I evangelierna kan vi läsa att det kring Jesus samlades skökor, publikaner och syndare av alla slag. Det tyder på att den kristna gemenskapen är en gemenskap för alla – eller?
Hur ser det ut när vi samlas till gudstjänst? I Torsby kombineras församlingens gudstjänstfirande med LP-stiftelsens beroendevård. Följ med till S:t Mikaels kapell!
Kvällsgudstjänsten är slut. Några dröjer sig kvar i den lilla källarlokalen. Varje person som lämnar gemenskapen får med sig hälsningar. Händer trycks. Ögon möts. Kramar utdelas. Omsorgen för varje enskild individ är imponerande. Är någon frånvarande mer än en dag uppstår en oro över hur personen ifråga har det.
Café för alla
Vi befinner oss i S:t Mikaels församlings lokaler i Torsby i norra Värmland. Lutherstiftelsen är huvudman för verksamheten, som består av söndagens gudstjänst och veckans beroendevård på kristen grund, ”LP-kontakten”. En källarlokal på sjuttiofem kvadratmeter. Ett litet pentry. Ett litet kapell. Ett litet kontor. Två toaletter och ett serveringsrum. Varje måndag, onsdag och fredag är det öppet för cafébesökare. Antalet varierar, men alltid kommer det några fikasugna torsbybor. Mari-Ann serverar kaffe och bullar samtidigt som hon frågar hur det står till – hon har hittat sin möjlighet att tjäna andra.
Samtalsämnena växlar, men allt ramas in av dikter skrivna på torsbymål av Lennarth Olsson, kallad LON i det lokala annonsbladet. Lennarth har en enorm ingång hos ’sin stam’. Människor lyssnar när han reser sig för att läsa en nyskriven dikt. Det gäller bara att han håller glasögonen rätt. Födelsedagsbarn föräras med några personliga rader från LONs penna. Dikterna handlar ofta om de små som aldrig fått någon chans att visa sina gåvor. Evangeliet lyser fram i hans dikter:
”I Herrens ögon är alla lika,
han gör ej skillnad på arm och rika.
I Herrens ögon är alla små
med samma chans att hans rike nå.”
”Du trasiga själ, som livet ej vill väl
så törnbeströdd är den, den breda väg du går.
Du söker men var finns räddningen att få.
Du vacklar och lider och din vandring är så svår.
På ökenvandring på väg mot ingenting,
att aldrig finna livets ljus och goda ting.
Vårt liv på jorden är så kort men ändå kärt.
Den smala vägen är blott den som hemåt bär.”
Fler och fler växer in i gemenskapen. Uppstår personalbrist är det alltid någon eller några som träder in och ordnar med smörgåsar och fika – caféet måste ju hålla öppettiderna. Villigheten att tjäna finns där hela tiden. I somras skulle Rosa flytta till en mindre lägenhet – vem skulle hjälpa henne? Utan långa och trassliga planeringssamtal ställde gänget upp på nolltid – ett annat exempel på ”helig tjänst”. Rosa bor nu i en tvårumslägenhet på bottenplan i stället för i en trerummare två trappor upp.
När livet kraschar
Men det finns även en annan sida, som är tung och krävande. Hur skall man reagera när en person helt plötsligt blir borta en längre tid och alla vet vad som pågår? ”Återfall.” Ordet är laddat och komplicerat. Skall den kristna gemenskapen kräva en total renhet och nykterhet? Här kommer evangeliet till sin rätt – skulle vi kräva en perfekt livsföring blev det snart folktomt i S:t Mikaels församling.
Det är en stor skillnad på att falla i synd och att stanna kvar och trivas i synden. Många gånger påminns vi om Guds nåd i Jesus Kristus. Hur kunde den förlorade sonen bli så hjärtligt mottagen efter att ha förlorat allt? Var det verkligen möjligt för honom att komma hem igen? Smutsig, fattig, trött och med ett förlorat hopp för tid och evighet. Tänk att detta är en bild av dig och mig. Vi är välkomna till Gud med all smuts och fattigdom. Vilka är då vi som skulle döma ut en person som sliter med spritens fruktansvärda följder? Guds hus är en samlingsplats för alla som får återfall. Vid korset sker upprättelsen.
