Vad tänker du om Kristus? Hur man svarar på den frågan är viktigare än något annat – hela livet hänger på det.
I liknelsen om det två husbyggarna tar Jesus, som alltid i sina liknelser, en bild från vardagen – säkert hade Jesus som ung också hjälpt sin far att bygga hus. Budskapet i liknelsen är klart och enkelt att förstå.
Liknelsen utgör slutet av Jesus bergspredikan.1 Herren har alltså talat till en stor skara människor. När han avslutat sin predikan var människorna förundrade över att han talat med sådan auktoritet. Det är inte konstigt, för Jesu ord är detsamma som Guds ord. Det Jesus säger är identiskt med Guds vilja.
I liknelsen möter vi en förståndig och en oförståndig man (Folkbibeln översätter ”dåre”). De byggde var sitt hus, den förståndige på en god grund, på klippan, medan den oförståndige byggde sitt hus på lös sand. Båda husen utsattes plötsligt för en ruskig naturkatastrof. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och kastade sig mot huset. Det hus som var grundat på klippan föll inte, men det hus som var byggt på sand, föll samman – och dess fall var stort.
Lyssna till Jesus
Jesus liknelse i slutet av bergspredikan är egentligen en skarp varning. Det följer ett stort ansvar med att lyssna till Jesus. Det är alldeles nödvändigt att hans ord tas emot. På detta hänger allt, liv eller död, evigt liv eller fördärv. Liknelsen lär oss också att inför Kristus och hans ord skiljs människor åt, eftersom många inte tar emot honom. Jesus är satt ”både till fall och upprättelse”.2
Ta Ordet på allvar
Liknelsens poäng är de rannsakande följdfrågor som varje lyssnare av Jesu predikan skulle bära med sig: Hur hanterar jag Guds ord som jag nu hört? Är Jesus och hans ord den grund jag bygger på? Eller bygger jag mitt liv på något annat? Hur det förhåller sig med detta kommer förr eller senare att bli uppenbart, om inte förr på domens dag. Paulus skriver: Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva.3
Jesus poängterar här och på många ställen i Bibeln att det är avgörande för en människas eviga väl att hon lyssnar till Guds ord. Men också för den som lyssnar finns faran att man bedrar sig själv. Munnens bekännelse och aldrig så goda gärningar gör ingen människa salig eller värdig att komma in i himlen.
Strax före liknelsen talar Jesus följande ord, och dessa utgör också en viktig bakgrund för att förstå liknelsen om de två husbyggarna:
Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa.4
Lev av, lev i och lev ut Guds Ord
Själva liknelsen fortsätter sedan, vers för vers:
Den som därför hör dessa mina ord och handlar efter dem, han liknar en förståndig man som byggde sitt hus på klippan (v. 24).
Av Bibelns vittnesbörd vet vi att ingen människa förklaras rättfärdig genom egna gärningar (Rom. 3:20). Det avgörande är att Guds Ord får väcka en levande tro, att Guds Ord får komma in i vårt hjärta och omskapa oss. Den levande tron sitter inte i hur jag formulerar mig, eller om jag kanske gör bra eller goda saker. Den levande tron omskapar mitt hjärta så att jag vill följa Jesus, och leva i, leva av och leva ut hans Ord. Tron gör att jag vill leva som ett Guds barn.
Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset (v. 25).
Ingen slipper undan nöd och prövningar, notera att båda husen drabbades av störtfloden. Störtfloden och vinden kan vara en bild på tvivel – Den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden5 – eller på prövningar, lidande och all slags nöd.
Störtfloden i liknelsen vill också påminna oss om syndafloden som Gud en gång sände som straff över världens synd. Och Jesus säger: Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst … de visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla.6 Djupast sett är störtfloden en bild av domens dag, av räkenskapsdagen. När vi människor ställs inför allt detta – lidande, nöd, synd och dom – då blir vi små, ynkliga och fattiga.
Den är verkligen förståndig som tar sin tillflykt till Jesus. Den är, i biblisk mening, förståndig som tror på syndernas förlåtelse och som grundar sitt hopp på Kristus ensam. Katekesutvecklingen uttrycker det så här: ”En rätt tro på Kristus består däri, att vi av hela vårt hjärta håller oss till Kristus som vår Frälsare och på honom ensam grundar vår förtröstan om syndernas förlåtelse, liv och salighet.” Visst får en kristen uppleva att det båda kan ’knaka’ och ’skaka’, men det tröstefulla löftet lyder:
Men det föll inte eftersom det var grundat på
klippan (v. 25).
Nej, det skall inte bli något verkligt fall för den som grundat sitt liv på Jesus Kristus.7 Klippan i liknelsen är en bild av Jesus själv och allt vad han utför till vår frälsning. Ty någon annan grund kan ingen lägga en den som är lagd, Jesus Kristus.8 Guds Ord och löften är starkare än en fast klippa. Om än allt annat går under så skall Guds Ord inte göra det. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå.9 Och liksom Noas ark räddade från syndafloden skall dopet rädda oss från störtfloden. … efter denna förebild frälser dopet också er.10 Den som tror och blir döpt skall bli frälst, har Jesus sagt.
Men den som hör dessa mina ord och inte handlar efter dem, han liknar en dåre som byggde sitt hus på sanden. Regnet öste ner, störtfloden kom och vindarna blåste och slog mot det huset, och det föll samman, och dess fall var stort (v. 26–27).
Får inte Ordet föra mig till omvändelse och tro, till ett sant beroende av Jesus som Frälsare för mina synder, utan jag har min tröst i något annat, i vad jag själv är, skall göra eller har gjort – då kan jag inte bestå i slutdomen. Om jag saknar den levande tron, det verkliga beroendet av Jesus, då blir mitt fall så stort att jag aldrig i evighet skall kunna resa mig igen. De ogudaktiga omstörtas, men de rättfärdigas hus består.11
Jan-Ulrik Smetana, missionsgårdspastor, Vännäs