Tid för förnöjsamhet

Vad gör det materiella välståndet med oss och vad kan vi göra med det?

VÅR FAMILJ HADE I VÅRAS möjlighet att besöka Kenya. Vi fick busa med barnen på barnhemmet Bethesda Children Ministry, sitta med en kopp kaffe på missionären Kerstin Nilssons veranda på missionsstationen Chesinende och känna pulsen stiga när vi stod öga mot öga med lejonen i Masai Mara. Vi fick fira gudstjänst i en av slummens kyrkor, vi fick njuta sol, bad och värme söder om Mombasa.

ETT AV DE TILLFÄLLEN SOM RUSKADE OM mina tankebanor mest var vårt besök på Oloo School i Kiberas slumområde, Nairobi. Kibera slum är till ytan som en liten svensk by, till exempel Knislinge i nordöstra Skåne, men har till skillnad från Knislinge inte 3500 invånare, utan en miljon.

Oloo School drivs av Judith, en kvinna i 30-årsåldern. Hon och lärarna jobbar ideellt på skolan och efter gudstjänsten på söndagarna jobbar de med tvätt och städ för att få ihop pengar till sin egen familjs uppehälle. Skolbyggnaden är till ytan ungefär lika stor som vårt bostadshus. Där får 250 elever sin undervisning och där tillagas två mål mat sju dagar i veckan. Skolan dras runt ekonomiskt på ca 15 000 kr i månaden.

DÅ JAG HAR FÖRMÅNEN att vara del av den politiska ledningen i den kommun där vi bor kunde jag inte låta bli att jämföra vår situation med den i Kibera. Vi i Östra Göinge kommun måste lägga mycket kraft på att få resurserna att räcka till allt det som ska göras. Vi har en förskola och skola som inte har resurser i överkant jämfört med en del andra kommuner. Vi använder runt 7 500 kr/mån per förskolebarn eller elev. Mycket grovt avrundat har alltså Judith samma materiella resurser till 100 elever som vi i vår kommun har till en elev. Men att hålla samma materiella levnadsstandard i Kenya, som vi gör i Sverige, kostar nästan lika mycket. Med vårt västerländska/svenska sätt att tänka är Judith och eleverna på Oloo School bara en hundradel så tacksamma och förnöjsamma som föräldrarna, lärarna och eleverna i vår kommun.

PRÖVA DIG INFÖR TANKEN att vi skulle halvera resurserna till våra skolor. Vad skulle det innebära konkret? Jag vet inte, men sannolikt protestaktioner och missnöjda insändarskribenter i lokaltidningen. Ändå skulle resurserna fortfarande vara femtio gånger större än vad Judith har till sina elever. Det som ruskade om mina invanda västerländska tankebanor var just detta: Trots sina i princip obefintliga materiella resurserna (eller tack vare dem?!) uppvisar eleverna på Oloo School en tacksamhet, generositet och framtidstro som är väl i nivå med, om inte rentav större, än den jag själv och mina sammanhang i föreningsliv, församling och kommun visar prov på. För att vara rakt på sak: När ska jag, du, vi, i vår del av världen inse att tacksamhet, förnöjsamhet och generositet inte har så mycket med tillgången på materiella resurser att göra?

ÄR DÅ MIN POÄNG ATT VI INTE längre ska sträva och arbeta för bättre skolor, säkrare bilar, större hus, roligare fritid och fler leksaker? Absolut inte! Vi ska med uthållighet och tålamod fortsätta detta arbete. Däremot är en av mina poänger att jag, du, vi, med det vi är satta att förvalta behöver öva oss i generositet och tacksamhet. Det mesta jag förfogar över beror inte på mig själv, utan på mina föräldragenerationer och den tid och den del av världen som jag lever i. Min andra poäng är att nyfiket söka efter grunden till Judiths och hennes lärarkollegors generositet, tacksamhet och förnöjsamhet. Hur jag än vänder på det hamnar jag till slut i att det till största delen beror på deras omedelbara tillit till Gud och på kärleken från honom. Judiths liv vittnar om den konkreta erfarenheten av att Gud ”ger oss i dag brödet för dagen som kommer”. Gud, jag ber om mer av Judiths tillit, förtröstan och tacksamhet in i mitt liv.

MAGNUS NILSSON, politiker, Hanaskog