PETER HENRYSSON •
VAD BETYDER EGENTLIGEN ordet mission? Det är inte ett ord som återfinns i Bibeln. ”Missio” är latin och betyder sändning. Det är Gud som sänder och den som sänds blir därför Guds sändebud, eller apostel, som det heter i Nya testamentet. Guds förnämsta sändebud eller apostel är faktiskt Jesus. ”… se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till” (Hebr. 3:1). Det är först och främst honom som Gud har sänt. (Jfr. Joh. 3:16-17: ” … han utgav sin enfödde Son … . Inte sände Gud sin Son …”.) Det är honom som vi ska lyssna till. Det är honom vi ska tro på. Jesus säger själv att han blivit sänd: ”Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig” (Joh. 12:44-45). Fadern har sänt Sonen. Om honom säger Fadern på förklarings berget: ”Lyssna till honom!” (Matt. 17:5b.)
Vi vet också att Jesus, Guds store apostel och sändebud (eller ”missionär”), i sin tur och som en fortsättning av sin egen sändning sände sina lärjungar. Efter sin uppståndelse sade Jesus till sina lärjungar: ”Som Fadern har sänt mig sän der jag er” (Joh. 20:21). Faderns sändning av Sonen följs av Sonens sändning av sina apostlar. Denna tanke bejakar även aposteln Paulus fullt ut: ”Vi är alltså sändebud för Kristus” (2 Kor. 5:20a). Paulus är, liksom Petrus, noga med att han verkligen är Kristi sändebud och apostel. Han börjar också regelmässigt sina brev genom att uppge att han är Jesu Kristi apostel (Rom. 1:1, 1 Kor. 1:1 etc. Jfr 1 Petr. 1:1). Det är inte heller på något sätt fel att kalla Paulus för missionär. Mission innebär att någon blir sänd av Gud. Därför talar vi också om Paulus missionsresor. Paulus och Barnabas blev ”utsända av den helige Ande” (Apg. 13:4). Denna sändning är tänkt att fortplanta sig över tid som ringar på vattnet eller – precis som en stafettpinne överlämnas på friidrotts stadion – att räckas vidare till nya generationer missionärer. Det började med Kristus som lämnade uppdraget vidare till apostlarna, sina sändebud. Därefter har stafettpinnen på både överraskande vägar och upptrampade stigar vandrat vidare ned genom århundradena till nya lärjungar och missionärer. Nu har turen kommit till oss att löpa vår sträcka. Är vi med på banan?
Mission är alltså inte vårt påhitt. Det är Guds sändning och Guds arbete. Vi får vara med i det, men det är inte vårt projekt som vi sköter lite som vi tycker eller orkar. Nej, vi är en del i något som Gud gör. En missionsorganisation är till för just detta – att delta i Guds sändning. Om Gud därför är mer eller mindre aktiv i sitt missionsarbete ibland oss, är inget som vi förfogar över. När det går trögt, kan det vara så att vi börjar tänka att Gud kanske inte vill ha oss med i sitt arbete längre. Det händer inget. Det är en utmärkt fråga att ställa sig. Men bättre än att gå och grubbla över saken är att ställa frågan till Gud. Det kan vara trögt av skäl som vi inte riktigt förstår, men som vi kan komma till insikt om för den händelse vi verkligen ber Gud om besked i saken.
Ändå behöver vi egentligen inte tvivla på att Guds sändning pågår än idag – för Gud är en levande Gud och han har fortfarande en stor skara som han önskar ska försona sig med honom. Därför säger Jesus att vi ska be hans Far i himlen att han ska sända arbetare till sin skörd (Matt. 9:38). Det behövs arbetare för att bedriva mission. Och det är Gud som sänder dem. Därför måste vi ibland vänta på Gud, vänta på att han sänder arbetare.
DET BEHÖVS ARBETARE men också någon – eller helst några – Guds medarbetare som sänder. Det förutsätter att det finns människor med ”missionshjärtan”. Människor behövs som älskar Gud och gärna vill göra hans vilja, gärna vill gå, gärna vill sändas ut och gärna vill sända ut. Gud behöver människor som är beredda att betala för att det ska kunna bli möjligt, betala ekonomiskt men framför allt betala med ett liv i tjänst för honom. Han kallar människor som är redo att, om så krävs, bli fattiga, sjuka, skadade, ja beredda att lida eller till och med dö för sin Herre. Faktum är att det är just vad evangeliet kan åstadkomma: Människor som är villiga att ge sina liv för Kristus liksom han först gav sitt liv för oss – och göra det just av det skälet (Matt. 20:26-28, 1 Joh. 3:16, Upp. 12:11).
Men är det inte en kallelse som riktar sig till alla kristna? Finns det någon kristen som inte är kallad att leva sitt liv, att ge sitt liv för Kristus? Finns det någon människa som inte är kallad att leva helt för Kristus? Är det inte det som är evangeliet – att vi på grund av Kristi passion och lidande erbjuds liv, nämligen ett liv med hans passion och lidande?
Det kan finnas flera orsaker till falnande Kristus-glöder och en svalnande missionsiver. Det kan bero på att vi lyssnar för lite på Kristus och hans ord eller för mycket på andra röster. Vår kultur har allt sedan 1700-talet och upplysningen fattat tycke för uppfattningar som att all sanning är subjektiv och all religion en privatsak: ”Kristen tro ska inte föras ut på torget eller annars ut i det offentliga, där folkets röst ska vara suverän. Tron på ett liv efter döden eller hoppet om en kroppens uppstån delse är lögn och önsketänkande. Endast svaga människor vänder sig till religionen för tröst. Det behöver inte den moderna ’upplysta’ människan.” Men är det verkligen så enkelt? I detta nummer följer vi med på en resa genom den glättiga hopplöshetens land med Berth Löndahl som ciceron. Vi stannar även inför frågan om också Bibeln har den uppfatt ningen att tron på evangeliet är en privatsak som vi ska hålla för oss själva. Låt mig redan nu avslöja: Det gör den inte. Tvärtom: Kristus har ju själv sagt: ”Gå ut i hela värl den!” (Matt. 28:18-20). Det ordet har så vitt bekant inte tagits tillbaka. Då gäller det också fortfarande. Därför kan vi utgå från det, bygga på det. Vi kan verkligen vara alldeles säkra på att Gud vill ha oss med i sitt missionsarbete. Vi kan inte riktigt på allvar påstå motsatsen.
En sak är klar: Guds missionsarbete fortsätter. Frågan är snarast om vi vill vara med eller det ska ske utan oss?
Peter Henrysson
redaktör