Därför konverterar jag inte

Intresset för romersk-katolska kyrkan är stort i Sverige i dag och många väljer att konvertera. Men innan man gör det fi nns det skäl att tänka sig för och fundera på vad man utgår ifrån. Kanske ligger det skatter gömda i det evangeliska arvet som man har kvar att upptäcka.

PÅ SENARE TID har frågan om kyrkotillhörighet fått förnyad aktualitet. Vi möter människor med bakgrund i olika kyrkor och samfund som överväger eller har tagit steget och konverterat till romersk-katolska kyrkan. Skälen till konversionerna varierar från person till person men den liberala utvecklingen i svensk kristenhet och inte minst i Svenska kyrkan är en viktig faktor. Att frågan om kyrkans enhet och strävan efter enhet betonats mer under 1900-talet än på länge är en annan faktor som är värd att nämna. En tredje är globaliseringen och den ökade kontakten mellan människor genom resor och internet. De reformatoriska kyrkorna står också inför utmaningen att svara på frågan om varför tendensen till fortsatt splittring inte verkar avta.

Jag ska här försöka belysa några av alla de frågor och argument som finns med i samtalet om kyrkligt medlemskap. Bland dem är frågan om Bibelns ställning helt avgörande.

Skriften allena

Reformatorerna betonade att lärofrågor ska avgöras genom Skriften allena. Principen hos Martin Luther, Philip Melanchthon, Martin Chemnitz och övriga reformatorer innebär dock inte att traditionen avvisas. Sola scriptura (latinskt ablativ – ”genom skriften allena”) betyder inte att Skriften står ensam och naken. Det reformatorerna bekänner är inte solo scriptura (skriften ensam) eller nuda scriptura (skriften naken). Prästen, pastorn eller den enskilde bibelläsaren ska inte sitta isolerat och slita med Bibeln för att komma fram till dess betydelse. Ett sådant synsätt har genom historien visat sig förödande och lett till att man till exempel avfärdat den apostoliska trosbekännelsen och läran om treenigheten. Det är viktigt att reformatorernas principiella inställning till Skriften som auktoritet tillämpas på rätt sätt.

Skrift och tradition

En kritik som framförs mot ”Skriften allena” är att den lätt kan vändas till ett ”min tolkning allena”. Vi styrs, alla, i någon mån av någon form av tradition och vår egen tids outtalade självklarheter.

En annan synpunkt, framförd av romersk-katolska teologer, är att Bibeln så som vi känner den inte finns förrän på 300-talet. Skriften har växt fram i kyrkan, vars liv i sin tur formats av traditionen. Skriften förutsätter alltså traditionen.

För att förstå den evangeliska synen på detta behöver vi belysa vad reformatorerna faktiskt sade om traditionen och om Skriften som Guds Ord. Låt oss börja med traditionen.

Faktiskt är inte ”den kristna traditionen” ett helt enkelt begrepp trots att själva innebörden av ordet tradition är att ”föra vidare”. Reformatorerna identifierade inte mindre än åtta olika typer av tradition: 1) sådant som traderats innan det skrivits ner i den heliga Skrift; 2) traditionens vittnesbörd om vilka böcker som identifieras som helig Skrift; 3) den apostoliska trosbekännelsen som summerar Skriften; 4) kyrkans skriftutläggningstradition; 5) dogmer som inte ordagrant står att finna i Skriften, men som är slutsatser av klara ställen, som till exempel Andens gudom, barndopet och så vidare; 6) ”fädernas katolska konsensus” som man inte bör gå emot, men som Skriften ändå är domare över; 7) ceremonier och seder och bruk, som till exempel korstecknet; 8) dogmer som fastslås som inte står att finna i Skriften.1

Martin Chemnitz, som var hjärnan bakom en av de lutherska bekännelseskrifterna, bejakar de sju första så länge de noga avgränsas från den åttonde. Frågan som anmäler sig är då vilka dogmer och lärosatser som kan anses tillhöra kategori 5 och utgöra slutsatser av klara ställen respektive kategori 8 och utgöra sådant som inte står att finna i Skriften. Frågor som påvens respektive Marias ställning är exempel där katolska kyrkan gått längre efter reformationen, medan läran om skärselden och den därtill kopplade avlaten har modifierats, men alls inte avskaffats.

