Kampen för ett bättre samhälle i Kongo Kinshasa slutade med fängelse och dödshot. Nu är det fyra år sedan Joseph Kafuka fick komma till Sverige. Men arbetet för att upprätta människor och läka sår fortsätter. Med Guds hjälp.
Kampen för ett bättre samhälle i Kongo Kinshasa slutade med fängelse och dödshot. Nu är det fyra år sedan Joseph Kafuka fick komma till Sverige. Men arbetet för att upprätta människor och läka sår fortsätter. Med Guds hjälp.
Jag står i kön till fikat efter gudstjänsten när jag börjar småprata med en man som jag förstår har afrikanskt ursprung. Vi börjar prata om lite av varje och det visar sig att han har en både dramatisk och spännande livshistoria bakom sig. Därför bestämmer vi oss för att ses en dag på Norea Sveriges kontor i samma hus som gudstjänstlokalen, där han för tillfället är igång med ett projekt.
Joseph Kafuka är 60 år och född i Kongo Kinshasa där han arbetat som journalist och lärare i franska. Det är nu fyra år sedan han kom till Sverige.
Joseph berättar att Demokratiska Republiken Kongo är ett land med stora naturtillgångar som hade kunnat vara ett mycket rikt land. Men korruption, plundring och inbördeskrig, där bland annat sexuella övergrepp varit ett ’vapen’, har i stället drivit ner landet i fattigdom. Som journalist reagerade han starkt mot dessa missförhållanden och bildade ett nätverk mot korruption för kongolesiska journalister tillsammans med två andra kollegor, Emmanuel Monsale och Palieat Chebeya. Emmanuel var aktivist och Palieat kameraman. De började arbeta med en film om övergrepp och skändligheter mot kvinnor och om andra missförhållanden i Kongo.
I november 2008 greps Joseph och Emmanuel och fördes under sträng bevakning till polisens högkvarter för förhör. Alla deras dokument beslagtogs och de placerades i ett specialfängelse för officerare och regimkritiker, anklagade för att vara en säkerhetsrisk för landet. Där fick de varken ha kontakt med sin familj eller med advokater, bara med en polis som varje morgon kontrollerade deras hälsotillstånd.
När andra journalistkollegor fick veta att de fängslats tog de kontakt med FN och olika organisationer för mänskliga rättigheter. Efter fyra månader i fängelset blev de åter kallade till förhör, anklagade för att ha mutats av amerikanska, europeiska och några afrikanska ambassader för att smutskasta Kongo inför andra stater. Efter ytterligare en vecka fick Joseph åka hem men måste regelbundet registrera sig på polisstationen.
Under Josephs fängelsetid hade hans fru, Cecile, och deras sju barn tvingats lämna familjens bostad och bott än hos Ceciles syster, än hos vänner eller på andra gömställen. Under sin husarrest fick emellertid Joseph kontakt med olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter. De bedömde hans situation som ohållbar och rådde honom att fly. Nu var han i princip hemlös, liksom resten av hans familj, och dessutom var de splittrade och uppehöll sig på olika platser. Själv levde han under dödshot.
Tack vare de kontaktade hjälporganisationerna öppnades till sist en möjlighet för Joseph och Emmanuel att fly i kanot över Kongofloden till Kongo Brazzaville. Av en organisation fick de 5000 dollar vardera för att finansiera flykten. En annan hjälporganisation medverkade till att det i Brazzaville ordnades ett litet boende om två rum och där kunde Joseph återförenas med hela sin familj.
Återigen engagerade sig nu flera människorättsorganisationer som Röda Korset, FN och även EU i deras fall. För Emmanuel och hans familj öppnades en möjlighet att komma till Danmark. Joseph och hans familj kallades in till FN:s kontor och informerades om att säkerheten för familjen inte längre kunde garanteras men att Sveriges regering engagerat sig i vårt fall och visat sig välvilligt inställd till att ta emot hela familjen. Med bara några få klädesplagg som bagage måste de omedelbart lämna landet och kom via Paris och Stockholm till Ängelholm där de blev de första invandrarna från Kongo.
