Med vilken rätt missionerar vi? Per Munch tar upp frågan och ställer en motfråga: Vilken rätt har vi att behålla det glada budskapet om Jesus för oss själva? Kan vi låta bli att missionera?
Med vilken rätt missionerar vi? Per Munch tar upp frågan och ställer en motfråga: Vilken rätt har vi att behålla det glada budskapet om Jesus för oss själva? Kan vi låta bli att missionera?
Vilken rätt har vi att gå fram till en människa och säga: Vi har något till dig som du behöver? Vilken rätt har vi att säga detta till vår granne, som vi känner, eller till en människa som vi tillfälligtvis möter på gatan? Vilken rätt har vi att ringa på folks dörrklockor och bjuda in barn till samlingar där de ska få höra om Jesus?
Raden av sådana frågor är lång, mycket lång. Låt oss bara ta ett exempel till: Med vilken rätt bedriver vi mission i Afrika? Är det för att vi menar att vi är bättre, klokare, mera upplysta och lever i en högre kultur än de människor vi kommer till?
Frågor av detta slag dyker oundvikligen upp hos var och en som går ut med Bibelns ord till sin nästa. Från min tid som missionär i Kenya kommer jag ihåg flera evangelister som hade stora problem med denna frågeställning. När de gick till vänner och grannar med ordet om Jesus, hände det att de bemöttes inte bara med axelryckningar utan i några fall också med den direkt anklagande frågan: Med vilken rätt kommer du här och berättar för oss att vi behöver en frälsare?
VAR FINNS DET SVAR?
I 2 Kor. 5:11‒21 behandlar Paulus denna frågeställning och berättar att svaret ligger i det budskap vi bär ut. Genom hela Andra Korintierbrevet märker vi hur Paulus blev hårt ansatt och anklagad av många personer. Se bara på avsnittet i kap. 10 och 11 om Paulus’ myndighet och de falska apostlarna. Men det intressanta är, att när Paulus i detta brev håller ett för svarstal för sin auktoritet som apostel, handlar det nästan uteslutande om det budskap han förkunnar. I själva evangeliet ligger svaret.
FÖRLIKNINGEN
”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser” (5:19). Förlikningen handlar om att Gud försonade världen med sig själv. Det gjorde han i Kristus.
Försoning förutsätter att en brytning har ägt rum och att två parter har blivit skilda åt. Brytningen mellan människorna och Gud skedde när människorna valde synden och valde bort Gud. Men i sin stora kärlek grep Gud in och sände sin Son, Jesus Kristus, till världen till försoning för människornas synder.
Synden gick Gud till sinnes. Den skar honom i hjärtat på det sättet att han blev vred på synden. Samtidigt vidtog Gud åtgärder för att synden skulle kunna bli sonad, så att människorna åter skulle få vandra tillsammans med sin Skapare och Herre, på det sätt de var skapade till.
Jesus kom då till jorden för att bära våra synder och ta den fulla konsekvensen av dem. Konsekvensen av synden är död (Rom. 6:23). Jesus bar våra synder, och Johannes uttryckte detta så: ”Se Guds lamm, som bär och tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Jesus var det Guds lamm som sändes att slaktas för att sona världens synd. Det är ett synnerligen hårt tal, men Gud kunde inte handla på annat sätt, för det fanns ingen annan som vare sig ville eller kunde bringa försoning för våra synder. Därför måste Gud själv gripa in. Jesus sonade vår synd genom att han gav sitt liv i vårt, ja, i hela världens ställe. Världens synd blev lagd på Jesus och han bar den upp på korsets trä. I Kristus försonade Gud världen med sig själv.