Många gånger förvånas man över hur stark och livskraftig människokroppen är. Efter flera veckors drickande som enda aktivitet hämtar sig många oerhört snabbt. Visst tröttas kroppen ut och de synliga spåren blir fler och fler. En total befrielse är alltid bäst – vilket vi fått uppleva – och det är en fantastisk glädje för alla.
Totalt misslyckande – och befrielse!
Torsbygänget var för några år sedan inbjudet till Arvikagänget för att medverka vid deras julfest. Regeln, som vi försöker hålla på, säger att ingen onykter person får följa med på resor till andra orter. En viss möjlighet finns för påverkade att sitta med i kapellet på hemmaplan, under förutsättning att de inte stör.
Före avfärd till Arvika dyker Anders upp. Kul att just han kommer med som inte varit med på någon resa tidigare. Alla vet att Anders kämpar med sitt missbruk och samtidigt gläds vi alla åt att han äntligen kommer och vill vara med i vår gemenskap. När det är dags för oss att sjunga kommer Anders med upp och ställer sig frimodigt mitt i kören. Härligt! Mitt under sången drar han fram en spritflaska ur jackfickan, höjer den mot taket och vrålar högljutt. Stämningen förändras på ett ögonblick och allas blickar riktas mot Anders och den ansvarige Torsby-föreståndaren. Där står två vuxna män och drar i en flaska medan mängder av ögon stirrar på kampen. Till slut försvinner Anders med några från Torsby-gänget ut i kapprummet där kampen fortsätter.
Misslyckandet känns totalt. Vi kom till Arvika för att sjunga och vittna om Jesus, och så tar Anders över hela showen och skämmer ut oss. Innan vi lämnar Arvika ger oss den erfarne ledaren där ett råd:
– Ni vet aldrig vad det blir för resultat av detta. Kanske början på något nytt!
Anders placeras i baksätet på bussen med en bevakare vid sin sida. Då händer det! LON vänder sig om och börjar tala med Anders om Jesus Kristus – han har en sällsynt förmåga att presentera evangeliet. LON håller på hela resan, ungefär åtta mil, och Anders lyssnar intensivt. Väl hemma häller han ut flera flaskor sprit i slasken. Sedan den kvällen har han varit helnykter.
Lennarth och Anders turas nu om att tala gott om Jesus. Anders får besök av sina kompisar som fortfarande sitter fast i spriten. Han får nu i sin tur tala om hur han blev fri från den. Han har vårdnaden om sina två söner och han har även nyligen fått tillbaka sitt körkort. Dessutom är han en hejare på dragspel – ett utomordentligt instrument att förmedla evangeliet med i norra Värmland.
Svettiga gudstjänster …
Tillbaka till kvällsmötet. Innan avskedsceremonierna drar igång samlas hela gänget runt kaffebordet. Några går ut och tar ett bloss. Man kontrollerar så att alla får kaffe och smörgås. Det har i regel alla gjort sig förtjänta av efter att ha suttit i en till två timmar i kapellets trånga utrymme och delat det något begränsade syret med andra – det brukar bli svettigt där nere i källaren. Under mötet avlöser sångförslagen varandra. Predikan tas på största allvar. Alltid är det några böneämnen att dela. Flera av vännerna spelar något eller några instrument.
De starkaste sångerna är nog LONs dikter. ”De kommer liksom på en gång”, förklarar Lennarth. Många sånger har det blivit genom åren. Vi har lärt oss ett fåtal. Enligt LON återstår det flera hundra sånger för oss att träna in. LON har ett stort tålamod och hjälper oss som är mer eller mindre tondöva att förstå hans arrangemang.
– Inte så snabbt! upplyser han ödmjukt och alla lyssnar och lyder.
Mötet är slut. Kent ser till att soporna är tömda. På måndag kan han hjälpa till på caféet. Leif, som hållit i förbönen, ler mot alla och tackar för kvällen. Mari-Ann gör en sista koll. Jo, kaffebryggaren är avstängd. Per-Arne kommer på att hans bibel ligger på hatthyllan. Lennarth släcker och låser. På söndag är det gudstjänst igen.
Jonny Bjuremo
En av medarbetarna i S:t Mikaels församling i Torsby