Habegär eller generositet?

Allt tillhör Gud, både himlarnas himmel, jorden och allt den rymmer.1 Av den anledningen är vi mottagare. Vi har tagit emot livet och dess förutsättningar. Allt det vi kallar vårt har vi fått. Även det vi tjänat ihop eller erövrat. Själva kraften till att leva kommer också från Gud, som uppehåller allt liv. Av denna anledning kan vi kallas förvaltare. Vi använder Guds gåvor och tar ansvar inför Gud för det vi kallar vårt.
Detta är ganska skönt att begrunda innan vi försöker oss på att förstå det där med vårt habegär och vår lust efter mer. Bakom det som kan vara något negativt själviskt i vårt begär ligger ett gudomligt uppdrag att förvalta Guds olika gåvor. Innan vi eventuellt moraliserar över vårt jagande efter mer, bör vi lyfta våra huvuden och se på jorden och allt den rymmer från Skaparens håll.
Gud önskar förvaltare och förvaltning av sina tillgångar. Därför lånar Gud ut det han äger och ger oss (förhoppningsvis) en glädje i vårt förvaltande. Vi kan av den anledningen se med tacksamhet på den glädje vi får uppleva när vi tar hand om vår kropp, våra åkrar, vår trädgård, vårt intellekt och våra pengar. Gud har ju lagt ner i oss något av sitt eget just för att vi ska göra så som Gud har tänkt med oss.

Bruka jorden
Gud gav människan uppgiften att bruka jorden.2 Tidigare i den berättelsen kan vi läsa om att människan skulle råda över jorden och lägga den under sig.3 När vi läser detta behöver vi inte problematisera kring ägandet och begäret efter mer mark eller makt. Det är som om Gud sa: Varsågoda, ta för er och sköt om detta eftersom ni är min avbild! Gör det i mitt ställe. Människan skulle alltså sysselsätta sig med allt det som Gud anvisat. Att det inte bara handlar om det vi nu kallar materiellt ser vi av berättelsens fortsättning.4 Det kulturella ligger också som en uppgift. Vi kallas alltså att kultivera, att ordna, att systematisera, att strukturera, att språkbehandla.

Varför blir det fel?
Om ursprunget och det mänskliga ansvaret har denna goda bakgrund, kan vi med rätta fråga varför det ofta blir så fel med vårt ägande, och varför vårt begär ofta riktar sig åt fel håll. När vi frågar så är det för lättvindigt att bara svara: Det är syndens fel! Visst är syndafallets konsekvenser märkbara i allt. Men när vi kallar våra misslyckanden och felsatsningar för synd utan att inse vår höga bestämmelse, då riskerar vi att inte få någon frimodighet att verkligen ta emot det vi har och ta ansvar för det vi kallar vårt.
Vi gör då en katalog över sådan förvaltning som är rätt och en annan för sådant som är fel. Rätt blir då att vara lantarbetare, odla betor och köpa ny mark för att odla mer, fel blir då att tjäna pengar på vissa aktier m.m. Detta är ingen framkomlig väg även om vi är kallade att etiskt bedöma våra handlingar och deras konsekvenser.
Fel blir vårt förvaltande av två anledningar: vi tar inte emot det vi kallar vårt som gåvor från Gud och vi använder inte det vi fått som tjänare åt Gud.

Vi är tjänare åt Gud
När Gud nu skapat oss människor med en bestämd uppgift, så är vi just därför tjänare åt Gud med det lilla eller det stora vi kallar vårt. Uppdraget i allt vi sysslar med är ju ett tjänande. Paulus skriver: Den som stjäl skall sluta stjäla och i stället arbeta och sträva med egna händer, så att han kan dela med sig av sitt goda åt dem som behöver.5
Det verkar klart i Nya testamentet att vårt uppdrag har ständigt andra människor (och jorden) i fokus. Vi kan säga att vad vi än sysslar med är siktet inställt på någon (och något) annat är på oss själva. Det är därför som samlandet för egen vinning i betydelsen hamstring är så tveksamt i många bibliska texter. Under Israels folks ökenvandring gav Gud sitt folk manna att äta. Men inte för mycket och inte för lite. Uppmaningen till folket när mannat kom var: Samla så mycket av det som var och en behöver.6 När några trots allt tog för mycket luktade mannat snart illa. Kanske är detta typiskt. Frågan är inte bara den moraliska, även om den är viktig i texten, utan hur det smakar när man tar till sig onödigt mycket för eget bruk.

Luktar vi gott?
Visst har vi mött människor som ”doftar gott”? Jag menar i den betydelsen att det är något generöst och öppen­hjärtligt som möter oss. När Paulus har berört detta att dela med sig åt andra, skriver han att de kristna skall likna Kristus som är ett välluktande
offer.7 Alltså: det Kristus gjort i sin osjälviska gärning ”doftar gott”. Det har en god eftersmak.
Kanske är vi något viktigt på spåren här utifrån vårt ämne om habegäret? Lev så med dina tillgångar att du sprider en god doft omkring dig! När vi stannar upp inför detta förstår vi att möjligheterna och svårigheterna är lika stora för oss rika – på prylar, pengar och begåvning – som för oss fattiga. Habegäret, som alltid vill växa, kan förpesta luften kring den fattige såväl som kring den rike.

Tacksamhet
Våra möten är ofta jämförelsens möten och inte tacksamhetens. Vi jämför tillgångar och utseende, intelligens och humor. Vem vinner tävlingen? Vem är bäst? Vem har mest? Vi väger varandra och oss själva på en känslig balansvåg. Denna jämförelse gör oss lätt högmodiga eller besvikna. Jämförelsen är obarmhärtig och gör oss till fiender mot varand­ra. Och till slut även mot Gud. Tacksamhet handlar i grunden om att veta varifrån allt kommer, och inse vilken relation vi står i till den som gett oss allt och till dem som vi delar tillgångarna med.
Grunden är insikten om att Gud är skapare och den som gett oss livet. Gud är också den som vi ständigt har gemenskap med. Därför är tacksamhet ett livssätt: en har gett allt, en uppehåller allt och en har lånat ut det som är hans till oss. Vi är mottagare och tjänare i den skapelse som är Guds.

Carl Magnus Adrian, präst
Öxnevalla