Kyrkan och samvetsfriheten

Artikelförfattaren, som är jurist, väcker frågan om inte förföljelsen av s.k. kvinnoprästmotståndare avslöjar ett oacceptabelt förakt för det okränkbara.

Det händer att personer genom sitt handlande tar ställning i frågor som de inte för stunden förstår den verkliga innebörden av. Konsekvenserna blir kanske först senare tydliga för vederbörande. Det kan hända att han eller hon då bestämt ångrar sitt val. Det är alltid en tragisk situation när det blir klart för den som gjort ett sådant ställningstagande, att han skulle ha valt att inte handla som han gjort, om han från början hade förstått följderna av sitt handlande.

 

ATT FÖRNEKA DEN ENSKILDES SAMVETSFRIHET

Så kan det vara för den som i dag funderar över om han skall prästvigas i Svenska kyrkan men är tveksam i fråga om det riktiga i att även kvinnor vigs till präster. Jag tror att den som i dag väljer att bli – eller inte bli – prästvigd tar ställning inte bara i fråga om kvinnliga präster utan också i fråga om huruvida kyrkan har en skyldighet att respektera den enskildes samvetsfrihet eller ej.

Detsamma gäller för den som i egenskap av präst, församlingsanställd eller enbart medlem i Svenska kyrkan har en relation till kyrkan. I denna relation handlar det inte bara om hur man praktiskt förhåller sig till kvinnliga prästers ämbetsutövning m.m. Inte mindre viktigt är hur man förhåller sig till kyrkans nuvarande intolerans mot oliktänkande i kvinnoprästfrågan.

Det bör därför framhållas att både den som är för och den som är emot ordningen med kvinnliga präster bör fundera även över ”samvetsfrihetsfrågan”.

 

BUNDEN TILL GUDS ORD – FRI INFÖR MÄNNISKOR

Kanske är Martin Luther den person i världshistorien som mest förtjänar epitetet samvetsfrihetens förkämpe. Han sade sig ha rätt att öppet opponera mot Rom och påven, eftersom han menade att kyrkan står under Bibeln – inte tvärtom. Han tillskrev Bibeln den yttersta auktoriteten.

Kyrkan har enligt Luther inte monopol på förståelsen av Bibeln. Luther stod – i tankemässigt avseende – fri i förhållande till den kyrkliga makten, samtidigt som han var bunden av Guds ord, bunden att efter bästa förstånd och samvete förstå Bibeln.

Varje enskild troende har en skyldighet inför Gud att utifrån vad Guds ord säger och kräver själv avgöra vad som är rätt och sant – och kommer att ställas till svars för det.

För att den enskilde skulle ha möjlighet att själv ta ställning till vad Guds ord bjuder och förbjuder såg Luther det nödvändigt att Bibeln fanns tillgänglig på folkets språk. Därför arbetade han också fram en tysk översättning av både GT och NT.

 

SAMVETSFRIHETENS IDEOLOGISKA GRUND

Luthers ställningstagande står i apostlarnas tradition. Till det religiösa etablissemang som ville sätta munkavle på de första kristna sade Petrus: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” Lägg märke till ordvalet. Petrus menar inte att den kristne har frihet att välja att lyda Gud mer. Han måste göra det. Det är nämligen självklart utifrån en kristen världsbild. (Det tycks dock inte vara så självklart i dag.) Kristendomen lär att Gud är universums centrum och grundläggande förutsättning. När Herren Gud i ingressen till de tio budorden presenterar sig själv är innebörden: Jag ensam – och inte någon annan – är den som har skapat och förlossat dig, Israel. Därför skall du inte heller ha några andra gudar jämte mig.

 

ORDETS AUKTORITET – FRIHETENS GARANTI

Här har vi det tankemässiga fröet till den planta som heter samvetsfrihet. Gud är ensam Gud. Han har gett oss sanningens ord i Bibeln, som ensam är vår auktoritet (sola Scriptura). Vi är med andra ord bundna till Ordet. Vi måste lyda Gud mer än människor och därför Guds ord mer än människors.

Genom samvetets bundenhet vid Ordet är vi å andra sidan helt fria i förhållande till andra auktoriteter. Vi svarar själva inför Gud – och enbart inför honom – för vår bibelförståelse, vår livsinställning och våra handlingar.

Samvetet måste därför enligt den kristna verklighetsuppfattningen vara fritt och obundet i förhållande till människor och människors bud. Det första budet är nyckeln till förståelse av samvetsfrihets-principens innebörd och vidd.

 

VEM FÖRSVARAR I DAG SAMVETSFRIHETEN?

Den ur monoteismen härledda samvetsfriheten har i Sverige sett sina bästa dagar. Den har försvunnit ifrån politiken i och med den kristna tidens skymning. Den är inte längre hyllad och värnad i vårt samhälle. Det heter inte längre i regeringsformen som det gjorde i vår gamla grundlag: ”Konungen äger ingens samvete tvinga eller tvinga låta” (RF 16 §).

