Uppenbarelseboken är en säregen bok som både förbryllar och fascinerar. Den är spännande och dramatisk. Den låter oss blicka in i dimensioner av tillvaron som vi annars inte förmår uppfatta.
Vi människor är med i en kamp som utspelar sig på historiens synliga plan, men under eller bakom finns också osynliga makter – onda och goda. På ett målande språk, i färgstarka bilder och symboler framställer Uppenbarelseboken denna kamp. Den utmanar vår tanke, sätter fantasi och känslor i rörelse. Vi blir omskakade och rädda, men också tröstade och lugnade. Den ger perspektiv på våra liv här och nu genom att sätta in dem i frälsningshistoriens väldiga sammanhang. Bakom budskapet står den som bär namnet han som är och som var och som kommer (1:4). För honom är nuet, det förflutna och framtiden lika närvarande och vi gör väl i att ta vara på det ljus över våra liv som han ger oss. Saliga är de som lyssnar till profetians ord och tar vara på det som är skrivet i den (1:3).
Bokens syfte
Uppenbarelseboken är besläktad med en judisk litteraturtyp som med ett grekiskt ord brukar kallas apokalyptisk. Ordet betyder att det som är fördolt uppenbaras eller avhöljs. Den apokalyptiska litteraturen kom till under tider av förtryck och förföljelse. Författarna berättade om andliga resor in i himmelska världar och delgav sina läsare förunderliga syner de fått se. Guds pressade folk fick se sitt liv från en himmelsk utsiktspunkt som gav dem ett större perspektiv. De fick varning och uppmuntran, styrka och tröst ur dessa syner. Det ’kodade’ språket gjorde att boken undgick förtryckarmaktens censur.
Apokalypsis Jesou Xristou – så börjar boken. Denna apokalyps kommer alltså från Jesus, och den uppenbarar hans makt och härlighet för vår jordiska blick. Jesus är bokens huvudperson. Han är i själva verket historiens centrum och hela tillvarons Herre.
Bokens tillkomst
Bokens författare eller rättare sagt den som tagit emot dess syner, skrivit ned och förmedlat dem till kyrkan heter Johannes. En tidig och stark kristen tradition identifierar honom som aposteln Johannes och tidsbestämmer också boken till slutet av kejsar Dominitianus regeringstid som inföll vid 90-talets mitt.
Det är förföljelsetid och de kristna särskilt i Mindre Asiens västra delar är hårt trängda av den romerska statsmakten som kräver en lydnad som de inte kan ge utan att svika sin tro och förråda sin rätte Herre. Johannes har för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull 1:9 förvisats till fängelseön Patmos, där får han ta emot en uppenbarelse från Jesus Kristus.
Mötet med Jesus
Johannes skriver ner allt han ser och hör: På Herrens dag kom jag i Anden och hörde bakom mig en stark röst, lik ljudet av en basun, och den sade: ”Skriv ner i en bokrulle vad du ser och skicka den till de sju församlingarna …” (1:10f.).
Johannes får möta Människosonen i hans himmelska härlighetsgestalt. Hans väsen utstrålar renhet och underbar skönhet, en oemotståndlig auktoritet och självklar makt. Mötet tar andan ur Johannes som faller som död för hans fötter. En vänlig hand rör vid honom och han får höra: Var inte förskräckt. Jag är den förste och den siste och den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter och har nycklarna till döden och helvetet (1:17f.). Det Johannes ser ska han förmedla till sju kristna församlingar i den romerska provinsen Asien (nuv. västra Turkiet) och till deras ledare. De har alla sin kamp att kämpa och sina problem att brottas med. Men de står inte ensamma. Människosonen har en alldeles särskild omsorg om dem. Han känner dem och vårdar dem med kärlekens ömhet och fasthet.
Budskapet till församlingarna
I centralorten Efesus, som var en betydande handelsstad med ett par hundra tusen invånare, hade Paulus verkat och där bodde aposteln Johannes. Mitt i allt självuppoffrande arbete för Kristi sak och lärans renhet hade den första kärleken gått förlorad för de kristna där. De kallas därför att vända om. (2:1–7.)
