I Luk. 23:56 berättas hur kvinnorna efter det att Jesus blivit lagd i graven gick hem och höll sig stilla under sabbaten, så som lagen bjöd. Det är underligt att tänka att också den sabbaten upplevde Jesu vänner sabbatsfrid. Vilodagen var Guds gåva. De ville leva i trohet och lydnad mot Guds lag. Helst hade Jesu vänner säkert velat vara kvar vid graven för att fullborda balsameringen, men av vördnad för Gud och hans bud var de stilla. De visste inte att det inte skulle behövas någon balsamering. De visste inte heller att de män som anklagat Jesus för sabbatsbrott nu själva begick ett sabbatsbrott.
Översteprästerna och fariséerna var i full aktivitet och respekterade varken sabbatsbudet eller de äldstes stadgar när de hastade iväg till Pilatus palats och gnällde: ”Herre, vi har kommit att tänka på, att den där bedragaren medan han ännu var i livet sade: Efter tre dar skall jag uppstå igen. Befall därför att man bevakar graven…” (Matt. 27:63‒64).
Tänk, medan Jesu vänner hade svårt att komma ihåg hans löfte om uppståndelsen ifrån de döda – då kom hans fiender väl ihåg det. Fienderna var rädda och förvirrade. Den sista villan kan bli värre än den första, sade de. Pilatus var skakad, hade dåligt samvete då han kommenderade ut soldater till att vakta graven. Hans uppgivenhet var inte grundlös, utan säkert mindes han mörkret över Jerusalem och jordbävningen, när vakten fick följeorden: ”… håll uppsikt bäst ni kan.”
Medan Jesu vänner ”bara” håller Guds bud om sabbaten, härjar de som skrikit högst om sabbatsbudet runt och slösar bort hela sin vilodag på att vakta Jesu grav. De förseglar graven med sigill.
Vad åstadkom nu Jesu fiender med alla sina ansträngningar? Jo, i själva verket att den kommande uppståndelsen blev särskilt uppmärksammad.
Himmelska makter fick bryta mäktiga sigill. Jesu motståndare försåg oss och hela världen med ögonvittnen till uppståndelsen. Vakterna fanns där och bevisningen för efterkommande säkrades av Jesu fiender.
Gud vet vad han gör och han har allt i sin hand. Medan Jesu vänner vilade sig och höll sabbat utförde Herren kampen och förberedde en härlig seger.
Sådan är vår mäktige Gud och det var inte sista gången han lät sina fiender gå hans ärende. Det finns ingen större trygghet än att vila under den Högstes beskydd. Hur ofta tänker vi inte att det är svårt att lyda Guds bud eftersom de upplevs som onödiga och svårbegripliga? Det blev oändligt välsignat när Jesu vänner följde lagen och gick hem i stillhet den där kvällen när Jesus var lagd i graven.
Också vår lydnad har betydelse. Är vi beredda att gå i lydnad?
Anders Månsson predikant, Starby