Men ormen var listigare än alla markens djur som HERREN Gud hade gjort. Han sade till kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt: Ni får inte äta av alla träd i lustgården?” Kvinnan svarade ormen: ”Vi får äta av frukten från träden i lustgården, men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: Ät inte av den och rör inte vid den, ty då kommer ni att dö.” Då sade ormen till kvinnan: ”Ni skall visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.” Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat. Trädet var lockande eftersom man fick förstånd av det, och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man som var med henne, och han åt. Då öppnades ögonen på dem båda, och de märkte att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig. Vid kvällsbrisen hörde de HERREN Gud vandra i lustgården. Och mannen och hans hustru gömde sig för HERREN Guds ansikte bland träden i lustgården. Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde ljudet av dig i lustgården och blev förskräckt eftersom jag är naken. Därför gömde jag mig.” Då sade han: ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade HERREN Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Kvinnan svarade: ”Ormen förledde mig och jag åt.”
1 Mos. 1:1–13
Tänk att de inte kunde stå emot detta enda som Gud hade förbjudit dem att göra! Hade det inte varit enkelt att bara gå där ifrån, vända ryggen till ormen och trädet, eller varför inte ropa till Gud om hjälp?! Det är lätt att tycka att det inte skulle ha varit så svårt att ha agerat annorlunda.
Det som ormen erbjuder är lockande. Visserligen har Gud sagt att om de äter eller rör vid frukten på det träd som står mitt i lustgården så kommer de att dö, men när ormen lägger fram sina argument är Guds varning för konsekvenserna som bortblåst. Ni skall visst inte dö. Det är inte så farligt. Nej, om ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud! Trädet var gott att äta av och en fröjd för ögat – det var lockande.
Här har vi ett av många exempel på hur vår fiende lyckas vända oss bort ifrån Gud. Han gör det, som så ofta annars, genom att så tvivel på Gud och vad han har sagt i sitt Ord.
Vår längtan kan lura oss
Vi möter ormen än i dag. Han är ’Motståndaren’ – aktiv och påhittig. Mönstret är detsamma som det var för Adam och Eva. Den onde försöker få oss att tänka att det inte är så farligt att synda, få oss att vända oss bort ifrån Gud. När han lyckas gör vi det som vi egentligen vet inte är rätt. Var och en som frestas, dras och lockas av sitt eget begär. När så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död.1
Guds längtan räddar
När Adam och Eva ätit av den förbjudna frukten märker de att det inte alls var så som ormen hade sagt. De hade blivit bedragna, lurade. De blev inte som Gud. I stället för att komma närmre honom kom de längre ifrån. De märkte sin nakenhet, sin litenhet och hjälplöshet. Kvar var skammen. De försökte dölja sitt felsteg för Gud, komma undan honom, men det var omöjligt.
Då, liksom nu, känner Gud sin skapelse, varje människa. Han vill ha kontakt. Därför söker han upp och kallar på henne trots att han mycket väl vet om hennes synd.
Guds löften håller
Adam och Eva blir rädda. De varken vill eller vågar stå för vad de har gjort. I stället börjar de skylla på varandra och på omständigheterna. Kanske känner ni igen er?
Vad är det du har gjort? frågar Gud. Han tål inte synden och därför är nu allt fördärvat. Människorna kan inte längre vara kvar i Guds närhet, på den plats och med den gemenskap som de var skapade för. Kontakten bryts. Det ser mörkt ut.
Gud vare tack! Bara några verser efter vår text ges det första av många löften från Gud om att sända Jesus, han som skall reda upp hela situationen.
Gud bryr sig alltså verkligen om oss. Han kommer till oss. När han kallar på oss och undrar: ”Vad är det du har gjort?” får vi frimodigt komma inför honom och bekänna allt. Han är trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. 2 Jesus har tagit vårt straff och öppnat vägen tillbaka till Gud! Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.3
BÖN: Tack för att du kallar på mig, trots att jag så ofta vänder mig bort ifrån dig. Tack för din öppna famn. Joachim Borg predikant, Örkelljunga 1 Jak. 1:14–15