Skriftens auktoritet baseras på att det är apostlarna, vars auktoritet kommer från Mästaren själv, som undervisar. Den är alltså direkt relaterad till frälsningen i Kristus som Bibelns ärende och centrum.

Skriftens klarhet

Frågan om Bibeln går att läsa och förstå av vem som helst avhandlades principiellt i diskussionerna under reformationstiden. Riktigt brännande blev den dock först i slutet på 1800-talet då bibelsällskapen började sprida biblar och det blev vanligt att läsa i hemmen.

Varje bibelläsare vet att det inte alltid är lätt att förstå allt som står i Bibeln. Med den vetskapen fastställde romerskkatolska kyrkan vid konciliet i Trento (Tridentinum) att ingen får ta sig rätten att tolka Skriften utom kyrkan själv. Reformatorerna gick en annan väg. För det första framhöll de att Skriftens lära är klar och tillräcklig för frälsning. Det är inte svårt att förstå Bibelns grundläggande undervisning. När man kommer till dunkla bibelstället kan man få hjälp av dels klara och tydliga bibeltexter och dels av sammanfattningar av Bibelns budskap (till exempel trosbekännelsen).

För det andra finns församlingen där vi kan hjälpa varandra till förståelse. Den kristna trosbekännelsen handlar inte om att jag tror för att jag begriper Bibeln bäst, utan om att jag, som Luther uttryckte det, ”med församlingen tror och bekänner att Jesus är min Herre”.

För det tredje visade reformatorerna på hur fornkyrkan samlade biskopar från hela kyrkan och slog fast sådana läror som Bibeln undervisar och som är följden av olika klara bibelord. Som kontrast har utvecklingen i romersk-katolska kyrkan efter schismen med östkyrkan 1054 gått i riktning mot en centralisering av läroauktoriteten. Dogmen om påvens ofelbarhet när han ex cathedra uttalar en dogm gäller även om han skulle vara ensam om sin uppfattning.

Raka besked?

Flera av dem som konverterat på senare år har uttryckt sin glädje över att gå in under ett färdigt teologiskt system och slippa att ta ställning i varje teologisk fråga på egen hand. Detta rör vid något som verkar vara en återkommande ambivalens hos många kristna. Å ena sidan är man trött på att kyrkorna inte ger klara besked, den ene säger si den andre så, ibland med bibelcitat som stöd. Å andra sidan är man utpräglad individualist och ofta noga med att förhålla sig självständigt till olika auktoriteter.

I våra bekännelseskrifter och hos reformatorerna finns en hierarki av lärosatser. Allt är inte lika viktigt. I Augsburgska bekännelsen slår man fast att ”för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten” (CA VII:2). Vi kan som kristna bejaka och leva med en mångfald så länge vi är tydliga och konsekventa med det nödvändiga. Vi ska se upp med frestelsen att avgränsa oss mer än vad evangeliet kräver och därigenom skapa sekteriska tendenser.

OM JAG DÅ SÅ HÄR TILL SIST skulle våga mig på att ge några råd på vägen vill jag först rikta en uppmaning till oss alla: Handla inte i strid med ditt samvete. Det är farligt att gå emot sitt samvete av vilket skäl det än är.

Mitt andra råd är: Om du går i tankar om att konvertera, ha inte för bråttom. Jag vet att det tar lång tid att bli upptagen i den romersk-katolska kyrkans gemenskap, men innan du tar steget att gå med i en konvertitgrupp, fördjupa dig i kyrkans tro där du hör hemma. Inte så få har funnit att det som de sökte fanns där, dolt under mänskliga misstag, stridigheter och försummelser. Fördjupa dig i den glädjens teologi som finns i sund evangelisk nådemedelskristendom.

JOHANNES HELLBERG, teolog, Göteborg

1. Se Torbjörn Johansson, Reformationens huvudfrågor och arvet från Augustinus. En studie i Martin

Chemnitz’ Augustinusreception (Göteborg: Församlingsförlaget 1999), 82–94.