Församlingen i Jerusalem växer och arbetsuppgifterna behöver fördelas. Vi får nu möta både Stefanus, med hans trosvissa frimodighet, och Paulus, vars liv tagit en radikal vändning.
Några till apostlar, andra till … (6:1–7)
De kristna är nu så många att apostlarna inte längre kan sköta sin uppgift som ledare och samtidigt klara alla praktiska gemensamma uppgifter. De tolv låter sig inte förledas till att lägga ännu mer tid på den materiella förvaltningen, utan ser att de redan gjort för mycket där: Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. Man ger församlingen i uppgift att utse sju män som kan tjäna de andra i matutdelningen.1 Apostlarna får på detta sätt mer tid till bönen och ordets tjänst, som är deras viktigaste uppgift.2 Hur ser det ut i kristna gemenskaper i dag? Det finns exempel på kristna ledare som gör ’allt’ själva – det leder till att man missköter sitt uppdrag och tar uppgifter från någon annan. Men det finns andra exempel där man värderar uppgifterna som olika ’fina’. Ett nyckelord i all kristen gemenskap är tillsammans.
Stefanus (6:8–15)
En av de sju var Stefanus. Det står att han var uppfylld av tro och den helige Ande och sedan att han var fylld av nåd och kraft. Uttrycken är parallella. Att vara uppfylld av tro är att vara uppfylld av nåd. Kraften var inte Stefanus egen – den helige Ande hade fyllt honom, så att han kunde göra stora tecken och under bland folket.
Kunde Stefanus föreställa sig hur kort hans tjänstetid skulle bli? Hade han familj? Eller drömmar om familj? Hade han utbildning, arbete, pension? Vi vet inte, men det som händer med Stefanus manar oss till ödmjukhet inför vår egen framtid.
I Jerusalem reagerar man mot Stefanus. Under och tecken kan kanske accepteras, men Stefanus talar också om varifrån kraften och visheten kommer. Han anklagas för hädelse och ställs inför Stora rådet. För första gången nämns också folket bland motståndarna. Man kan tycka att Stefanus borde ha varit livrädd. Men i stället för att ängslas så ’änglas’ han, medveten om att Gud är med honom.3
Anfall i stället för försvar (7:1–53)
Stefanus får ordet för att försvara sig. Han börjar ”från början”, med Abraham som trodde och lydde – men inte fick se uppfyllelsen.4 Nästa steg i Stefanus tal är berättelsen om Josef, som ännu tydligare visar att uppfyllelsen av Guds löften dröjde. Genom att bröderna först stötte bort Josef så hamnade de i Egypten och där, långt från det utlovade landet, växte Israel till ett folk.
När tiden närmade sig då Gud skulle uppfylla sitt löfte till Abraham … föddes Mose, som fick utbildning vid faraos hov och ökenvana genom hårt djurhållningsarbete. Han mötte den Helige5 och sattes av honom till ledare och befriare. Mose ledde folket ut ur fångenskapen, men avvisades av folket – precis som Jesus, Guds befriare och ledare, inte togs emot av sina egna.
Så långt har Stefanus anknutit till anklagelsen som relaterades till Mose och lagen. Han fortsätter med det som har med templet att göra: enligt Guds instruktioner gjorde man tabernaklet – i det var Gud närvarande på ett särskilt sätt. När folket blivit bofast ville David låta bygga en permanent boplats åt Herren, och Davids son Salomo uppförde ett tempel åt Herren. På detta tempels plats stod Jerusalems tempel på Jesus och Stefanus tid. Där frambar judarna sina offer, firade gudstjänst och sökte Gud. Men Stefanus pekar på det orimliga i att universums Skapare och Herre skulle kunna begränsas endast till ett hus byggt av människor. Tabernaklet, templet och kulten var förebilder för vad som skulle ske genom Guds Messias; allt var ett provisorium.6
Stefanus riktar avslutningsvis en tuff anklagelse mot Stora rådet: Hårdnackade är ni och oomskurna till hjärta och öron. Den som är hårdnackad kan varken böja sig för det som är större eller vrida huvudet för att rikta blicken tillbaka.7 Och visst må de vara omskurna enligt Abrahamsförbundet, men till hjärta och öron är de hedningar.8 Stefanus avslutar: Ni har förföljt och dödat profeterna som förutsa att den Rättfärdige skulle komma, och när han kom så mördade ni också honom! Och lagen ni fick, den har ni brutit!
