Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för
att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem. Ur 2 KOR. 5:14–21
DET ÄR KRISTI KÄRLEK som är själva drivkraften i den kristnes liv och tjänst, slår Paulus här fast. Inget annat, som till exempel behoven, plikten eller missionsbefallningen, duger i längden som bränsle åt den som vill tjäna Herren. Själv har Paulus ett anmärkningsvärt liv att peka på, och han ger oss glimtar från det några verser senare: under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidande, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält … (6:4f.). Smaka på vart och ett av dessa starka ord. Hur orkar Paulus? Hur ska vi orka?
FÖR DET FÖRSTA ÄR PAULUS BEFRIAD ifrån sitt eget liv. Han lever inte med sina egna intressen för ögonen, utan för Kristus som har dött och uppstått. Paulus menar att vi inte längre äger våra egna liv och han vet dessutom att det goda livet väntar i himlen. Att leva för sig själv och sina egna livsdrömmar blir därmed helt ointressant. Därför kan inget stoppa honom.
För det andra drivs Paulus av Kristi kärlek. Det är denna kärlek som har gjort att han har vågat och velat släppa taget om sitt eget liv och som gör att han uthärdar svårigheterna. Den gör att det aldrig är en förlust att leva helt för Honom, trots att priset kan vara högt. Tvärtom verkar det som om överlåtelsen och ett liv helt i Kristi vilja ger ännu större glädje, frid och mening åt livet. Paulus har både fått möta Kristi kärlek till honom själv och blivit fylld av Kristi kärlek till sina medmänniskor. Detta driver honom vidare.
VAR HITTAR VI DÅ KRISTI KÄRLEK – hur får vi tag i den? Jo, den möter oss i just detta: en har dött i allas ställe. I det personliga mötet med den uppståndne, då vi ser hans sårmärkta händer, får jag, liksom Petrus vid Tiberias sjö (Joh. 20:15ff.), inse att hans kärlek räcker till också för mig, mitt svek och mina tillkortakommanden. Och jag får höra hur han sänder mig på uppdrag. Ja, just mig – trots att jag är som jag är. Men då kommer inte längre uppdraget som en tung befallning att lyda, kanske behöver Jesus egentligen bara få mig att våga tro att också jag får och kan vara med. För efter mötet med Kristi kärlek vill jag egentligen inget hellre än att berätta om denna fantastiska nåd och kärlek, oavsett vad det kommer att kosta. Då lever jag inte längre för mig själv, utan för honom som har dött och uppstått för mig. Han inbjuder mig till att vara med och sprida glädjen.
UTAN DET PERSONLIGA MÖTET med den uppståndne, blir korset bara en teori, förlåtelsen inte personlig, befrielsen aldrig min och glädjen påklistrad (om vi inte, som Judas, helt ger upp i stället). Kristi kärlek kan inte driva mig, för den har inte drabbat mig.
Låt oss därför söka Herren denna fastetid och be att han också söker upp oss för ett personligt möte där han uppenbarar sin kärlek för oss, som för
Petrus vid Tiberias sjö och som för Paulus på vägen till Damaskus. Låt oss be att påskens evangelium, att en har dött i allas ställe, ska få drabba oss och föra oss på uppdrag, ut i världen. Drivna av hans kärlek och i glädje över den.
JAKOB ANDERSSON, Örkelljunga
ELM-predikant och ungdomssekreterare i ELU