Att Gud är treenig är grundläggande i kristen tro. Men är läran om Guds treenighet bara en teoretisk konstruktion som saknar betydelse i det kristna livet?
Vad säger egentligen Bibeln och Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) om treenigheten?
Treenigheten och det kristna livet
Kort uttryckt framställs det kristna livet från början till slut som ett liv i gemenskap med den treenige Guden. Det är i hans heliga namn vi döps. Enligt Jesu dopbefallning ska dopet ske i Faderns och Sonens och den helige Andes namn (Matt. 28). Här har grekiskan ”namn” i singular (dvs. ental, vilket även kommer till uttryck i Lilla katekesens tyska version). Gud är en enda – och samtidigt Fadern, Sonen och den helige Ande. Dopet är inte något vi ska lägga bakom oss, utan istället leva i varje dag.1 I Lilla katekesen2 sägs, att man ska börja en ny dag med att signa sig med det heliga korsets tecken och säga: ”I Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Detsamma ska man göra när man går till sängs. Man påminner sig om Guds enhet och trefald, och det nya liv som han kallar till. Det är vidare treenighetslärans verklighet som ligger bakom alla de formuleringar som vi t.ex. möter i de bordsböner som föreslås: Fadern nämns som Gud och samtidigt nämns Jesus som Herren.3
Vad menar vi när vi säger ”Gud”?
Bakom beskrivningen av dessa dagliga bruk finns i SKB noggranna utredningar om Gud såsom en och såsom tre. De är ingen överkurs, utan helt enkelt ett svar på frågan vad vi menar när vi säger ”Gud”. Denna fråga är ju särskilt aktuell i ett mångkulturellt och privatreligiöst samhälle som vårt. Men var det inte självklart vad man menade med ”Gud” på 1500-talet? Slår man upp Augsburgska bekännelsen, så märker man att det tydligen inte var det. Artikel I har kort och gott rubriken: ”Om Gud.”4 Här beskriver Melanchthon5 hur Gud är ”ett enda väsende” och tre ”personer”, med tydliga definitioner för begreppen. SKB inleds med tre bekännelser från fornkyrkan.6 Alla dessa är tre-delade utifrån bekännelsen till Fadern, Sonen och den helige Ande. SKB avslutas med att ”antitrinitariernas” falska lära förkastas.7 Man inskärper på nytt de tre ’gamla beprövade’ fornkyrkliga bekännelserna.8
Mysteriet
Vid läsningen av dessa bekännelser ställer kanske någon sig frågan: ”Går det verkligen att definiera Gud?” Då är det dags att lyfta fram ett annat drag som möter i SKB: betoningen på att Guds väsen är ett mysterium, en hemlighet.9 Men detta mysterium är sådant, att ju mera man tänker på det och verkligen följer Bibelns olika linjer, desto större blir mysteriet. Om man inte använder bekännelsens definitioner, är risken stor att man tror att Guds väsende är greppbart för det mänskliga förnuftet, och därmed har vi avlägsnat sig från Bibelns framställning. Att teoretiskt formulera en bekännelse betyder inte att ’uttömma’ mysteriet. Tvärtom värnar bekännelsen om tron på att HERREN är en (5 Mos. 6:4) och att han är Fadern, Sonen och den helige Ande (Matt. 28).
Torbjörn Johansson
Lektor, FFG, Göteborg