MÅNGA AV OSS GÅR OMKRING och pratar för oss själva om dagarna. Inte så att andra hör det kanske, men inom oss kommer reaktioner och önskningar blandat om vartannat.
MÅNGA AV OSS GÅR OMKRING och pratar för oss själva om dagarna. Inte så att andra hör det kanske, men inom oss kommer reaktioner och önskningar blandat om vartannat. Är dessa samtal monologer? Det ska vi inte vara alltför säkra på. En dansk sjukhuspräst berättar att han ofta frågar patienter som han möter om de har en inre dialog med Gud. För det mesta får han en tydlig nickning till svar. Det som skulle kunna tänkas som inre samtal med sig själv visar sig vara en pågående konversation med någon annan, någon som är större än oss människor.
För mig och för många är Gud en samtalspartner i livet. Till honom kommer vi med vår sorg och frustration, såväl som med vår glädje och våra förhoppningar. Han älskar oss, förlåter oss och ger våra liv en riktning.
I den här artikeln vill jag lyfta fram några återkommande argument för kristen tro. Våra samtal med Gud är verkliga, men dolda för omvärlden. Argumenten, däremot, kan de flesta i någon mån sätta sig in i och fundera över. Vi behöver alltså båda – den inre dialogen och de öppna argumenten.
Guds existens
I alla tider har människor motiverat sin tro genom att hänvisa till mysterier i tillvaron som inte bara naturliga krafter kan förklara. Jag tror att det är helt rätt sätt att närma sig frågan om Guds existens. ”Hur kan det komma sig?” är vetenskapens viktiga frågeställning. Men är det en meningsfull fråga att ställa också om hela tillvaron? När kedjan av alla naturvetenskapliga förklaringar är sluten, återstår det då att förklara varför allting finns, varför det finns något snarare än ingenting? En ateist skulle svara nej på den frågan. Världen existerar helt enkelt. Den har uppkommit. En kristen skulle säga att frågan är naturlig och påbjuden. Och hon skulle säga att svaret på frågan: ”Varför finns det något snarare än ingenting?” är det vi kallar Gud.
På liknande sätt kan man resonera i frågan om livets mening. Till vardags frågar vi alla: ”Vad är meningen med detta?” Eller: ”Vad är meningen med den här?” Kan man också fråga sig: ”Vad är meningen med allt?” Är det en meningsfull fråga att ställa? En ateist, åter, anser inte det. Det finns ingen tanke med livet. Det uppkom från ingenting, går mot sin slutliga upplösning och syftar inte till något särskilt. En kristen skulle säga: Om det finns ett syfte med tallkottkörteln, bina, vägarna, månen, varför skulle det inte då finnas en mening med allt? Varför skulle det inte finnas en tanke med själva livet? En passning i en fotbollsmatch är meningsfull eftersom hela matchen är meningsfull. Om det finns mening i livet, måste det inte då också finnas en mening med livet? Om en kristen har rätt i det är svaret på frågan om alltings mening det vi kallar Gud. Alltings slutliga mål är enligt kristen tro att få delta i hans outsägliga glädje.
Det finns många andra sätt på vilka man kan argumentera för Guds existens. Personligen anser jag att universums komplexitet är något som propsar på en förklaring. Forskaren Paul Davies har uttryckt det så här: ”Det krävs uppfinningsrikedom om man ska förstå sig på universum. Det har krävts några av våra främsta tänkare för att visa på ordningen i universum. Att så skarpa intellekt behövs för att förstå sig på universum men att inget intellekt skulle ligga bakom det verkar bra märkligt.”
Människans existentiella natur
Enligt kristen tro är världen skapad av en vis Gud. Den är verklig och inte, som i buddismen och hinduismen, en distraktion. Människan kan och bör söka förstå och utforska världen, lära sig om den och använda den. Å andra sidan uppfattar vi inte, likt en ateist, att materia i en slutgiltig analys är allt som fi nns. Människan är kropp och själ. Hon kan ställa djupa existentiella frågor: Vem är jag? Vad är meningen med livet? Finns Gud? Ja, så existentiell är faktiskt människan i sin refl ektion att radiojournalisten Kjell Albin Abrahamsson hävdar att ”den som inte trott och tvivlat, den som inte känt religionens vila och bråddjup har bara levt ett halvt liv”.1
I Bibeln beskrivs det hur Gud formade människan till sin avbild. Människan har en bestämmelse och en kallelse att ta hand om och utveckla den jord som han skapat. Hon har också en moralisk kapacitet och därmed ett personligt, individuellt, ansvar för sitt liv. Människan behöver övas i karaktärsfasthet. Fokus i kristendomen ligger på det som fördjupas och blir vackrare efter hand som tiden går – vänskap, erfarenhet, mognad och vishet. Det väntar en dom där vi ska göra räkenskap, så hur vi lever spelar roll. Vi får vara med och göra den värld som Gud skapat till en vänligare plats.
Kristendomens bidrag
Många i vår tid tänker att världen skulle ha varit en bättre plats utan religion. Jag tror faktiskt vi alla tänker så ibland. Religionerna kan verkligen ställa till det och skapa oerhörda spänningar i en människa såväl som mellan människor och mellan folkgrupper.
Samtidigt vet vi att samma sak kunde sägas om mycket annat. Sexualiteten, vetenskapen, politiken och fotbollen har knappast varit oskyldiga till mänskligt elände. Allt som är vackert perverteras.
Som kristen kan jag inte blunda för kyrkans skamfläckar genom historien. Men jag kan inte heller förneka allt positivt den bidragit med. Mycket av det vi uppskattar mest i det samhälle där vi lever – demokrati, skola och utbildning för alla, sjukvård, fungerande rättsväsende, mänskliga rättigheter, vetenskap, jämlikhet, åsiktsfrihet och tolerans för oliktänkande – har växt fram eller tagit form i det kristna västerlandet. Det är ingen tillfällighet att Röda korset heter just så. I Sverige har verksamheter som Stadsmissionen, Nykterhetsrörelsen, Frälsningsarmén och LP-stiftelsen fått betyda mycket, liksom i högsta grad Svenska kyrkan. Genom allt sitt bråte i historien lyser kristendomen också fram som en slitstark världsbild med enastående insatser. Västerländsk kultur kan överhuvudtaget inte tänkas utan kristendomen.
Den avgörande frågan
Det finns många argument för kristen tro – verklighetens storslagna mysterier, människans existentiella förmåga, en slitstark världsbild som förklarar tillvaron. Ändå finns det en fråga som i slutändan avgör allt. Det är frågan: Har Jesus uppstått från de döda? Om han har det så är han den han säger att han är – en gudamänniska. Då är han i en division helt för sig själv jämfört med alla andra religiösa företrädare. Då är han den ende som besegrat döden. Hela kyrkans tro vilar på att de apostlar som satsade sina liv på att de mött Jesus uppstånden verkligen också gjort det. Om de hade rätt är det honom jag tar emot i nattvarden, möter i Bibelns evangelier och delar gemenskapen med tillsammans med tusentals och åter tusentals som bekänner Kristus som herre i sina liv.
MARKUS HECTOR, Malmö
- Abrahamsson, Kjell Albin, Enkel biljett till Polen, Fischer och Co, Rimbo 2004, s. 49