Helgelsen sker när Guds gode Ande arbetar med en människa så att hon börjar likna Jesus. Det sker, tvärtemot vad man kunde tro, genom att man gång på gång får erfara att man misslyckats att leva som Herren vill och har mycket att arbeta med i sin personlighet. gång på gång förs man fram till insikten att man behöver förlåtelsen så mycket mer än man tidigare förstått. Kärleken till frälsaren Jesus växer. Fokus flyttas från de egna bakslagen eller framgångarna till vad han har gjort, av bara nåd. Jesuslikheten växer, ofta utan att man själv märker det. Anders Göth
”Jag upplever en känsla av glädjefullhet” – vad är det för dravel, tänkte han, och lade ifrån sig den nylånade pocketbocken oläst på köksbordet. Vad är det som hindrar människor från att helt enkelt vara glada? Tänk att sådant rusar upp i försäljningsstatistiken när så mycket god litteratur ligger oläst. Man läser det andra läser, så enkelt är det. Att gå på egen upptäcktsfärd i litteraturen, det är det få som orkar. Inte ens jag, tydligen.
Det var inte så mycket av ”känslor av glädjefullhet” just nu. Jo, förresten. För en stund sedan hade han promenerat hem genom staden från Stadsbiblioteket och just som han passerat den lilla parken hade en svala svirrat till ovanför huvudet på honom. Sommarens sista … nu väntade bara mörker och fuktig höst. Det hade pirrat till av längtan – längtan efter ny sommar och värme och blomblad och dofter. Jo, en svala kan verkligen göra en sommar. Minnet av en glädje från den svunna högsommaren steg fram.
För en tid sedan hade han följt med sin vän Göran till ett kristet möte ganska många mil bort. Göran hade varit så angelägen om att han skulle följa med, han hade nästan bubblat över av förväntan. Samtidigt hade han, som han säkert själv tyckte, försiktigt försökt förvarna. ”Det är nog inte som i den vanliga kyrkan, inte. Men det är på riktigt där, det är därför jag återvänder år efter år”, sa Göran. Om det var så, då ville han gärna följa med. Då kunde han nog sortera bort de värsta missarna och behålla det goda.
Mötet hölls utomhus, på en stor äng vid någon typ av friluftsanläggning. Julisolen gassade – många satt på filtar i gräset, med de flesta i medsläpade campingstolar. Där var massor av människor i alla åldrar och alla sjöng med, starkt och innerligt, i de många sångerna. Man såg att det man sjöng betydde något. Så kom förmiddagens huvudföredrag. Man satte sig tillrätta för att lyssna. Några hällde upp en kopp kaffe i mugg och letade efter Bibeln i ryggsäckar medan talaren steg upp på podiet, omramad av nyhuggna björkar som vajade i brisen.
”Hur firar man gudstjänst på rätt sätt?” – frågade talaren. ”Gör man det genom att ha tre textläsningar med gradualpsalm emellan, be syndabekännelsen ’Jag fattig syndig människa’ och läsa den långa trosbekännelsen efter predikan?”
Han kände sig lite ställd och nästan utpekad när han hörde det. För visst är det väl så? Formerna är väl viktiga? Orden är väl viktiga? För ur orden härleder vi väl vår tro? Predikanten fortsatte: ”Nej, viktigast är att du – du själv – inser att du står inför levande Gud som vet allt om dig och som ändå älskar dig helt och fullt. Viktigast när du firar gudstjänst är att du faller ned inför Jesu kors, lämnar av allt smutsigt och låter dig fyllas av hans kärlek och förlåtelse.”
Det var inga nyheter, det som sades, men det gick rakt in. Han insåg att han varit ganska upptagen med att hålla koll på att allt gick rätt till och hade tappat sitt personliga fokus. Var han på väg att samtidigt förlora närheten till trons centrum? Hade han varit för upptagen med att försöka vara genuin, trogen det han tyckt sig upptäcka, och tappat det innersta innehållet? Vad skulle han i så fall göra nu för att göra rätt?
Mötet fortsatte med ännu ett något kortare föredrag. Man bjöd in till både bikt och förbön och under tiden det pågick sjöng man fler sånger. Många av deltagarna, både barn och vuxna, hämtade flaggor som de viftade med. Det kändes definitivt konstigt. Men så kände han ett vinddrag ovanifrån som fick honom att vända blicken uppåt. Över honom vajade sakta en stor, vit flagga med ett lejon broderat i guld. Det var mäktigt. Och det gjorde honom på en gång både glad och liksom stärkt. Tanken kom: Jo, han skulle nog våga gå till en sådan där biktpräst med blått band över bröstet.