FÖRSONINGENS TJÄNST
Det var Gud som försonade världen med sig själv, och i det att han gjorde detta instiftade han försoningens tjänst. Försoningens tjänst är Ordet om försoningen. Gud har verkställt försoningen, och nu har han gett oss i uppdrag att föra ut försoningens ord till världen. Gud har ”gett oss försoningens tjänst”. ”Han har anförtrott åt oss försoningens ord” (5:18‒19), och så sänder han ut oss med detta budskap. Paulus drar följande slutsats: ”Vi är alltså sändebud för Kristus. Det är Gud som förmanar genom oss. Vi ber å Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (5:20).
Försoningens tjänst handlar om att vi har en gudomlig befallning och ett gudomligt budskap. Det är Gud som sänder oss, och han sänder oss med ett alldeles bestämt budskap. Om jag inte förkunnar detta budskap, så är det inte heller Gud som har sänt mig. Men var och en som förkunnar försoningens ord är utsänd i Kristi ställe.
Herren ger oss inte bara rätt att missionera utan han befaller oss också att göra det. I Kristi ställe, på hans ord och med hans ord säger vi: ”Låt försona er med Gud!”
VARFÖR MISSIONERAR VI?
Varför ska detta budskap förkunnas? Det ska det därför att det utan Jesus inte finns någon frälsning. Utan Jesus går människor förlorade. Jesus är inte bara en väg utan den enda vägen till Gud. Därför är det så viktigt att ordet om Jesus förkunnas. Jesus uttrycker det så: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh. 14:6). Därför sade Jesus också till de människor han mötte: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här” (Matt. 4:17). Han bad inte om lov att förkunna; han förkunnade. Hans kärlek till människorna var så stor, att han mötte dem med ordet om omvändelse. Och när han senare utvalde 12 apostlar och sände ut dem i praktik, sade han till dem: ”Och där ni går fram skall ni predika: Himmelriket är nu här” (Matt. 10:7).
Jesus befallde dem alltså att gå ut och predika och samtidigt sade han vad de skulle predika. När frälsningen var fullkomnad bjöd han sina lärjungar att de skulle gå ut med evangelium inte bara till Israels folk utan i hela världen: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar” (Matt. 28:19).
DÄRFÖR MISSIONERAR VI
”Kristi kärlek driver /tvingar/ oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött”, sade Paulus (2 Kor. 5:14). I evangelium låg missionsbefallningen. Jesus gick i döden för alla och i allas ställe. Jesus tog alla människors synd och straff på sig. Han dog i stället för oss. Ja, men då måste också alla få höra det! Så i stället för att fråga vilken rätt vi har att missionera bör vi snarare fråga: Vilken rätt har vi att hålla detta för oss själva? När budskapet gäller alla, vem ger oss då rätt att behålla det för oss själva?
Och dessutom – det glada budskapet blir inte mindre gott av att det delas med andra. Det är inte som med en tårta, att ju fler som ska dela den, desto mindre blir varje bit. Tvärtom. När evangelium delas finns det alltid tillräckligt för alla. För evangelium är budskapet om att inte bara mina utan också hela världens synder är försonade. Vår Skapare, som har skapat alla, och vår Frälsare, som har sonat allas synd, vill att vi ska ta emot och leva av detta ord och dela det med andra.
Inför Gud är vi alla som tiggare, hopplöst sjuka och hjälplösa. Mission handlar då om att vi som tiggare, sjuka och hjälplösa berättar för andra som är i samma situation var det finns mat, läkedom och hjälp. Vi som har lärt känna Guds nåd får tala om för andra var nåden finns.
I 2 Kung. 7 läser vi om några spetälska män som en dag kom i besittning av mycket goda nyheter, som var av avgörande betydelse för andras överlevnad. Deras överväganden, som också ledde till handling, återges i vers 9: ”Vi beter oss inte rätt. I dag kan vi frambära ett glädjebudskap. Men om vi nu tiger och väntar till i morgon, när det blir ljust, så skall det tillräknas oss som missgärning. Nåväl då, låt oss gå och berätta detta i kungens hus.” För oss motsvarar det: Kom, låt oss gå ut och berätta var det finns nåd att få!
Per Munch predikant & lärare, Köpenhamn