Stamcellsforskning – men inom bestämda gränser

I den kristna idétraditionen betonas alla människors absoluta och okränkbara värde. Detta unika människovärde återspeglas i internationella deklarationer om mänskliga fri- och rättigheter. Människosynen innebär att ingen människa får behandlas som ett medel för andra.

Människovärdet och människans värdighet – human dignity, som FN:s deklaration om mänskliga fri- och rättigheter talar om –  är knutet till människans existens; inte till olika funktioner eller till vad hon kan prestera. Värdet är detsamma under hela livet.

Ståndpunkten att människolivet börjar vid befruktningen är biologiskt grundad. Då föreligger den genetiskt unika individ, som sedan växer och blir till ett barn och så småningom en vuxen. Olika syn på människovärdet ligger idag bakom de skilda uppfattningar som finns om t.ex. forskning på embryon.

 

Vad är då en stamcell?

Stamceller är ett slags ursprungliga och ospecialiserade celler, som i odling kan dela sig ett till synes obegränsat antal gånger och bibehålla sin ospecialiserade karaktär. De ger i normala fall upphov till specialiserade celler. I embryot är det stamcellerna, som ger upphov till den enskilda människans olika vävnadstyper och i allas våra vävnader och organ finns stamceller, som kan ersätta de olika specifika celler som behövs där, s.k. adulta stamceller.

Stamceller har flera olika källor. De kan t. ex. hämtas från:

• mänskliga embryon
• som blivit över vid provrörsbefruktning
• som skapats konstgjort utan avsikt att det mänskliga livet ska få fortleva
• som skapats genom kloning (kärnöverföringsteknik)
• navelsträngens eller moderkakans blodceller vid en förlossning
• en ”vuxen” människas olika organ eller vävnad.

 

Varför stamcellsforskning?

Med kunskap om hur dessa stamceller utvecklas till olika vävnadsceller kan det bli möjligt att behandla sjukdomar och minska lidande. Därför är det mycket angeläget att prioritera och stödja forskning som kan förhindra, lindra eller kanske möjligen även bota svåra folksjukdomar som diabetes, Parkinson eller Alzheimers demens. Men samtidigt gäller det här liksom i all annan forskning att etiskt pröva verksamheten. Förhoppningarna är stora men kan lätt blåsas upp. En del forskare varnar för att de kan vara överdrivna och att botemedel ligger långt fram i tiden.

 

Kontroversiell forskning

Orsaken till den känsliga debatten är att embryonal stamcellsforskning kräver att människoliv förbrukas. EU-kommissionens etiska råd menar att det är medlemsländernas sak att bestämma om detta slags forskning, men bedömde år 2001 att det var etiskt oacceptabelt att producera eller klona mänskliga embryon enbart i forskningssyfte. Detta representerar, enligt rådet, ”ytterligare ett steg i instrumentalisering av mänskligt liv”. Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, den s.k. Oviedokonventionen från 1997, som även Sverige undertecknat, stadgar att mänskliga embryon skall tillförsäkras adekvat skydd. Den embryonala stamcellsforskning leder således till att mänskligt liv används som medel och inte som mål i sig. Ibland sägs det i media att de embryonala stamcellerna är de mest flexibla och potenta, vilket då skulle tala för  forskning på dem. Naturligtvis är det så. Det är ju därför hanteringen med mänskliga embryon är kontroversiell. Det är ju originalstamcellen, den befruktade äggcellen, som har den fulla potensen att ge upphov till allt vad en vuxen utvecklad människa innebär. Och denna potens följer ju med ett antal celldelningar. Nu är det dock inte denna potens forskare och kliniker är ute efter, säger de, när de tillfrågas, utan det är möjligheten för odifferentierade stamceller att ge upphov till celler av vilken vävnadstyp som helst, vilket i sin tur skulle kunna öppna möjligheter för behandling av olika slag.

 

Lovande alternativ

Samtidigt finns de etiskt okomplicerade och lovande forskningsalternativen: stamceller från t.ex. vuxna individer och navelsträngens blodceller. Forskningen på dylika stamceller är mycket lovande; de används redan i behandling av en rad allvarliga sjukdomar och det kan göras med samtycke från personen i fråga och med full respekt för människovärdet.

Frågan är då om inte de adulta stamcellerna ger nog med möjligheter. De är ju kroppens, och för en kristen Skaparens, eget sätt att förnya sjuka vävnader och organ. Dessa adulta stamceller har i vetenskaplig litteratur visats inte bara ha en stor terapeutisk potential mot skador och folksjukdomar som Alzheimer och Parkinson, utan de används redan med framgång sedan många år för behandling av vissa elakartade blodsjukdomar. Det är den adulta stamcellsforskningen som gett forskningsområdet världsrykte och som visat sig vara mest realistisk genom att ta till vara kroppens egen förmåga att reparera sig själv. Det är också den formen av stamcellsforskning som USA, Tyskland och t.ex. vi kristdemokrater vill att forskningen ska inriktas på för att människovärdesprincipen ska respekteras samtidigt som sjukdom motverkas.

