Bot och bikt hör nära samman. Bot är ett gammalt ord för omvändelse och kommer av bota, rätta till. Synd är olydnad och avfall från Gud, men Gud kallar sitt folk att vända om till honom. Gud förlåter i kraft av Jesu försoningsblod: Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet (se 1 Joh. 1:7–9). ”Botfärdig” kallar man en människa som vill få sitt trasiga förhållande till Gud helat.
Att bekänna sin synd för en präst kallas bikt. På Jesu uppdrag och som representant för honom kan prästen meddela förlåtelse: Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden (Joh. 20:23). I Lilla katekesen förklarar Luther: ”Bikten består av två stycken, för det första att man bekänner synden, för det andra att man tar emot avlösningen1 eller förlåtelsen av biktfadern såsom av Gud själv och då inte tvivlar därpå utan fullt och fast tror, att synderna därigenom är förlåtna inför Gud i himmelen.”
Den tidiga kyrkan. Bot förknippades tidigt i kyrkohistorien med botgöring. Om en kristen begick en allvarlig synd (t.ex. avgudadyrkan, äktenskapsbrott eller mord) blev han avstängd från nattvardsgemenskapen tills han ångrade sig. Även om biktens förlåtelse var av nåd, blev han tvungen att utföra botgöring, som ett yttre tecken för församlingen på att hans ånger var uppriktig.2
Historiska fallgropar. På 600-talet började klostermunkar på Irland att bikta sig regelbundet och utföra botövningar även för mindre grova synder. I medeltidens Europa blev bikt och botgöring för dödssynder3 ett årligt krav på alla församlingsbor. Det ställdes också krav på en ”fullständig ånger”, nämligen att man skulle ångra av kärlek till Gud och inte bara av rädsla för straff, för att man skulle kunna vara säker på Guds förlåtelse. Dessutom menade man att de eviga straffen visserligen blev efterskänkta i avlösningen, men att ”timliga” straff kvarstod. Dessa ledde till en plågsam rening efter döden i skärselden, om man inte gottgjorde sin synd genom botövningar här i livet. Botgöringen bestod av (rosenkrans-)böner, fastor vallfärder till heliga platser osv.
Reformationen. De lutherska reformatorerna ville rensa bort obibliska krav som hindrade kristna från att få frid i samvetet. De visade att Bibeln inte kräver att man måste minnas och nämna alla synder för att få förlåtelse (Ps. 19:13). Botövningar kan inte sona synd. Att hävda att förlåtelsen beror på hur man lyckas ångra är att knyta förlåtelsen till lagen i stället för till evangelium.4 Man behöver inte gradera ångern. Ingen annan än Jesus kan gottgöra synden – men han har betalt priset. Enligt Luther är boten ånger (samvetsoro) och tro på förlåtelsen.
Bikten – en god hjälp. I lutherska gudstjänster finns en allmän syndabekännelse samt avlösningen. Bikten har däremot kommit i skymundan, trots att Luther närmast betraktade den som ett sakrament. Den kan vara en god hjälp för den enskilde för att få samvetet lättat. I psalmboken och i Lilla katekesen finns exempel på hur bikt går till.5
Daniel Brandt
Lärare och teol. stud, Göteborg