Smyrna var en blomstrande handelsstad där de kristna motarbetades av den inflytelserika judiska församlingen. Prövningarna skulle bli värre. Uppmaningen lyder: Var trogen intill döden, så ska jag ge dig livets krona. (2:8–11.)
Pergamus var centrum för kultur och utbildning. Här var kejsarkulten särskilt framträdande. För att visa lojalitet mot romerska staten kunde det fordras att man offrade rökelse på ett altare rest till kejsarens ära och bekände honom som herre. För judar och kristna som var monoteister var detta omöjligt. Judarna hade fribrev och de kristna också, så länge man såg dem som en judisk rörelse. Men så blev det allt klarare att kristendomen var något helt eget. Då gällde inte undantaget dem. En i församlingen hade redan blivit martyr, men majoriteten hade ändå hållit fast vid Kristus. Det fanns dock några som hade en alltför öppen inställning till det omgivande samhällets krav. De måste återvända till den uppriktiga tron på Kristus. (2:12–17.)
I Tyatira levde man på hantverk och handel. Varje yrke hade sin förening, sin skyddsgud och sin kult. Församlingen får beröm för mycket, men också kritik för att några kompromissar med världen och har ett felaktigt livsmönster. Detta måste de göra upp med även om det kostar på. (2:18–29.) Den betydande och välbefästa
Sardes var känd för sitt materiella välstånd och sin slappa och likgiltiga livsstil. Här bodde man tryggt och behövde inte frukta något. Den attityden tycks ha smittat av sig på församlingen. Bakom en välputsad fasad rådde den andliga döden. Bara några få levde i sann tro och helgelse. De andra behövde vakna upp och på nytt ta emot rättfärdighetens vita kläder. (3:1–6.)
Filadelfia var en liten stad med en stor judisk befolkning som av brevet att döma var fientligt inställd till de kristna. De kristnas sociala och ekonomiskt inflytande var svagt och de saknade kraft att hävda sig. Men de höll fast vid Kristus och hans ord och blev därför burna och bevarade av honom och även till välsignelse för andra. (3:7–13.)
Laodiceas rikedom byggde på ett förnämligt bankväsende, en blomstrande textilindustri och en berömd ögonsalva. Man hade sin identitet i det man själv uträttade och sin trygghet i sitt materiella välstånd. Församlingen där var drabbad av andlig självgodhet. Kristus avslöjar med obeveklig stränghet hur det är, men erbjuder också andliga rikedomar som han har med sig, bara han får komma in. Alla som jag älskar tillrättavisar och tuktar jag. Var därför ivrig och omvänd dig. (3:14–22.)
Budskapet till oss i dag Församlingarna är sju till antalet, ett tal som i Bibeln står för helheten. Det betyder att församlingarna representerar hela kyrkan – boken har ett budskap till Kyrkan i alla tider. Kristus, Människosonen, bryr sig om de sina. Han är ju den som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod (1:5), han har befriat oss och räddat oss över på sin sida. Men kampen är inte över. Den onda makten ömsom lockar och ömsom hotar oss. Den vill få oss bort från Jesus, vår Frälsare och Herre, få oss att ge upp lojaliteten mot honom och sluta kämpa under hans fana. Men Jesus är engagerad och kämpar för att behålla oss. Det blir tydligt i dessa sju brev. Han pekar på svagheter och fel, ger kritik och uppmuntran. Som en god läkare ställer han diagnos, skriver ut medicin och ger goda råd.
Läget är inte hopplöst, det finns hjälp att få. Kyrkans framtid vilar inte på hennes egna insatser. Hon har en Herre som bär henne på sitt hjärta och ger hjälp att genomskåda ondskan, uppmuntrar till vaksamhet mot synden vare sig den möter i form av materialism, felaktig lära, omoraliskt liv, självgodhet eller kompromiss med världen.
Uppenbarelseboken är en bok till oss i dag. Vi ska ta vara på Guds ord till oss och stärkas i hoppet – så att vi är förberedda inför Jesu andra ankomst. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna.
Lars-Åke Nilsson, Åsljunga
Kaplan och bibelskollärare