Att få dela med sig av erfarenheter och stödja och uppmuntra varandra är viktigt även när det gäller bönen. För bön gör skillnad. Följ med och lyssna till ett samtal om bön!
”Tiden är kort, skynda er att be för alla ni vill få med till himlen.” Så kan vårt möte med Yvonne och Rune Giselsson beskrivas – med närmast profetiska ord som Yvonne fått av en vän, och där siktet är inställt på evigheten. Det handlar om att be om frälsning, om att be för framtiden, om att be om allt.
Vi träffas i Hässleholms Missionshus. Uppe på ungdomsvåningen hittar Yvonne och Rune några sköna soffor och vi slår oss ner. Kaffet hälls upp och vi börjar prata.
Vad har bönen fått betyda för er?
– Det är fantastiskt att vi får lov att be, börjar Yvonne. Vi får komma inför Gud med vår bön. Hela Bibeln är full med löften, löften som håller. Som står orubbliga. Gud är den starkaste utposten, till honom får vi komma – och inte bara komma, hos honom får vi stanna. Den som kommer till honom ska han inte kasta ut. Det tillsammans med alla andra löften vi har i Bibeln vågar vi lita på. De har visat sig hålla.
– Ja, som Yvonne sa så har vi genom livet sett att Gud varit vid vår sida. Förbehållslöst, säger Rune. Hela tiden har han visat och stakat ut vår väg. 1980 flyttade vi från Olofström, och Gud placerade oss i Hannabad utanför Markaryd. Vi förstod inte varför. Visserligen hade vi sen tidigare en stuga där. Men vi förstod inte. Vi hade inte konkret bett om att få flytta, men genom att i bön lägga våra liv i Guds händer tror jag att han placerade oss i Hannabad. Och genom åren har vi fått tjäna vår omgivning och känna Guds ledning. Vi har fått vara med och be för vårt lilla samhälle.
– Vi har fått se en stor förändring av våra stugmöten, berättar Yvonne. Från början var vi två familjer som turades om att ha stugmötena. Men genom bön för grannar och hela byn är vi nu fem familjer. Vänner som till en början kom till mötena för vår skull, för att de var bjudna, kommer nu självmant. De föreslår sånger som handlar om frälsningen i Jesus!
Har ni märkt att bönen gör skillnad?
Yvonne och Rune berättar att de har fått mycket bönesvar. Ett konkret exempel på det är när de fick vara med om en andeutdrivning.
– Dottern i en av familjerna som var med på stugmötena hade en ond ande, berättar Rune. Hon beskrev det som att någon fanns vid hennes sida, någon som pratade med henne och ville styra henne. Men på ett av våra stugmöten bad vi för flickan och efter det mötet var anden borta … Vi visste ju att vi får be till Jesus, han är starkare än det onda. Det spelar ingen roll vad det gäller – lägger vi det i Jesu händer kommer han att befria från det onda, leda oss genom dagen och se till att det blir väckelse …
Hur kan man dela med sig av sin tro?
– Jag tror att man måste vara ärlig i det man gör! Att ha sin tröst, glädje och frid i Gud, att tron får synas i vardagslivet. Att det inte bara blir en massa teologiska diskussioner, säger Rune, och Yvonne tillägger:
– Mycket handlar om att man först har byggt relationer till människorna i sin omgivning. Det är inte bara att ”sätta igång och vittna” – om man försöker tvinga på folk något finns risken att de inte alls vill höra.
Vad har ni för erfarenheter av bön under svåra perioder i livet?
– Vår son Johan dog i en drunkningsolycka när han var åtta år, säger Yvonne.
– Men Gud bar också genom vår period av kris, fortsätter Rune.
– Ja, Gud hjälpte oss genom krisen, utan honom och all den förbön vi fick hade vi aldrig orkat, säger Yvonne. Genom bönen fick vi kraft. Och vi gick inte psykiskt ner oss. Visst, vi var mycket ledsna, men vi blev inte förtvivlade. På något underligt sätt tror jag faktiskt att Gud under åren innan hade förberett oss på Johans död.
Johan hade en alldeles speciell relation till Jesus. Yvonne berättar mycket starkt om flera händelser som i efterhand blev till tröst för familjen i deras sorg. Om hur Johan berättat för henne att han inte ville bli stor, för han var rädd för att komma bort från Jesus. Och om hur han vid ett tillfälle satt och studerade tavlan ”Den store vite flock” och konstaterade: ”Där är barn också.”
– Hoppet om att Johan är frälst och har det bättre hemma hos Gud gav tröst. Dessutom, Gud har ju lovat att vi inte ska få tyngre bördor än vi klarar av, det bevisade han verkligen för oss, säger Yvonne.
Ni verkar ha en sådan tilltro till bönen! Hur får man ett fungerande böneliv?
– Rutiner är viktigt, säger Rune. Och att man kan be tillsammans i familjen.
– Bön är ju det innersta i ens liv; att dela det med den man är gift med är en trygghet. Vi brukar be tillsammans bl.a. under vår dagliga motionspromenad, berättar Yvonne. Då prisar vi Herren för den fantastiska naturen och för allt han har gjort och gör för oss, att han förlåter oss alla våra synder. För mig har bönen blivit ett slags beroende – ju mer man ber, desto mer behöver man be.
Har era liv blivit förändrade på något sätt genom bönen?
– Gud fostrar oss på olika sätt, genom olika erfarenheter. När allt kommer till kritan tror jag Guds sätt att leda eller fostra är till för att peka mot frälsningen, det enda nödvändiga. Det ger oss hopp om evigheten, säger Rune.
Flera gånger under samtalet betonar både Yvonne och Rune att det inte är fråga om en prestation det här med bön. Rune betonar:
– Det är en relation, vi får ta del av Guds stora nåd och barmhärtighet. Det är fantastiskt. Ibland kommer det ändå dagar då tvivel och missmod smyger sig på. De dagarna får vi påminna oss om att Gud aldrig svikit.
– Och vi får skynda oss att be, för alla vi vill få med till himlen …
Vi avrundar vårt samtal. Men innan vi skiljs åt ber vi. Återigen får vi tacka Gud och lägga allt i hans händer.
David Huynh, Lund
Med i samtalet var även Maria Gunnarsson
från Till Livs redaktionsråd.