När Jesus såg folkskarorna, gick han upp på berget. Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom. Då började han tala och undervisa dem: Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
De sitter där på berget kring Jesus. Och nu lystrar de mer än förut. Vad är det han säger? Han talar ju om att se Gud? Det hade ju inte ens Moses fått göra! Han hade bett Gud att få se hans härlighet. Då hade Herren gått förbi honom och ropat ut sitt namn. ”Men”, hade Herren sagt till honom, ”mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos. 33:18ff).
Men nu är tiden fullbordad. Nu har Gud sänt sin egen Son hit ned till oss. Jesus utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen. Därför säger han till lärjungarna: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det” (Luk. 10:23f och Matt. 13:16). Att se Jesus är att se Gud.
Detta hade människorna svårt att ta till sig. Jesus måste ropa ut det: ”Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig” (Joh. 12:44f). Det var svårt också för de tolv. De hade hört det, men de vågade inte tro det. Filippus sade: ”Herre, låt oss se Fadern, så är det nog.” Då svarade Jesus: ”Så lång tid har jag varit hos er, och ändå känner du mig inte, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern” (Joh.14:7ff).
Så är det. Genom Sonen kommer vi till Fadern. I Jesus ser vi Gud. Än så länge ser vi liksom i en spegel. Men på den stora dagen då Jesus kommer i härlighet, då vi får se ansikte mot ansikte (1 Kor. 13:12).
Men nu reser sig den stora frågan: Vilka gäller detta? Vilka är det som får se Gud? Vilka är de ”renhjärtade”? Är det människor som är fria från alla onda tankar och begär? Är de som sitter på berget sådana? Nej, det stämmer inte. De är ju ”fattiga i anden”, de ”hungrar och törstar efter rättfärdighet”.
Vad menar då Jesus? Jo, vi kan lära av det Jesus säger när han ser Natanael komma, honom som Filippus hade tagit med till Jesus. Jesus säger: ”Se han är en verklig israelit. I honom finns inget svek” (Joh. 1:47). En israelit utan svek stod kvar i förbundet med Herren. Gud hade ju slutit förbund med Israel. Men gång på gång hade folket vänt sig bort från Herren. De hade svikit förbundet. Men det fanns en rest kvar, israeliter utan svek. De höll fast vid Herren och väntade på att Gud skulle infria sina löften. När Jesus kom, sökte de sig till honom och öppnade sig för honom.
Hur är det nu? Vi lever i det nya förbundet. Vi märker hur sekulariseringen ökar i vårt folk. Vi kan se att det glesnar i kyrkbänkarna. Jesus frågar oss: ”Inte vill väl också ni gå bort?” (Joh. 6:67.) Men vart skulle vi gå? Vi har ju lärt känna Jesus. I honom finns allt vi behöver. Han sviker inte oss. Han har tålamod med oss. Han älskar oss. Därför stannar vi hos honom. Därför släpper vi honom inte. Dag för dag överlämnar vi oss åt honom, sådana vi är. Vi döljer inget för honom. Vi öppnar oss för honom och för det som han vill göra med oss. Och vi hör vad han säger och lovar: Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Gustav Börjesson
Prost, Sätila