Enheten mellan alla Guds barn var viktig för Jesus – han bad om den, för att världen ska tro. Tar vi denna bön om enhet på samma allvar som vår Frälsare?
Grunden för den kristna kyrkan är det budskap som Jesus kommit med. Han är Guds levande ord till oss, Ordet som har blivit människa och tagit gestalt i vår historia.
Jesu bön om enhet
Det kristna budskapet, evangeliet genom vilket vi kan vi lära känna Gud och bli frälsta, har Jesus överlämnat åt sina lärjungar att bevara och föra vidare. För dem ber han: Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har gett mig har jag gett dem, för att de skall vara ett, liksom vi är ett: jag i dem och du i mig, för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig.1
Den sanning Jesus har kommit med inbjuds vi att ta emot, men vi har inte rätt att omforma den. Vi ska hålla fast vid den och låta den forma våra liv. Genom tron på Jesus får vi ett nytt liv, ett liv med Gud och i Gud.
Paulus förmaning att bevara enheten
Efesierbrevet undervisar om Kyrkan som resultatet av Guds beslut att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden.2 Gud skapar av jordens många folk ett nytt folk. Detta folk blir till genom tro på det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning.3 Det är Paulus bön att vi ska föras till en djupare och fullständigare förståelse av frälsningens innebörd och rotas allt fastare i Kristi kärlek. Därefter ger han följande maning: Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, liksom ni kallades till ett hopp, det som tillhör er kallelse, en Herre, en tro, ett dop, en Gud som är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.4
Sju gånger (!) upprepar Paulus ordet ”en/ett” och han knyter det också till Treenigheten. Det nya livet springer fram ur den Treenige själv och är ett liv i gemenskap med Gud som har sammanfogat oss till en kropp i Kristus. Som kristna hör vi samman, inte genom eget val utan genom Guds utkorelse. Vi har inte valt våra syskon i tron, men Gud har valt oss alla. Vi hör därför ihop med varandra och ska vara ivriga att bevara den enhet som Anden skapat.
Gemenskap på trons grund
I Första Korintierbrevet skriver Paulus: Jag meddelade er det allra viktigaste, vad jag själv hade tagit emot, att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna, och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.5 Här talar Paulus om det allra viktigaste: Guds frälsande insats. Tron på denna är en gåva. I trosbekännelser formulerade man sedan detta i anslutning till Treenigheten, med bakgrund i skapelsen och fortsättning i Andens verk i kyrkan. Alla sant kristna hör ihop med varandra i den enhet som den helige Ande skapar på denna grund. Vi är helt beroende av Gud, men Gud använder oss så att vi kan bli varandra till hjälp. Här kommer våra olika gåvor till nytta, både de som givits i skapelsen och de som Anden ger. Den kristna gemenskapen kännetecknas av en enhet i mångfald.
Tillväxt och övning
Utifrån den grund som Gud lagt ska vi sedan växa. Det handlar både om mission och om helgelse. Guds ord ligger bakom bådadera och Gud använder oss kristna med våra olikheter. Målet är att vi alla ska nå fram till enheten i tron och kunskapen om Guds Son och stå stadigt på den fasta grund som Gud har lagt. I stället för att kastas än hit och än dit av människotankar och felaktiga läror ska vi i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som är huvudet, nämligen Kristus.6
Hot mot enheten
Enheten hotas när någon med tvång vill göra alla lika. En diktatur kan inte få människor att blomma. Ett annat hot mot enheten är när man jämför sig med varandra och konkurrerar på människors vis. Ytterligare en fara är att välja isoleringens väg. Den rikedom de andra skulle tillföra går förlorad och man kan inte heller själv berika dem.
Eftersom sådana faror hotar enheten finns förmaningar som: Ta därför emot varandra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära. Ha samma sinnelag och samma kärlek och var ett i själ och sinne. Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.7
Rika tillsammans
Under tusen år var den kristna kyrkan en synlig enhet. Efterhand har den splittrats i allt fler kyrkor. På senare tid har vi genom allt bättre kommunikationer åter fått kontakt med kristna som har annan bakgrund än vi själva. I de mötena tvingas man lämna en del förutfattade meningar, får en bättre förståelse för varandra och inser att man ömsesidigt kan berika varandra. Det är helt enkelt både nödvändigt och gott att möta andra kristna. Vi har ofta mycket mer gemensamt än vi först tänker. Vi har olika bidrag att ge till helheten och får i ödmjuk glädje berika varandra.
Enhet – vår kallelse
Ekumenik är att kyrkorna möts för att lära känna varandra, samtala om det gemensamma och sträva mot förståelse och enhet. Grundläggande för det ekumeniska arbetet är tanken att man inte kan slå sig till ro med att det trots allt finns en osynlig gemenskap mellan alla kristna. Men det arbetet har sina svårigheter. En är att nå från kyrkoledare och teologer fram till den gudstjänstfirande församlingen. En annan svårighet är att många av västvärldens kyrkor i likhet med Svenska kyrkan är starkt påverkade av krafter som är främmande för den kristna kyrkans lära och liv.
Ekumenisk dialog mellan kyrkor innebär att tillsammans fördjupa sig i den gudomliga uppenbarelsen för att tillägna sig den allt bättre. Om dialogen ska vara meningsfull måste läroskillnader tas på allvar. Man måste också ha förståelse för att den kristna trons uttryck påverkas av den omgivande kulturen och av de historiska erfarenheter man har.
Det är viktigt att vara medveten om sin egen identitet och vara tacksam för vad Guds Ande gett i just det kristna sammanhang där man kommit till tro. Det är också på sin plats att se med en sund kritisk blick på de svagheter som finns där. Varje kyrka har sina unika skatter men även sina brister. Vi behöver därför vara ödmjuka i vår bedömning av andra uppriktiga kristna som har förtroende för Bibeln som Guds ord.
Enhet – Guds gåva
Enhet är inte människors verk utan Guds gåva. Andens enhet innebär inte att vi är överens på alla punkter. Vi måste också lära oss skilja på huvudsak och bisak. Så länge vi lever i denna värld och inte har den fullkomliga kunskapen utan ser och förstår endels, kommer det att finnas skillnader i läran. Vi har inte råd att låta köttslighet, partisinne och fördomar mot det som inte stämmer med den egna kristendomstypen förstöra enheten mellan oss, utan vi behöver räcka varandra handen och stå så enade som möjligt. Detta är vad Jesus ber om och vad hans apostel lägger på våra hjärtan när han uppmanar oss att vara ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band.
Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och var och en som älskar Gud som har fött, älskar också den som är född av honom. När vi älskar Gud och håller hans bud, då vet vi att vi älskar Guds barn.8
Lars-Åke Nilsson, präst och bibelskollärare, Åsljunga