Under den fortsatta sången drog han sig så långt bak han kunde på området och närmade sig raden av biktpräster bakifrån. Han ryckte den siste i raden lite i ärmen, men fick inte fram ett ord. Det verkade inte göra något, prästen nickade och sa bara ”Kom här”, reste sig och gick i väg mot en servicebyggnad på området, fast förvissad om att han skulle följa efter. Inne i ett omklädningsrum var det iordningställt ett litet bord med två stolar, ett ljus och lite näsdukar. Prästen tände ljuset och gjorde en gest som inbjöd både till att sitta ned och att säga något.
Han satt tyst. Kom inte på något att säga. Prästen satt lika tyst utan att se på honom. Han började känna det som ett misslyckande. Så sa han bara det allra första som föll honom in: ”Jag har aldrig gjort något sådant här förut …”
Prästen bara nickade. ”Jag menar …” Ytterligare tystnad. Prästen såg på ljuset med knäppta händer. Så lossnade det, och han fick ur sig allt. Att han hela tiden tyckt sig veta hur man ska göra och varför. Faktiskt lite grann känt sig en aning frommare just därför. Allt hade ju varit rätt. Han spann vidare kring detta, om hur det han nyss hört där ute fått honom att undra om det var något mer han behövde göra så att allt blev helt rätt.
Prästen skakade sakta på sitt huvud. ”Du ska inte göra någonting. Och allt du har gjort ska du bara strunta i. Din stenkoll på allt, det är ju det som skiljer dig från Jesus. En korrekt tro kan skilja oss från Jesus. Vi kan aldrig hålla upp någonting inför honom och säga: ’Titta här, Jesus! Jag tror rätt! Jag gör rätt!’ Tvärtom, så fort vi gör så separerar vi oss själva från honom. Vi börjar lita på något vi själva klarar av och så har Jesus dött förgäves.” Jesus dött förgäves? Det lät fruktansvärt. Men, jo, nu förstod han att det kunde sägas så om hans försök att mer göra rätt än att tro som en förlåten syndare.
Så fick han bekänna det. På knä i ett omklädningsrum som luktade liniment och svettiga strumpor fick han ta emot förlåtelsen: ”På vår Herres Jesu Kristi befallning tillsäger jag dig dina synders förlåtelse.”
Prästen fortsatte: ”Så här är det hela livet. Vi börjar tro att Gud älskar oss, men så faller vi i något vi inte kan stå emot. Vi får förlåtelse och upptäcker med nytänd tro vad Jesus gjort på korset. Vi tror och vi tror och vi tror så jättebra att det verkligen syns – och vi njuter nog lite av det. Så mosas vi till när vi förstår att hela detta fina kristna bygge bara är ett skrytbygge för vår egen skull, och så är vi på botten igen. Gång på gång. För varje gång lite djupare. För varje gång med lite större behov av en Gud som älskar och förlåter – trots allt. För varje gång med aningens mer mognad som kommer av lite mer självkännedom och aningens mer tro på det som kallas ’nåd’. Men för varje varv känner vi oss bara mer misslyckade som kristna. Vi behöver det för att inte gång på gång börja bygga vår tro på vår tro, och inte på Jesus. Jesus är det enda som håller. Men det är just där, när vi är eller har varit i botten, som Gud kan använda oss. Inte förr. Nu får du gå, det är fl er som väntar. Be nu för mig, jag ska be för dig.”
Svalorna svirrade runt Podiet där talaren just lämnade och en grupp ungdomar ledde sången. Flaggorna vajade: mörkt rött för blodets färg, vitt för seger i Lejonets och Lammets tecken. Längst fram stod Göran med händerna lyfta och ögonen slutna. Sången brusade: ”Majestät, konung i evighet – jord och hav och himmel är skapat utav dig! Majestät, konung i evighet, du min frälsnings klippa – en säker tillflyktsplats! Vi vill upphöja dig, kung Jesus! Varje knä skall böjas inför dig. Vi vill upphöja dig, kung Jesus, ingen är som du, nej ingen är som du …”
Vid köksbordet en tid senare då han mindes högtidsstunden i högsommaren steg tanken upp: Jo, visst upplever jag en känsla av glädjefullhet! Jag är glad i Gud!