Vid ett besök i en sydamerikansk huvudstad för några år sedan kom jag i samtal med en taxichaufför. Vi talade om en pågående rättegång mot landets tidigare president. Han var åtalad för korruption och människorättsbrott. Taxichauffören lovordade den förre presidenten. Han hade ordnat upp den offentliga sektorn. Han hade skapat arbeten genom att främja små företag. Han hade byggt vägar och skolor. Och bäst av allt: han hade skapat fred i landet, man behövde inte längre frukta terrordåd. Jag trodde hans lovsång skulle leda fram till att han menade att expresidenten skulle ges fri och tackas, i stället för att dömas. Men – så kom taxichaufförens dom: ”Allt det goda presidenten gjorde, det var hans plikt, hans skyldighet. En president ska älska sitt folk och arbeta för hela nationens väl. Det ska alla politiker. Däremot är korruption och kriminalitet brottsligt – oavsett om man är president eller bonde – och det ska man ställas till svars för.”
Han var klarsynt chauffören. Han hade förstått något väldigt viktigt. Att vi alla har en skyldighet att göra gott. Det är därför vi finns till. I alla våra uppdrag, i alla våra relationer, är vi skyldiga att visa medmänsklighet, omtanke och godhet. Men den andra sidan är ju också bekant. Att alla inte lever så. Och att ingen av oss lyckas att alltid göra det. Hur ska vi då hantera felen? Misslyckandena?
I en rättsstat ska de misslyckanden som innebär brott mot landets lagar straffas. Stöld, misshandel, vårdslöshet i trafik, korruption … Exemplen kan göras många. Men på ett annat plan finns allt det som kanske inte är kriminellt, men fortfarande fel och uttryck för motsatsen till medmänsklighet, omtanke och godhet. På det planet är vi inte ansvariga inför mänskliga domstolar, men inför Gud. Inför en Gud som är god och älskar det goda. En Gud som är kärleksfull och därför reagerar mycket starkt på varje kärlekslös handling.
Inför den levande Guden gäller samma princip som inför en mänsklig domstol: många goda handlingar kan inte uppväga en dålig. Lika lite som den sydamerikanske expresidenten kunde lyfta fram sina förtjänster för att slippa straff för sina brott, så kan jag peka på det goda jag gjort som ursäkt för om jag talat illa om min granne eller stulit en skjorta på KappAhl … Det goda jag gjort var ju min bestämmelse, min kallelse, min skyldighet. Medan det onda jag gjort förtjänar att bestraffas.
Ja, Bibeln beskriver Gud som en gud som kräver straff. Det kan kännas hårt, men rättvisan kräver det. En kränkning, ett brott, en synd framkallar en reaktion. Gud straffar! Men Han är också beredd att skydda från straff genom att straffet utdöms och läggs på någon annan i ditt och mitt ställe.
Det är befriande ord. När domen faller över mina brister, mina brott, mina synder, så säger samtidigt domaren: Straffet var lagt på honom, på Jesus, för att du skulle få frid. Därför behöver den som låter Jesus bära straffet inte grubbla mer på misslyckanden och tillkortakommanden. I stället kan man ta emot varje ny dag som en gåva med nya möjligheter att visa medmänsklighet och göra det goda.
Jesus vill ta hand om dig. Han vill befria dig från straffet du förtjänat.
Erik J. Andersson
Radioandakt som sändes i P1 den 20 mars 2013, lätt reviderad.