Det är en stor lockelse för vetenskapen att fritt få forska på mänskliga embryon, men den viktiga frågan är om det är etiskt rätt och försvarbart att förbruka mänskligt liv. En grundläggande etisk princip är att i etiska konflikter välja det etiskt okontroversiella framför det kontroversiella. Sensmoralen borde rimligtvis vara att satsa på den forskning där människoliv inte görs till medel och där människovärdet respekteras fullt ut.

 

Debatten i USA och EU

Orsaken till debatten nu i sommar var att president Bush den 19 juli använde sin veto-rätt mot ett lagförslag från Kongressen. Presidenten ville upprätthålla sin politik sedan 2001, då han den 9 augusti beslöt att inga federala medel skulle få användas för att förstöra människoembryon efter detta datum. Presidenten har motiverat sin linje med att den viktiga kampen mot folksjukdomar inte ska föras med forskning som i sig kränker människovärdet genom embryodestruktion. De embryonala stamcellslinjer som skapats före datum för beslutet kan och får användas för forskning med federala skattemedel. Det moraliskt felaktiga som har gjorts, det har gjorts, resonerar Bush, men fler embryon ska inte få förbrukas med skattemedel. För privata medel finns ingen reglering alls.

Strax därefter, den 24 juli, fattade EU:s ministerråd beslut om det sjunde ramprogrammet för forskning inom EU-länderna. I fråga om regler för embryonala stamceller enades minis­trar­na om en kompromiss, som innebär att skattemedel inte ska finansiera forskning som innebär att embryon förstörs, men forskning som involverar embryonala stamceller godkändes för skattemedel. Denna något märkliga kompromiss innebär alltså att skattemedel inte får användas till att ta embryonala stamceller från embryon, men väl till att odla embryonala stamceller, när de redan skördats med annan finansiering.

 

Debatten i Sverige

Vår svenske forskningsminister Leif Pagrotsky har under några veckors tid lyckats leverera en rad missvisande uttalanden. Liksom svenska media säger han att Bush har förbjudit all embryonal stamcellsforskning (presseminarium i Regeringskansliet den 3/8), vilket är felaktigt. Vidare har Pagrotsky i P1 den 31 juli hävdat att ”all stamcellsforskning” skulle tagits bort från EU:s forskningsprogram, om de som ”ogillar provrörsbefruktning och stamceller” fått bestämma, vilket också är felaktigt. Dessutom har samme minister i pressmeddelande och radioprogram inte haft klart för sig att stamcellsforskning bedrivs med stamceller från olika källor. De kontroversiella stamcellerna är nämligen enbart de som kommer från mänskliga embryon. I ett pressmeddelande den 21 juli påstod Pagrotsky att ”motståndarna mot stamcellsforskning sätter käppar i hjulet för kampen att stoppa mycket mänskligt lidande, och de gör det på osakliga, religiösa och känslomässiga grunder.” I ett pressmeddelande den 3 augusti hävdar ministern till slut att ”USA och stora delar av Europa nu motarbetar stamcellsforskningen”. Bilden är alltigenom felaktig. Bush, det katolska Europa och kristdemokraterna hävdas med religiösa och känslomässiga argument hindra människor från att bli friska. Men av förklarlig anledning har Pagrotsky eller andra i den svenska debatten inte gett några referenser. Orsaken är nog att det sällan eller aldrig i debatten hänvisas till Bibeln eller till uppenbarelse av något slag, för att motivera att människolivet börjar vid befruktningen. Det finns nämligen mig veterligen ingen sådan vers och hade det funnits någon hade knappast Pagrotsky lyssnat till den i alla fall. Nej, nu ges intrycket att det skulle vara ett utslag av ödmjukhet att inte veta när det biologiska livet börjar.

 

Vi minns verkligheten

Den förre tyske socialdemokraten och förbundspresidenten Johannes Rau tog upp den moderna biomedicinen och bioetiken i ett tal i Berlin den 18 maj år 2001. Där försvarade han utifrån en humanistisk åskådning den tyska lagens stadgande att människolivet börjar vid befruktningen och har människovärde och skyddsvärde från början. Rau betonade livet som det högsta av alla värden och varnade för ett framstegstänkande med den perfekta människan som måttstock. En sådan utveckling leder till utslagning och gränslös konkurrens som högsta princip, men den undergräver också, enligt Rau, de värden, vilka under lång historisk tid utvecklats i vårt samhälle. Rau menade också att de tragiska erfarenheterna under 1900-talets första hälft borde hjälpa inte bara tyskar utan alla. Vi vet vad som successivt kan hända när måttstockar börjar rubbas, när människan blir till objekt, när människolivet instrumentaliseras och görs till medel även för goda syften. Den som en gång börjar skilja på det liv som är värt att leva och det som inte är det, den är verkligen på en farlig väg, menade Rau. Rau har sagt i Tyskland det man inte får säga i Sverige. Men den viktiga frågan är trots allt om han har rätt, oavsett om det är politiskt ”korrekt” eller inte.

 

Per Landgren

Riksdagsledamot för kristdemokraterna