Och här, i Ängelhom, träffar jag alltså Joseph och får lyssna till denna gripande berättelse. Jag får också ställa några frågor om hur de funnit sig till rätta i vårt land.
Hur har er tid i Sverige varit?
– Vi fick börja med att lära oss svenska på SFI. Svenska är ett svårt språk men det har gått ganska bra. Våra kontakter med de svenska myndigheterna har fungerat väl. Cecile utbildar sig till personlig assistent. Ett par av de äldre barnen har fått praktikplatser och de yngre studerar. Åt mig har Sensus förmedlat lärararbete i franska och swahili. Genom Arbetsförmedlingen fick jag också ett anställningsavtal med Norea Sverige där jag varit engagerad i ett projekt. Anställningsavtalet har dock löpt ut och det är oklart om jag kan jobba kvar så nu söker jag nytt arbete.
Vad består projektet i?
– Jag skriver ett radiomanuskript till en programserie för Trans World Radio (TWR) om helande av sår efter etniska konflikter. Programmen riktar sig till västafrikanska, fransktalande länder och deras språk, levnadsförhållanden och tänkesätt känner jag ju väl till. Totalt kommer det att bli tjugo program.
Du är även direkt engagerad i försoningsarbete. Berätta lite om det!
– Jag är engagerad i Amnesty International och är styrelseledamot på riksnivå. Tillsammans med Emmanuel har jag också startat ”Scandinavian Restore Hope” samt har en del kontakt med Pingstkyrkans arbete, ”Tillsammans för fred i Kongo”. Vid ett tillfälle har jag också haft förmånen att få deltaga i en Amani-kurs i Finland. Begreppet Amani kommer från swahili och betyder fred. Guds mening med människan var från början att vi skulle leva i fred och harmoni med varandra, älska och respektera varandra och uppskatta varandras olikheter, men så kom synden in och fördärvade hans goda plan. Därför är det viktigt att få ett gott försoningsarbete till stånd.
Vilken är den största skillnaden på livet i Kongo och i Sverige?
– Säkerheten är den största skillnaden. Våra barn känner sig trygga och trivs här.
Är det någon skillnad på att vara kristen i de båda länderna?
– Nej, solidariteten människor emellan är ungefär den samma i båda länderna. Det är heller ingen större skillnad på att deltaga i gudstjänster och utöva sin kristna tro.
Kan du se Guds ledning i allt som har hänt dig och din familj?
– Det är inte jag som har valt alla dessa vägar och händelser i mitt liv, det är Gud. Han har använt många organisationer för att finna rätta vägar för mig och min familj. Han har lett mig till Norea och i arbetet där har jag fått använda min journalistkompetens.
Hur fann ni er gudstjänsttillhörighet?
– Jag och Cecile diskuterade ofta hur vi skulle kunna fira gudstjänst i Sverige. Vi började tala om det på SFI också och en dag var det en muslimsk elev där som tipsade oss om ELMs missionshus. I ELM känner vi oss hemma sedan tre år tillbaka. Våra yngsta barn, Ken och Vicky, har fått undervisning i troslära och döptes 2014. Samma år hölls där också en välsignelsehögtid över Ceciles och mitt äktenskap eftersom vi enbart var borgerligt vigda i Kongo.
Nu vill vi gärna ägna mer tid åt tros- och bönelivet och ELM har varit till stor hjälp för oss i det.
Hur ser du på framtiden?
– Jag tror att allt vilar i Guds händer. Jag tänker omedelbart på ett bibelord: Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren (Rom. 14:8). Och när jag får ett arbete blir allt perfekt.
Har du någon hälsning till tidningens läsare?
– Jag är ett exempel på hur Gud kan förändra en människas liv och det är Guds vilja att jag är i Sverige. Vår familj är tacksamma för det välkomnande och den undervisning vår familj fått i ELM och nu vill jag göra allt för att Guds kärlek ska spridas vidare i samhället. Jag känner precis som Petrus och Johannes svarade när de stod inför Stora Rådet Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört (Apg. 4:20).
Inga Bengtsson, pensionär, Ängelholm