Vid den här tiden för ett år sedan började jag få ont i en tand. Det tilltog. En molande, dov smärta, som mer och mer tog över mig. Jag försökte dölja smärtan för min omgivning. Men en morgon åt vi frukost där hemma. Jag sa inte så mycket. Tanden. Hela tiden tanden. När vi ätit färdigt så sa jag till slut: ”Jag har tandvärk.” ”Så bra”, svarade min fru, ”då finns det ju en förklaring till att du är sur som ättika.”
Tandvärk är en sorts smärta – påträngande, men alls inte den värsta sorten. En del människor lever med smärta oavbrutet. Smärtan kan ha kroppsliga orsaker eller själsliga. Smärtan kan vara självorsakad eller tillfogad av andra. Den kan vara synlig från utsidan, eller gömd långt inne, i en tålmodig människas inre.
Finns det en väg till befrielse från smärta? Ja, tänker vi på smärta till följd av sjukdomar och kroppsliga skador så kan mycket smärta dämpas och botas. Men de stora smärtorna, själens smärtor, dem som vi inte kommer åt med Panodil eller morfin – vad gör vi av dem?
Smärtan försvinner helt först när orsaken försvinner. En sten i skon smärtar tills stenen tas bort. En tagg från en taggbuske som fastnat i min handflata gör ont så länge den är där. Ibland kan vi bedöva, men smärtan försvinner först när orsaken försvinner.
Jesus beskrivs som en smärtornas man och förtrogen med lidande. En Gud som lider? Är det en mäktig Gud, en stark Gud med kraft att befria? När jag har ont blir jag ömklig och självupptagen. Smärtan får mig att krypa in i mig själv och jag får begränsat synfält för andras situation och behov.
Men med den lidande Guden, med Jesus, är det precis tvärtom. För den smärta han kände var inte hans egen. Våra smärtor tog han på sig. Så mäktig var Gud, är Gud. En sådan styrka har han att befria, att han kan göra det genom att ta våra smärtor. Därför kan den människa som plågas, vars hela liv är fyllt med smärta, finna befrielse hos honom. Genom hans sår kan också du – på ett märkligt, men underbart sätt – få bli hel, befriad och helad.
Jag började med att tala om min tandvärk. Jag fick en akut tid hos tandläkaren. Han drog ut tanden – vilken befrielse. I flera veckor var det sedan irriterat där bak i käken där tanden suttit. Det fanns en eftersmärta, även om orsaken till smärtan var borta. Jesus bar smärtan – din och min smärta – upp på korset när han dog. Orsaken är borttagen, men det tar ibland tid innan all irritation, all eftersmärta försvinner. Några får leva med den hela livet här, men med ett löfte om en ny tillvaro dit smärtan inte får följa med in. Jesus vill befria dig från smärtan du bär på. Han vill ta hand om dig i dag.
Erik J. Andersson
Radioandakt som sändes i P1 den 19 mars 2013, lätt reviderad.