”Varför ska just jag …? Det är orättvist!” Alla som fått förmånen och ansvaret att uppfostra barn känner säkert igen den inledande refrängen. Men också sedan vi kommit upp i åren fortsätter vi att nynna på den här strofen. Låt vara i lite mer polerad och förfinad form, men grundtonen är densamma. Det finns liksom en sträng inom oss som är stämd i denna ton och som gärna svänger med när motsvarande ton når oss från vår omgivning – och sådana toner saknas verkligen inte. Visst är det orättvist, att du inte får uppleva samma lycka som alla de glada människorna i reklamens värld uppenbarligen får av en 40-tums plasma-TV, en resa till drömmålet, en vacker hy, den senaste mobilen eller de snyggaste kläderna? Och lösningen? Rättvisa – naturligtvis! Kräv din rättvisa!
Har du någon gång funderat på vad som skulle hända om Gud gick med på ditt krav på rättvisa?
I Bibeln möter vi en person som krävde rättvisa utan att riktigt förstå vad han bad om. Varför får de ogudaktiga leva, bli gamla och växa i kraft? (Job 21:7.) Livet är orättvist, konstaterar Job, och Gud gör inget åt det. Det är olönsamt att gå Guds vägar, eftersom det går den ogudaktige lika väl som det går den gudfruktige. Och Job kräver rättvisa, kräver att få veta vad han, den oskuldsfulle, har gjort eftersom han straffats så svårt: Den Allsmäktige må svara mig. Låt mig se min motparts anklagelseskrift! (Job 31:35.) I avslutningen av Jobs bok träder Gud fram ur tystnaden, och Job blir förskräckt när han upptäcker vem det är han riktat sina krav på rättvisa mot: Jag är för ringa, vad kan jag svara dig? Jag lägger handen på munnen. En gång har jag talat, men jag säger inget mer, ja, två gånger, men jag gör det aldrig mer (Job 39:37–38).
Vem är jag, lilla människobarn, att jag skulle kunna kräva rättvisa av min Skapare? Borde jag inte tvärtom uppfyllas av den största tacksamhet över att han just inte behandlat mig rättvist, att han, trots min bortvändhet från honom inte vänt sig bort från mig, utan i stället slösar sin oändliga kärlek över mig? Jag tvingas ”lägga handen på munnen” i förlägenhet och ännu en gång fly till Honom som i sin ’gudomliga orättvisa’ tog på sig skulden för också detta mitt högmod. Så får jag därför, i största tacksamhet, stå ren och oskyldig inför Herren.
Men har inte varje kristen en kallelse att bekämpa orättvisor och kämpa för rättvisa? Jag tror vår kallelse är högre än så – nämligen att söka och kämpa för rättfärdighet. Först och främst i det vertikala perspektivet, det vill säga i vårt förållande till Gud, men också i det horisontella, mellanmänskliga, perspektivet. Faran med att vi nöjer oss med ”rättvisa” är att vi gör bedömningen enbart utifrån ett mänskligt perspektiv. Dessutom har vi en märklig benägenhet att definiera begreppen, så att det oftast är jag och min egen grupp som är de förfördelade. En strävan efter rättfärdighet betyder att det är Gud i stället för jag som sätter upp bedömningskriterierna.
Låt oss till sist bara stanna lite vid några ’riktiga orättvisor’. Du som läser detta har kanske fått växa upp i ett kristet hem och genom detta fått en god grund för ett liv med Kristus. Är det kanske din kallelse att ordna rättvisa genom att ge detta vidare till dina barn? Har du mötts av evangeliet om Jesus Kristus och fått ta emot det i tron? Är det inte orättvist att inte alla får den möjligheten? Eller har du kanske fått en förtroendeuppgift av något slag i Guds rike? Är det inte orättvist att just du fått möjligheten att stå i en tjänst, där du på ett särskilt sätt är omsluten av Guds välsignelse och buren av medkristnas förböner? Om du stannar upp ett tag, är jag övertygad om att Gud kan visa dig andra ’orättvisor’, men också på vilket sätt han vill att du där ska arbeta för rättvisa.
Per Henriksson