Tidigare har det givits ett skydd för den enskildes uppriktiga ställningstagande i frågor av etisk vikt. Detta kan egentligen förstås och motiveras endast utifrån tanken på en objektiv moralisk måttstock, som står över den enskildes samvete.

Allra mest följdriktigt är det att hävda en ovillkorlig respekt för ett reflekterat subjektivt gensvar i förhållande till det objektivt sanna Ordet.

När nu tron på Ordets sanning – och därmed också tron på en objektiv moral – har övergetts, har de tidigare skälen att värna samvetsfriheten försvunnit.

 

SVENSKA KYRKANS VÄXANDE INTOLERANS

Det är uppenbart att principen om samvetsfriheten tillämpad på kvinnoprästfrågan i Svenska kyrkan är på väg att definitivt sättas ur spel. Samvetsklausulen från 1958 är nu borta. Det är dags att mentalt notera denna intoleranta policy och att på något sätt göra motstånd mot den.

När de som ansvarar för kyrkans hållning i kvinnoprästfrågan gör den till en så viktig fråga som nu sker, finns det egentligen inget val. En intolerant policy – i form av ett yrkesförbud – som strider mot samvetsfrihetens princip har genomdrivits av jämställdhetens politiska förkämpar, och kyrkans män – och kvinnor – har tyvärr haft litet eller intet att säga till samvetsfrihetens försvar.

I Norge råder en annan mentalitet. Den kvinnliga biskopen i Norge, Rosemarie Køhn, säger att hon vore ledsen om det i hennes stift inte funnes både anhängare och motståndare till ordningen med kvinnliga präster. I vårt grannland finns en respekt och tolerans i förhållande till oliktänkande, som i jämförelse med svenska förhållanden är anmärkningsvärd.

 

GEMENSAM FRONT?

En uppmaning att tydligare kämpa för samvetsfriheten och mot den intoleranta policyn bör i första hand rikta sig till dem av båda uppfattningarna i kvinnoprästfrågan som hänvisar till Bibeln. Samvetsfriheten är helt grundläggande i vår religion och borde därför vara det också för den som i frågan är övertygad eller tvekande men tror på Bibelns Gud.

Jag tror också att det är nödvändigt att försöka göra klart för exempelvis den som i dag väljer att bli prästvigd vad detta innebär i förhållande till samvetsfriheten. Kan vi avstå från att väcka frågan och att utmana de kristna bröder bland oss som är beredda att se sina medkristna förnekas den av Gud givna rätten till samvetsfrihet – p.g.a. deras inställning i kvinnoprästfrågan?

 

TYDLIG KRITIK AV INTOLERANT POLICY

Jag tror därför inte att det mest angelägna är att polemisera mot eller fördöma de bröder som menar att den nya ordningen är riktig – eller vice versa för den som har motsatt uppfattning. Frågan om kvinnliga präster är visserligen viktig för kyrkan men inte den viktigaste. Synodens förhållandevis måttliga stöd bland kyrkfolket kan sägas stödja den uppfattningen.

Om uppmärksamheten i stället kunde riktas mot kyrkans kränkning av den enskildes rätt till samvetsfrihet vore mycket vunnet. Då skulle det första budet och Ordets ställning komma i fokus. Det skulle ge möjlighet att klart hävda, att kristendomen är en tro på en enda, klart uppenbarad Gud (en monoteism). Troligen skulle det genom en sådan fokusering också bli tydligt, att ett religionsbyte har ägt rum inte bara i samhället utan också i kyrkan.

 

ETT VIDGAT PERSPEKTIV OCH NYTT FOKUS?

Min poäng med denna artikel är inte att kritisera vad som av bibeltrogna har gjorts och görs i kvinnoprästfrågan. Jag har velat vidga perspektivet och peka på att frågan har – eller har fått – en dimension till.

Genom det nya kravet på ”rätt åsikt” har konflikten förts upp på ett högre plan. Detta bör framhållas ordentligt och offentligt. Det ger också både anledning och möjlighet att flytta diskussionens fokus från jämställdhetsaspekten till kristendomens första bud.

Det är en sak att allsköns förkunnelse ryms och tolereras i kyrkan i dag, men vad är kyrkan och gudstjänsten egentligen värd, om bibeltroende förkunnare inte längre tolereras? Skall vi snällt tolerera en sådan policy och ställa oss under kyrkan (igen) eller vill vi med profeter, apostlar och beprövade andliga fäder stå endast under Gud och hans ord?

Den senare vägen har aldrig varit och är fortfarande inte farbar utan kostnad. Men det är den väg som ger frihet – den frihet som Jesus säger att sanningen skall ha med sig.

”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria” Joh. 8:31‒32.

 

Guds ord och löfte skall bestå; vi det i hjärtat bäre. För himmel ej för jord vi gå till strids och glada äre, äro alltid väl till mods, fast vi våga gods och ära, liv och allt:
Ske blott, som Gud befallt! Guds rike vi behålle.

 Peter Henrysson