En människas död (7:54–60)
Försvarstalet vänds alltså till en stenhård anklagelse. Och de närvarande exploderar! Inför deras vrede svarar Stefanus med att han ser Jesus i himlen vid Guds sida.9 De hårdnackade klarade inte att höra mer av detta och man driver Stefanus ut ur staden och kastar sten på honom tills han dör. Stefanus blir den förste lärjunge som dödas för sin tro på Jesus. Han får en blodig och smärtsam död, men ändå en god död i bön, i samtal, med sin Frälsare.10
Ut från Jerusalem (8:1–4)
I samband med Stefanus död börjar de kristna förföljas. Ett uppbrott sker från Jerusalem; alla utom apostlarna tvingas lämna staden. Man kan undra varför just de fick stanna? Kanske var det Stora rådets gamla utslag som skyddade dem.11
Saulus är en ny person på scenen.12 Han tyckte det var rätt att Stefanus dödades, och han är en av de ivrigaste förföljarna av de kristna, han vill till och med utplåna församlingen. Men Guds plan är en annan – och vi ska få läsa mycket mer om denne Saulus senare.
De som nu skingrades gick omkring och predikade evangeliet. Förföljelsen leder till att budskapet om Jesus sprids! Alla de andra som drivs ut från Jerusalem, de kan inte tiga, de vill inte tiga, utan på de platser de kommer till så berättar de om Jesus (på grekiska står det att de ”evangeliserade ordet”). Det är alla kristnas uppgift att dela med sig av det kristna budskapet. Det är inte bara predikanter, präster och pastorer som är kallade att sprida de glada nyheterna.
Samarien (8:5–25)
En annan av de sju som utses att vara medhjälpare vid matutdelningen är Filippus. Han kommer till en stad i Samarien. Där berättar han om Jesus och en hel del samarier kommer till tro. Filippus inte bara förkunnar i ord. Han gör under, under höga skrik for orena andar ut ur många människor, och många lama och lytta blev botade. Guds närvaro är påtaglig.
När apostlarna i Jerusalem hör att Samarien hade tagit emot Guds ord, reser Petrus och Johannes dit. Mycket märkligt är det att samarierna som döpts inte tagit emot den helige Ande, men Petrus och Johannes ber för dem och de tar emot Anden. Kanske låter Gud Anden dröja för att knyta samman väckelsen i Samarien med församlingen i Jerusalem och dess ledare?13
Men väckelsen i Samarien väcker också nyfikenhet ifrån personer med tveksamma motiv. Simon, en religiös auktoritet med märkliga förmågor, vill få del av det nya och han vill köpa den helige Andes kraft.14 Det är en erfarenhet från många missionsfält att det förutom ärliga gudslängtare också kommer personer som inte söker Gud, utan materiella, sociala eller andliga förmåner.
Filippus träffar en eunuck (8:26–40)
På vägen mellan Jerusalem och Gaza reser en etiopisk hovman hemåt efter en pilgrimsresa. Tydligen dyrkar han Israels Gud, men att han är eunuck innebär att han inte kan komma in i Herrens församling.15 Han sitter i sin vagn och läser från profeten Jesaja. Filippus leds av Gud till att korsa mannens resväg, han smyger en stund jämte vagnen och avbryter den läsande eunucken lite abrupt: Förstår du vad du läser? Frågan följs av ett samtal som blir livsförändrande för etiopiern. En stund senare döps han, för nu det finns inget som hindrar att han blir en i Guds familj, och han fortsätter glad sin resa.16 Det glada budskapet har nått, befriat och upprättat ännu en människa. Halleluja!
