”Det värsta är skammen.” De orden har mött mig många gånger de sista åren. Jag har hört personer säga det, och jag har läst det i tidningar, på nätet … ”Det värsta är skammen.” Det är förskollärarens ord. Sjukskriven på grund av utbrändhet. När någon frågar varför hon inte kommer tillbaka. Det är tonåringens ord om många års mobbning i skolan. ”Varför sa du ingenting?” ”För att jag skämdes. Det kändes som det var mig det var fel på.” Men det är också den nyktre alkoholistens ord efter ett återfall, eller hennes som tvingades söka hjälp av kommunens konsumentrådgivare efter att ha fastnat i ett nät av sms-lån, kontokort och avbetalningsköp. ”Det värsta är skammen.”
Vad är skam egentligen? Det är en känsla av ovärdighet eller värdelöshet. Känslan kan komma från att man själv tycker man är fel och misslyckad, eller att man upptäcker att andra ser det så. Jag känner mig så fel, så fel. Jag ser föraktet i andras ögon när de tittar på mig. Om de ens tittar på mig.
Skammen blir som en mur mellan mig och de andra. Inte som en skyddande mur, men som en utestängande, hemsk, mur. ”Här får ingen passera, här kommer ingen förbi …” Skammen separerar oss människor från varandra.
Skammen separerar oss från vår bestämning som människor. Det står i Bibeln om de allra första människorna att de var nakna utan att blygas för varandra. Utan att blygas, utan att skämmas, inför varandra. Det är människans bestämmelse.
Han som gav liv åt de första människorna är densamme som gett liv åt oss. Vi lever i en värld som är brusten, som är hård. I en värld där skammen regerar. Men precis som Skaparen ville något gott med de allra första människornas liv, så vill Han något gott med våra liv. Du är skapad av den levande Guden. Du är sedd av Honom. Du är älskad av Honom.
I profeten Jesajas bok i Gamla testamentet finns ett underbart kapitel som handlar om den befriare Gud lovat att sända (Jes. 53). Han kom flera hundra år efter Jesaja profeterade. Vi känner hans namn: Jesus. Han var föraktad, står det. Jesus möttes av förakt. Och när Jesus greps och anklagades, var det många som skämdes över honom. Man ville inte förknippas med honom. Man fällde ner blicken. Man såg åt ett annat håll.
Jesus död på korset var det mest skamfyllda man kunde tänka sig. Avklädd, hånad, upphängd som en grov brottsling. Han bar skammen.
Vems skam? Min skam – din skam – mitt förakt – ditt förakt. Vi får lämna allt det till Honom. Han klarar att bära det. Han klarar att se vår skam och våra känslor av värdelöshet. Och Han klarar att lyfta det av oss. När du står där med blicken mot marken kommer han nära dig. Sträcker ut sin hand. Rör försiktigt vid din haka, så att du lyfter blicken. När din blick möter Hans viskar Han: Jag ser dig, du är älskad.
Där får du börja i dag. Där får du börja varje dag.
Erik J. Andersson
Radioandakt som sändes i P1 den 18 mars 2013, lätt reviderad.