Erik Hector avslutar sin tjänstgöring efter tolv år på Café Engel. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Hur har det varit att jobba på caféet och hur har han sett på sin uppgift? Linus Månsson har träffat honom.
Erik Hector avslutar sin tjänstgöring efter tolv år på Café Engel. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Hur har det varit att jobba på caféet och hur har han sett på sin uppgift? Linus Månsson har träffat honom.
JAG ÄR EN AV DE hundratals ungdomar som kommit och gått på Café Engel i Ängelholm. Jag har legat rastlös på golvet medan dagskassan räknats, spelat bordshockey och passionerat argumenterat för min åsikt i de många sakfrågor som utgjort veckans samtalsfråga. Mycket av det har jag gjort i Erik Hectors närvaro. Han är en person vars påverkan på mitt liv nog är större än vad jag riktigt förstått. När jag ringer honom och frågar om det hade varit möjligt att göra en intervju svarar han: ”Nja, det vet jag inte, men jag vill gärna träffa dig och prata med dig.”
Guds Ande i vardagen
Det finns något obeskrivbart med Café Engel i Ängelholm, något som gör att en person som för första gången tar trapporna upp oftast spärrar upp ögonen i antingen fasa eller glädje. Detta ’något’ gör också att man besöker platsen trots att man är fem år utanför målgruppen. Kanske ligger hemligheten i att den längtan som driver personalen inte är en fantastisk försäljningsstatistik, utan en överlåtelse åt Guds vilja och en kristen tro som förmedlar ett fokus på andra och inte sig själv. Genom personalen på Café Engel får ungdomar i Ängelholm två gånger i veckan ett möte med Jesus. Och Erik Hector har varit en del av den personalen i totalt tolv år nu.
Vi slår oss ner och börjar med att tillsammans stolpa upp Eriks liv i årtal. Därefter väljer jag att hoppa rakt in på de härliga vittnesbörden och hoppas få höra om något riktigt mäktigt helande på platsen. Så jag går ut starkt och frågar: ”När det går riktigt bra, vad är det som händer då?” Svaret blir ett annat än jag förväntat, Erik väljer nämligen att utveckla ett samtal kring vad det innebär att lita på Gud. Han poängterar vår benägenhet att kategorisera livets olika delar – i andligt och icke-andligt. ”Det finns inte någon del av livet som Gud inte har med att göra. Därför blir inte bordshockeyn mindre andlig än andakten”, säger han, och fortsätter med att tala om vikten av att ”leva evangeliet mer än (men inte utan) att berätta det”. I en insikt som nästan känns bisarr slår det mig av hur det är skillnad på att spela bordshockey fylld av den helige Ande och att bara spela bordshockey. Livet tillsammans med andra människor uträttar Guds verk när man bär på helig Ande. Så när Eriks arbete går bra spelar han bordshockey, håller i andakter och serverar kaffe. Och i allt detta vilar han lugnt i att Guds Ande bor i honom.
Varje litet möte
Erik berättar att det i hans längtan och utövande av evangelium ofta pågår två processer. Den ena sker inom honom själv, den andra i den människa han möter. Båda processerna är beroende av Gud, och när de pågår tvingas en förtröstan på honom fram. Erik har en förtröstan på att han gör skillnad i människors liv eftersom han har Guds Ande boende i sig, och det även om det enda som under flera veckor sker i mötet med en ungdom är schackmatcher under tystnad. Han vill lita på att varje litet möte får vara en del av den process som för en människa närmare Gud.
På Café Engel infinner det sig ett lugn som inte är svårt att härleda från Erik. I samtalen är man mån om att söka lyssna och tänka innan man svarar. Då någon startar ett samtal lägger man ifrån sig det man håller i. Caféet med Erik i spetsen har varit en oas som har dragit många till sig. Inte minst viktigt har det varit för de kristna i Ängelholm. Jag minns själv tydligt från min gymnasietid hur bra det kunde kännas att i vardagen få infinna sig på en plats där jag inte längre var ensam kristen. För mig var det otänkbart att dra med mig mina klasskompisar till kyrkan, men steget för dem att följa med till caféet var litet. Det tog inte lång tid innan förslaget att gå dit var mina klasskompisars. Vilken dragningskraft människor som älskar har!
Kallelsen att älska
Erik och personalen på Café Engel har mött otroligt många människor genom åren, och om det är någonstans i Sverige man kan tala om att det finns en mångfald så är det på caféet. Bland de många mötena finns också de människor som är krävande och blir en påminnelse om världens trasighet och orättvisor. Erik berättar att det funnits stunder då han gått mer på vilja än entusiasm i sin tjänst. Även under dåliga dagar är det hans uppgift att älska den person som kommer innanför dörren, och det viljebeslutet, snarare än känslan, får då diktera inställningen.
CAFÉ ENGEL ÄR GUDS, och inte personalens. Att det är så gör det till ett indirekt tvång att också lita på Gud, förklarar Erik. Hans egen uppgift är att älska och för att orka fortsätta göra det måste han lita på Gud. Detta är ett sammanhang som är få förunnat eftersom få är just anställda med syftet att älska sin nästa. Efter tolv år i denna tjänst tar det nu slut för Erik. Själv kan jag bara säga tack för allt han gjort och betytt. Tack Erik!
LINUS MÅNSSON, student, Lund