Vi har kanske julpyntat våra hem. Ljusen brinner, granen doftar gott, det är varmt och mysigt – och i julkrubban ligger det lilla Jesus-barnet. Mitt i julstämningen får vi nu ta oss till Japan och en helt annan händelse. Men lyssna – de hör ihop!
Missionscentret i Yokohama låg omgivet av höga vackra tallar. Vi var några ungdomar samlade i en mysig soffhörna i den stora matsalen i huset – det var återträff efter sommarens bibelcamping. En stor julgran stod mitt på det välputsade trägolvet.
En amerikansk missionär ledde mötet – jag kallar honom här Ray. För att vara amerikan var han kort och smälte väl in bland japanerna. Han var lågmäld och duktig i japanska. Han hade små runda glasögon. Alltid hade han något roligt att berätta och han kunde verkligen locka till skratt.
Vi återupplevde trevliga händelser från sommarens läger och pratade om vad vi därefter hade gjort och tänkt. Sedan sjöng vi julpsalmer och missionären började berätta en hisnande historia – det är mycket möjligt att han sa mer än han från början hade tänkt …
”Vad jag nu kommer att berätta har jag inte talat så mycket om förut här i Japan.” Han log, men bakom glasögonen såg hans ögon allvarligare ut än vanligt. ”Jag ska berätta varför jag kom till Japan som missionär tillsammans med min hustru … Det kan vara lite svårt för er att smälta … Men detta är något som verkligen hände mig för trettio år sedan.”
I sin berättelse tog Ray oss så med ut i djungeln på en ö i Stilla havet. Det var i slutet av Andra världskriget då kriget pågick mellan USA och Japan. Det var sjukdomar, vattenbrist och attacker från fienden. Ray var soldat på ön och ansvarade för mat och dryck till sitt kompani. Det var ingen enkel uppgift att utföra där mitt i djungeln under kriget, men han jobbade hårt och kämpade på sitt vis. Kamrater och befäl uppskattade hans insatser.
En dag kom en kraftig attack från japanerna – de hade hittat Rays grupp och bombade den. Det han upplevde under den korta stunden, sa Ray, var mer än vad han kunde beskriva med ord. Explosion följde på explosion, bomber haglade framför honom, bakom, till vänster och till höger om honom. Han visste inte vart han skulle ta vägen. Kamraterna, som för en liten stund sedan levde och leende hade talat med honom, låg plötsligt döda. Ja, döden fanns överallt omkring honom. Han var omringad av fruktansvärda ljud, eld och skrik och stod som förlamad. Han kände inte om han hade skadat sig eller inte. Han hann knappt be till Gud om räddning, då han hörde Guds röst – det var ett överraskande budskap: ”Det här kriget tar snart slut. När du är tillbaka hemma, ska du förbereda dig för att bli missionär i Japan. Du ska åka dit och vittna om mig för det japanska folket.”
Det var inte ens ”Jag ska rädda dig” eller ”Du kommer att överleva”, utan det var direkt om hans nya uppdrag mitt i den fruktansvärda krisen.
Först trodde han inte att det var Gud som hade talat till honom men Gud upprepade sina ord flera gånger i det kaos som han befann sig i där i djungeln. Japanerna drog sig tillbaka och han blev räddad.
Ray fick senare veta att han var en av få i gruppen som hade överlevt attacken. Men han blev sårad och fick åka hem till USA och därefter tog kriget slut. Ray frågade Gud om det var riktigt som han hade hört i djungeln och fick svaret att Gud inte hade ändrat sitt budskap till honom.
Ray började studera för att bli missionär. Han träffade sin blivande hustru, som gärna ville följa med honom till Japan som missionär. Allting verkade flyta på. Men riktigt så väl var det inte. Hans sår på kroppen läkte så småningom, men såren i han själ satt mycket djupare än han hade förstått. Han drömde mardrömmar och fick natt efter natt i drömmen åter uppleva det som han hade fått gå igenom i djungeln. Den fruktansvärda rädslan, synen av döda kamrater, ljus och dån från explosionerna kom tillbaka om och om igen. Han vaknade av sitt eget skrik varenda gång, svettig och med hjärtat bultande så snabbt att han trodde att han skulle dö. Detta pågick inte bara flera månader, utan flera år!
Ett tag trodde Ray att han skulle bli galen. Han ville inte sova för att han var rädd att drömma igen. Han fick säga till Gud att om mardrömmarna inte upphörde, skulle han inte kunna fullfölja sina studier till missionär. Men han fick lida under lång tid. Det var mycket underligt att han aldrig blev tveksam om Guds vilja att han skulle åka till Japan. Det var också ett under, sade Ray, att han inte behövde plågas av hat eller lust att hämnas på japanerna, trots att han hade fått lida så mycket även efter händelsen. Men han förstod inte varför Gud inte lät hans sår i själen helas snabbare – han ville ju åka iväg så snart som möjligt!
Ray kom till Japan med sin hustru några år senare. Mardrömmarna fortsatte, även om de förekom mindre ofta. Han var tacksam att Gud trots allt gav honom och hustrun tålamod och kärlek till det japanska folket. Men jag tror att det tog många år för Ray att kunna berätta om detta för oss japaner utan att såra oss eller förstöra våra relationer. Mina föräldrar – som umgicks med Ray och hans fru i många år – hade aldrig hört honom berätta historien. Det blev i stället vi ungdomar som den eftermiddagen fick den märkliga bakgrunden till hans missionärskallelse.
Till sist berättade Ray om sin undran över varför Gud tillät att han skulle lida så mycket när han skulle förbereda sig för Guds uppdrag. Han sade långsamt: ”Jag fick genom mitt lidande lära mig om Jesu lidande och kärlek till oss, som har varit hans fiender. Jag fick uppleva en liten bit av vad Jesus hade gått igenom. Och det var nödvändigt för mig som stolt människa. Det var en av de viktigaste delarna av min förberedelse för att bli missionär i Japan.”
Ray läste också några verser från Bibeln för oss och talade om varför Jesus kom till jorden och vad hans död på korset innebar för oss alla. Jag kommer ihåg att jag den dagen fick ett starkt intryck av evangeliets allvar. Det var inte bara en lära, utan det var bokstavligen ”blodigt allvar”, en konkret och drastisk handling av Gud.
Vi ser ofta julen med det söta Jesusbarnet och änglarnas fantastiska lovsånger i himmelen som något stämningsfullt och vackert. Men julen innebär också en tid att tänka på Guds stora kärlek – den är inte något ’stämningsfullt’ utan en mycket konkret handling av hela universums Herre, till en ofattbar kostnad. Jesus ville verkligen komma till jorden för att lida och dö för oss – trots att vi gjort honom så mycket ont. För att föra detta dyrbara evangelium vidare, drar Gud sig inte för att kalla en kristen var han/hon än befinner sig – och han tar även hand om förberedelserna inför det viktiga uppdraget!
Kiyomi Henrysson, Lund – född och uppvuxen i Japan