Guds ängel sade till henne: ”Hur är det, Hagar? Var inte rädd! Gud har hört pojkens rop där han ligger. Gå och res upp honom och tag hand om honom. Jag skall göra honom till ett stort folk.” Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon fick syn på en brunn med vatten. Hon gick dit och fyllde sin lädersäck med vatten och gav pojken att dricka. 1 MOS. 21:17–19
”Det är inte lönt att jag ber. Gud bryr sig inte om mig.” Så tänker mer än en människa i dag. Kanhända upplever hon en kris och har tanken på att be. Men hon slår bort den. Det är inte något för henne. Andra som tror och går i gudstjänsten, de kan be. Men så är det ju inte med henne. Gud bryr sig inte om henne. Så tänker hon.
Den unga kvinnan Hagar tänkte på samma sätt där hon satt vid brunnen ute i öknen. Hon var slavinna hos Sara, Abrahams hustru. Och hon hade haft det bra. Men Sara och Abraham hade inga barn. En dag hade Sara tagit upp detta med sin man. ”Se”, hade hon sagt till Abraham, ”Herren har gjort mig ofruktsam.” Och så hade hon kommit med ett förslag. ”Gå in till min slavinna”, hade hon sagt till Abraham. ”Jag kanske kan få barn genom henne.” Hagar visste att det var så somliga gjorde när hustrun var ofruktsam.
Abraham hade gått med på det. Sara hade gett Hagar till hustru åt Abraham. Sedan hade det inte dröjt länge förrän Hagar blivit med barn. Det hade gjort henne stolt och hon hade visat Sara förakt. Men Sara hade bestraffat henne. Därför hade hon flytt. Nu satt hon ensam vid en brunn ute i öknen. Hon kände sig övergiven. Hon hade ofta sett Abraham be. Han var hebré och trodde på Herren. Men inte kunde hebréernas Gud fråga efter henne, hon som var från Egypten!
Så tänkte hon. Men hon hade fel. Gud såg henne. Guds ängel kom till henne, och han visste vad hon hette.
– Hagar, Saras slavinna, sade han, var-ifrån kommer du och vart går du?
– Jag är på flykt ifrån min husmor Sara, svarade Hagar. Då sade ängeln till henne:
– Gå tillbaka till din husmor och ödmjuka dig under henne. Jag skall göra dina
efterkommande så talrika att man inte kan räkna dem. Se, du är havande och du skall föda en son. Honom skall du kalla Ismael, ty Herren har hört hur du har lidit.
Hagar blev helt häpen. Tänk att Gud brydde sig om henne! Och han hade en plan för henne och för barnet som hon väntade. När hon hörde detta blev hon trygg. Hon gav Gud ett särskilt namn: ”Du är den Gud som ser mig.” Hon sade för sig själv: ”Har jag verkligen fått se en skymt av honom som ser mig?” (1 Mos. 16.)
När en människa tänker att hon inte är sedd av Gud har hon fel. Gud ser henne och frågar efter henne. Han är den Gud som ser oss. Och Hagar fick se en skymt av honom. Sedan har Gud kommit hit i Jesus. Han gick omkring i landet och lät människorna uppleva att de var sedda av Gud.
Så blev det för en kvinna i Sykar i Samarien. Hon hade det trassligt. Hon hade varit gift flera gånger, och nu levde hon ihop med en man som inte ville gifta sig med henne. Hon kände sig föraktad. För att undvika grannarna hämtade hon vatten mitt på dagen. En dag när hon kom till brunnen satt där en främling som bad henne om något att dricka. Hon blev häpen. Hur kunde han – hon såg att han var jude – vilja dricka ur en samariers kärl! Men han sade att han hade ett vatten att ge henne, ett levande vatten. De hade ett långt samtal. Hon förstod att han var ifrån Gud. Och han kände hennes historia. Men han föraktade henne inte. Han lovade ge henne det levande vattnet. Till sist talade han om att han var Messias. Då blev hon så glad att hon lät sin kruka stå och sprang in i staden för att hämta sina grannar. ”Kom och se”, sade hon till dem, ”kom och se en man som har sagt mig allt jag har gjort. Han kanske är Messias” (Joh. 4).
Kanske Du också upplever att du inte är sedd. Men Gud ser dig. Han vet hur du har det. Han älskar dig och väntar på dina böner.
Gustav Börjesson, prost, Sätila