mot den som är förberedd för att dö är slående. Andreas berättar om ’kyrktanten’ Anna som han besökte på sjukhuset innan hon gick bort.
– Nu har du inte långt kvar, Anna, sa jag, och frågade henne hur det kändes. ”Det känns spännande”, svarade hon. ”Du vet, Andreas, jag har längtat så länge efter att få träffa Jesus och nu ska jag snart se honom ansikte mot ansikte.”
Kristus i lidandet
Ingen undkommer lidande, inte heller präster. För sex år sedan fick Andreas fru, Carina, bröstcancer. När Andreas söker summera vad de gjorde för att klara situationen är det tre saker han nämner.
– Det första vi gjorde var att be om andras förbön. Vi kunde snart konstatera att vi tidigare inte vetat vad det innebar att vara buren i bön. Det andra var att vi tidigt beslutade oss för att öppna upp och ta emot hjälp. Till en granne gav vi en inköpslista och hon gick och handlade. En annan kom hem till oss och städade, vi valde att inte skämmas över hur skitigt vi hade det. Det tredje var att försöka finnas där för varandra. Ibland var det Carina som var nedstämd och jag som behövde vara stark. Ibland var jag nere och hon fick bära mig.
Jag märker att frågorna om lidandet lever kvar hos Andreas.
– Under cancerbehandlingen kände vi aldrig Guds totala frånvaro, vi upplevde att han var med oss. Men i andra tider av livet har jag upplevt Guds tystnad och känt mig helt lämnad. Jag har inget svar på varför det ibland blir på ena sättet, ibland på det andra. Jag vet bara att Gud alltid är med oss och det får vara en visshet även de dagar vi inte alls erfar det.
För Martins del har den stora livskampen handlat om ångest och brusten självkänsla. Också för hans del har prövningarna dragit in honom i en brottning med Gud och han har behövt mycket stöd från erfarna själavårdare. Martin berättar att han en natt när allting kändes svart ropade till Herren.
– ”Allt jag vill är ju att vara din, Herre”, bad jag, och jag märkte att i den bönen nådde jag mitt centrum. Allt annat var avskalat, drömmen om att bli en from kristen, duktig teolog, stor predikant, men där i djupet steg ropet om att få vara hans. Denna händelse och denna bön har varit som en fyr i mitt liv för jag vet att önskan om att få tillhöra Jesus inte är något jag själv tagit mig. Den har Kristus gett mig genom pånyttfödelsen. Martin har fått uppleva hur det hänt något i de där mötena med Gud då han stått ärlig och utan masker. I mörkret har trösten och Guds närvaro blivit starkare.
Andreas kan konstatera en stor igenkänning i hans berättelse.
– Utmaningen är att orka stå kvar i det kämpiga. Där kan Guds verk göras. Oljan rinner inte ur oliven om den inte pressas. Överlåtelse handlar om att lämna tilltron till mig själv och flytta över den till Herren. Det gör vi inte frivilligt, vi måste pressas. Jag har mött nyktra alkoholister. De släppte flaskan först när det gjorde mer ont att dricka den än att låta bli. På samma sätt är det med andra synder, sår och skamkänslor som binder oss.
Martin och Andreas kommenterar också hur Uppenbarelsebokens budskap om att Gud är den som har makten varit till stor tröst för dem. I vår värld kan enskilda personer utöva makt i såväl samhället som i kyrkan men i slutändan är det Kristus som ska döma oss alla.
– Mitt hopp och min tröst är inte bara att det så småningom ska bli bra för mig, säger Martin. En dag ska alla knän böjas inför Kristus, mina såväl som deras som utesluter Kristus. Rättvisa och barmhärtighet kommer att segra och våra liv värderas utifrån vår trohet mot Kristus. Det är bara den som räknas i slutändan.
Döden och hoppet
Vi samtalar en stund om Paulus ord i Filipperbrevets första kapitel om hur han på ett sätt skulle vilja bryta upp och vara hos Herren och på ett annat sätt stanna kvar och tjäna församlingen.
– Paulus alternativ är att antingen leva kroppsligt i en fallen värld eller existera okroppsligt i väntan på uppståndelsen, säger Martin. Inget av alternativen utgör dock Guds högsta och slutliga mål för oss. Detta består i stället dels i att himmel och jord förenas. I inledningen till Uppenbarelseboken 21 beskrivs hur det nya Jerusalem, himlen, kommer ner till jorden som en brud smyckad för sin man. Det består vidare dels i att Gud och människa förenas. I den efterföljande versen skriver Johannes att Guds boning står bland människorna. Han är hos dem, förenad med dem.
När Andreas funderar över detta lyfter han fram korset som symbolen för Guds läkande nåd.
– I den nya skapelsen ska relationerna till Gud, skapelsen, medmänniskan och oss själva, korsets fyra riktningar, läkas. Allt vi nu längtar efter, ber om och är frustrerade över uttrycker indirekt vårt hopp om att en dag få se Guds rike slå ut i full blom. Kyrkan arbetar med de fyra relationerna i gudstjänst, bikt, själavård och miljöarbete, medvetna om att det arbetet tjänar ett högre syfte för Guds kommande rike. I ljuset av det riket får vi, likt Paulus, fortsätta vårt uppdrag här, och genom det hålla hoppet levande.
Martin tillägger att vi alla kan få se och glädjas över tecknen på upprättelsen.
– Nattvardens gåvor eller kristna syskon som försonas är två exempel på sådana tecken. Med trons ögon ser vi detta och tar emot en försmak av det himmelska livet. Vi ser också hur Kristus själv är avgörande i detta arbete. Paulus skriver i Kolosserbrevet att: Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen (Kol. 1:19–20).
Detta blir också det sista temat för vårt samtal den här förmiddagen. Synden bryter ner Guds vision och verk för vår värld. Döden tar ifrån oss det vi värderar mest. Men Kristus kärlek är starkare och hans frälsningsverk bär in i evigheten.
– När jag begravde min farmor talade jag inför släkten om hur hon lagt sitt liv i Guds händer och hur vi hade funnits i hennes böner. På liknande sätt får vi finnas i Kristus, i hans kärlek och goda vilja för oss. Det som bär in i evigheten är Kristus verk, att få vara innesluten i Kristus, älskad av honom och tillräknad hans död och uppståndelse.
Martin nickar med:
– Trösten är att Gud har dömt min synd i Kristus. Han har tagit den på allvar och försonat den. Genom tron blir det som är i Kristus vårt.
MARKUS HECTOR
Malmö
Andreas Holm
Bor i: Kungsbacka Uppvuxen i: Sölvesborg Familj: Gift med Carina, livsmedelsinspektör, två döttrar, Ester och Olivia
Martin Lokrantz
Bor i: Lindome Uppvuxen i: Partille Familj: Gift med Maria, informatör, en son, Benjamin