”Jag är Jesus, den som du förföljer.” (9:1–31)
Jerusalem är nu så gott som rensat på Jesusanhängare. De judiska motståndarna borde vara nöjda. Men åtminstone en är inte nöjd: Saulus. Han andades hot och mordlust mot de kristna, och får en fullmakt från översteprästen att kontrollera om nasaréerna nästlat sig in i synagogorna i Damaskus.
På vägen dit händer något. Saulus faller till marken, bländad av ett ljussken, och hör en röst: Saul, Saul, varför förföljer du mig?17 Ett möte med det heliga, det förstår Saulus. Vem är du, Herre? Och han får till svar: Jag är Jesus, den som du förföljer. Svaret måste för Saulus ha varit fullständigt chockerande, och det blir helt livsförändrande. Gång på gång återvänder han senare i sin förkunnelse till denna händelse.18 Tänk också på hur Jesus identifierar sig med sina lärjungar när han säger att det är honom själv Saulus förföljer.
Guds plan var en helt annan än Saulus’. Gud utvalde Saulus, som gjort så mycket ont mot Guds heliga, för att bära fram mitt namn inför hedningarna och kungar och inför Israels barn. Det tog några år innan Saulus på allvar kunde börja verka i den tjänst Herren kallat honom till, eftersom det fanns misstro bland lärjungarna som behövde övervinnas (om det handlar resten av kapitel nio) och Saulus behövde tid för att sortera sin stora kunskap i Skrifterna efter ett nytt grundmönster: Jesus är Guds Son och Herre!19
Lika stora förändringar som Gud gjorde i Saulus liv vill han göra i människors liv i dag. När du ser en människa som du verkligen inte tycker om, så se med Guds ögon, det kanske är nästa evangelist Gud tänker kalla!
erik j andersson
Missionär, Peru
1. Kriterierna ställer apostlarna upp, men valet sker demokratiskt (?) av församlingen. Lotten har i och med pingsten spelat ut sin roll, nu kan församlingen – ledd av Anden – fatta beslut.
2. ”Bönens tjänst” kan mycket väl syfta på de gemensamma samlingarna, gudstjänsterna, jfr 2:42.
3. Luk 21:15. Jfr 2 Mos 34:29.
4. Tänk på att den enda lilla del av det utlovade landet Abraham ägde vid sin död var det stycke han köpte som gravplats till sin Sara.
5. Mötet med Herren fick Mose utanför det utlovade landet; helig mark fanns inte bara i Jerusalems tempel. 2 Mos 2:35.
6. Jfr Hebr 7–10.
7. 2 Mos 32:9; 5 Mos 10:16; 2 Kung 17:14; Neh 9:16f.
8. 3 Mos 26:40–41; 5 Mos 10:16; Jer 6:10.
9. Ps 110; Luk 22:69.
10. Stott skriver: ”His dead was full of Christ.” Det finns mycket i processen mot Stefanus som påminner om den mot Jesus, t ex Stefanus sista böner, Luk 23:46, 34. Jfr också Matt 10:24–25 och Joh 15:18–27.
11. Apg 5:34–41.
12. Kanske var Saulus t.o.m. medlem av Stora rådet. Jfr 26:10.
13. Det normala i NT är att Anden kommer med tron och dopet, jfr 2:38, men kanske kan man se undantaget i ljuset av den dåliga relationen mellan judar och samarier. Gud förhindrar att man tar motsättningarna med sig in i den kristna gemenskapen.
14. Petrus ord är hårda, man skulle kunna översätta dem med: ”Åt helvete med dig och dina pengar!”
15. 5 Mos 23:1. Men jämför med Jes 56:1–8. Kanske får den profetian sin uppfyllelse i mötet mellan etiopiern och Filippus, eller rättare sagt, etiopiern och Jesus. Jfr Luk 19:45f; Mark 11:15ff.
16. Kanske blev han den förste Etiopien-missionären?