Linnea Åström, Umeå, studerar till läkare. Under hösten har hon under två månader vistats i Asella, Etiopien, för att göra ett projektarbete inom sin utbildning.
Linnea undersöker i sitt projektarbete ungdomars uppfattningar om hiv. En gymnasieklass har fått skriva skönlitterära uppsatser om någon som precis fått beskedet om ett positivt hiv-test. Utifrån uppsatserna har hon sedan valt ut ett antal studenter för djupintervjuer kring samma ämne. Vad har man för erfarenheter av hiv? Hur ska man leva för att inte smittas? Hur ser man på den som smittats? I resedagboken får vi följa Linnea i slutet av hennes vistelse, den 16 och 17 november:
Varför ska det kännas så smärtsamt att åka hem? De sista dagarna i Asella har varit väldigt innehållsrika men också tårfyllda. Jag har lärt mig massor om etiopisk kultur under dessa dagar.
Efter fredagens morgonjogg går evangelisten Johnnie och jag på promenad i riktning mot Chilaloberget. I dag ska vi inte bestiga någon topp utan besöka tebel, heligt vatten. Anledningen till att jag blivit intresserad av detta är studenterna; nästan alla de som jag intervjuat har berättat om det. Till tebel går man för att bli fri från sin sjukdom. Man hänvisar till Bibeln – ni vet vattnet som ängeln rörde om i så att sjuka kunde helas (Joh. 5). Många ser tebel som ett komplement till klassisk sjukvård. I vissa fall, framför allt vid skamfyllda sjukdomar som aids och ’nervositet’, är tebel enda utvägen.
Vid lunchtid närmar vi oss ”det heliga vattnet”. Sista biten kantas av hus som sjuka människor kan hyra, exempelvis för en månads behandling. Längs vägkanten sitter och ligger människor med sina vattendunkar. En man dricker tills han spyr. Vi sätter oss ner i gräset inne på området. Människor i alla åldrar ligger utspridda och väntar på sin tur att komma fram till vattnet. Det utgörs av en bäck där man först ska bada. Framför står ett krucifix bredvid en vattenslang med vatten som ska drickas. Nerifrån bäcken hörs kvinnoskrik. Johnnie förklarar att människor är besatta av djävulen. Det börjar samlas lite folk omkring oss. En kille tar kontakt – en sjuksköterskestuderande med besvärlig huvudvärk. Han förklarar sitt hopp till tebel och jag fylls av sorg. Tebel är ett fängelse för sjuka människor! Sjuksköterskestudenten är upprörd över att jag som kristen inte tror på tebel – det finns ju i Bibeln! Jesus mötte en man som hade varit sjuk i 38 år, men som aldrig hann ner till det heliga vattnet för att bli botad.
– Vad gjorde då Jesus när han kom till mannen? frågar jag.
– Han helade honom, svarar killen.
– Precis, säger jag. Han tog honom inte ner till vattnet, så därför tror jag på Jesus, inte på tebel.
Jag läser för honom ur Joh. 4. Jesus säger att han är det levande vattnet. Den som dricker av hans vatten ska aldrig någonsin törsta! Jag berättar att han får be direkt till Jesus om allt. Killen förklarar att tebel och helgon är till hjälp för oss svaga människor. Dessutom kan vanliga människor inte tolka Bibeln rätt, man måste ha vägledning av präster. Jag läser för honom att Gud ger den helige Ande till sina barn som en gåva, att Gud talar till oss direkt genom Bibeln. Jag säger också att alla människor – han, jag och heliga Maria – är syndare som behöver Jesus för att kunna möta Gud. Efter samtalet, när vi traskar tillbaka längs vägen, känner jag mest sorg över allt jag sett och hört. Vi bjuds på kaffe i en av sjukstugorna innan vi går hemåt. På vägen diskuterar vi med muslimer om profeten Isa (Jesus). När jag går där med Johnnie inser jag hur rika vi är. Johnnie som varit föräldralös och bott på gatan, och jag som har fått trygghet och kärlek hela mitt liv.
Lördagen blir konfliktlösningens dag. Tre konflikter som jag inte kände till skulle lösas på samma dag. Konfliktlösning kan bli en seg process här i Etiopien och ofta kallar man in en tredje part. Jag kände frustration över mina bristande språkkunskaper, men också tacksamhet över medlarna. En av dem var otroligt tålmodig och jag tackar Gud för henne. Jag kan ju inte helt veta vad hon sa, men med mycket dramatik och rösteffekter förklarade hon anledningen till att de måste försonas: ”Inte för den andres skull, men för att Jesus har förlåtit er. Jag som inte ens kan läsa själv ur Bibeln, vet att Gud vill försoning. Ni som kan läsa fritt hur mycket ni vill, vägrar att försonas …” Deras försoning efter en timmes diskussion var befriande.
Jag behövde också försonas – med två personer som betyder mycket för mig. Problemen var egentligen bara missförstånd, men innan vi kunde krama om varandra, ska jag erkänna att många tårar hade fällts.
Linnea Åström, medicinstuderande, Umeå