Stämningen var spänd och luften kändes nästan för tjock för att nå ner i lungorna. Några mindre flickor fnissade i ett hörn men tystnade snart när de såg att ingen annan hängde på. Mot den gula stenväggen stod Emanuel tryckt. I ansiktet bar han ett skrämt uttryck och blicken flackade när han tittade sig runt på den hop av människor som nu omringade honom. Mitt emot stod Carl. I sin hand höll han en splitterny mobiltelefon av märket Samsung. Mobiltelefonen var Emanuels.
Amandas blick gick mellan Emanuel och Carl. Hon tyckte egentligen synd om Emanuel. Deras familjer kände varandra väl och hon hade själv varit med på det kalas där Emanuel stolt öppnat sin enda present innehållande den mobil som nu Carl höll i sin hand. Men det var på Carls sida hon stod. Det var alltid på Carls sida hon stod, och det var honom hon nu gav sin fulla beundran, medan hon instinktivt ignorerade Emanuels ögon som blivit blanka och röda.
– Vem ska du ringa med den?
Carls djupa röst skar som en vass kniv genom den tunga tystnaden. ”Din döda pappa kanske? Eller din fattiga mamma?”. Hans runda ansikte visade inget annat än djupt förakt när han sedan tog mobilen och kastade den i marken så att den blanka skärmen sprack. Tjejerna i hörnet fnissade igen och några log osäkert.
Så ropade någon att rasten var slut och alla började gå i riktning mot de tunga glasdörrarna. Amanda vände sig halvvägs om och fångade för en kort sekund Emanuels blick. Underläppen darrade och små tårar rann ner från de förtvivlade ögonen där han ensam stod kvar, tryckt mot väggen med delarna från den fina presenten framför sig på marken. Snabbt sänkte hon blicken och följde med resten av klassen in i den mörka korridoren.
Fem dagar senare, på lördagen, var det klassfest. Solen hade redan börjat skymma då den lilla gruppen rörde sig mot ett gammalt, förfallet hus. En del killar pratade högljutt, någon sjöng med sluddrig stämma och några tjejer fnittrade. I sina händer höll de halvdruckna ölflaskor och någon drog en kärra med ytterligare burkar. Det var Carls idé att de skulle besöka det gamla ödehuset där det tidigare bott en alkoholist, som sedan i vintras var spårlöst försvunnen.
Någon bar en kofot med vilken den gamla, rostiga dörren bräcktes upp. En obehaglig lukt av gammal smuts och mögel slog emot dem när de en efter en steg över tröskeln och fortsatte, över det knarrande golvet, in i ett litet kök. Det var första gången Amanda drack och huvudet kändes tjockt och suddigt. Hon stödde sig mot Sofia och tillsammans försökte de fnittrande och snubblande ta sig uppför den branta trappa som ledde dem upp till övervåningen. Dricka langades runt till dem som ville ha och någon tände en cigarett.
Plötsligt tog en gammal gardin fyr. Hela rummet lystes upp och Amanda kände hur hon blev varm. Lungorna fylldes av rök och hon hostade. Det hördes flera skrik. Armen som hon tidigare lutat sig mot var nu borta och hon försökte desperat ta sig mot det som hon trodde var trappan ner. Golvet vinglade under henne och hon föll. Huvudet blev liksom röken allt tjockare, och hon hostade allt häftigare samtidigt som hettan från elden, som fick henne att börja svettas våldsamt, tilltog. Skriken utifrån lät snart mer avlägsna och ögonlocken kändes tunga. Hon var inte vid medvetande då två armar till sist greppade henne under armhålorna och drog henne ut.
Hon hade kommit hem från sjukhuset efter två veckor och vårdpersonal hade leende förklarat vilken tur hon haft som kommit så lindrigt undan. Men vad de inte visste var att Amanda aldrig mått så dåligt som hon nu gjorde. Ingen av dem visste om de tankar som brottades inom henne och som långsamt bröt ner henne inifrån. För det var Emanuel som räddat henne, trots att hon ignorerat honom och tyst sett på när han mobbats. Det var han som släpat ut henne med sina bara händer medan hon inte varit vid medvetande. Amanda hade utan några problem kunnat åka hem igen efter två veckor, men för Emanuel hade skadorna varit så allvarliga att de till sist kostat honom livet. Han fick aldrig det tack och det förlåt han förtjänade. Amanda hade inte haft möjlighet.
Samvetet hade hållit Amanda vaken otaliga nätter. Det hade liksom gnagt ett hål inom henne. Först hade hon försökt att intala sig själv att Emanuel alltid varit lite konstig och annorlunda och att det inte var hennes fel att han offrat sitt liv för henne. När inte det hjälpte hade hon försökt att glömma, att lägga allting bakom sig, att låtsas att det aldrig hänt. Till slut hade hon bestämt sig för att på något sätt försöka gottgöra det Emanuel hade gjort. Hon hade försökt förändra sig, försökt att bli en bättre människa, men hålet inom henne bara växte.
Så en dag kom Emanuels mamma fram till henne.
– Skulle du vilja följa med mig hem och prata en stund, sa hon. Det var inte första gången hon bett om att få prata, men fram tills nu hade Amanda ignorerat hennes försök eller hittat på dumma undanflykter. Nu kunde hon inte längre väja för Karins blick och alla ursäkter för att inte prata hade tagit slut. Istället följde hon med Karin hem. De satt i hennes kök och drack hemkokt saft. Karin pratade och Amanda lyssnade.
– Jag har sett att du har tagit olyckan hårt, sa hon. Jag har sett hur du har försökt glömma och gottgöra, men att glömma är omöjligt, att gottgöra ännu svårare.
Klumpen i Amandas hals gjorde det nästan svårt att andas och tårarna brände bakom ögonlocken medan Karin fortsatte.
– Jag klandrar inte dig för det som har hänt. Ingenting är ditt fel. Emanuel räddade ditt liv. Det är en fantastisk gåva du bara får lov att ta emot. Jag vet att Emanuel inte vill något hellre än att du ska vara lycklig.
Tårarna gick inte längre att hejda. Amanda kände hur kinderna blev fuktiga och genom dimmiga ögon såg hon hur små mörka prickar blev synliga på hennes jeans, men det var en befriande gråt. Det var en gråt som malde sönder klumpen inom henne och som gjorde henne fri och lycklig. Även om det gamla ödehuset var helt försvunnet så skulle Emanuel alltid bo kvar i hennes hjärta, och det var inte längre med dåligt samvete hon mindes hans ledsna ansikte. Istället mindes hon med en enorm tacksamhet hans glada leende och skratt.
Miriam Svensson