Att inte roffa åt sig utan öva sig i förnöjsamhet, har det inte blivit något av en utmaning för kristna i Skandinavien? Fastän jag bor i Peru kan jag mycket väl känna det just som en utmaning att låta bli att göra eller köpa något som jag har lust till och skulle ha råd med. Jag inser att övning i förnöjsamhet betyder kamp mot synden.
Men är det inte just människor som nöjer sig med mindre som vi ser i vår peruanska omgivning? Det är jag inte så säker på. Om jag har uppfattat detta med förnöjsamhet rätt, så handlar det om att avstå möjligheter att berika sig. När jag ser mig omkring, bokstavligt talat kravlar omkring i Las Lomas (det är som att promenera i fattigkvarter), så inte är det förnöjsamhet jag kommer att tänka på utan snarare brist och nöd. Folk har inget val. Människor har inte valt avsaknaden; den är deras livsmiljö.
I Skandinavien har vi det ofattbart bra i många avseenden. Jag är inte alldeles övertygad om att det beror på att vi är så kolossalt duktiga. Anledningen är snarare att Gud har gett oss länder med fred, där något kunnat växa utan att gång på gång skövlas. I Peru är det annorlunda. Peru har inte något fredligt förlutet: en kolonialmakt, som lämnade landet öde, efter att ha berövat det dess kultur och naturrikedomar; den ene härskaren efter den andre, som använt landets resurser till krig eller till att göra sig själv populär. Det är inte mycket i detta land som fått växa i ro. Folk som förr var rika bor nu i Las Lomas, utblottade av ett eller annat skäl. På det här området går det inte att jämföra Peru med våra länder.
Men det finns ett annat armod, minst lika svårt som det ekonomiska, och det ser man på det mänskliga planet. Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att vänja mig vid att se det jag ständigt möter: familjer i upplösning, barn som rymmer i ilska och oförsonlighet mot sina föräldrar, i regel pappan. Den ena kvinnan efter den andra som lever i ensamhet, övergiven av en man som hittat någon annan. Det är detta moraliska träsk som är den värsta nöden, denna ruttenhet som bryter ned människor. Det är en nöd som inte kan avhjälpas med pengar, bara med den kärlek som Jesus kan föra in i en människas liv. Bara Ordet om hans försoning kan hjälpa oss till inbördes försoning.
Nu kan man ju fråga sig om det finns något missionsperspektiv i ämnet förnöjsamhet. Ja, varför inte? Att vara nöjd med lite mindre bara för att kunna ge till Guds rike, är det inte en missionssinnets form av förnöjsamhet?
Men jag tänker på en annan sak: Gud var inte nöjd med lite. Han skonade inte sin egen Son utan utgav honom för oss alla. Han lät sig inte nöja med att se ett fallet, förlorat människosläkte. Han ville ha sina barn tillbaka. Vi är hans. Han har skapat oss till att leva i gemenskap med honom. Därför låter han sig inte nöja med att vi lever långt borta från honom i synd och nöd.
I Jes. 49:6 står ett ord som jag i detta sammanhang inte kan komma förbi: ”Det är för lite för dig, då du är min tjänare, att endast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel. Jag skall sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att du skall bli min frälsning intill jordens yttersta gräns.”
Gud är inte nöjd med mindre än att hans frälsning når till jordens ändar!
Helene Kofoed-Jespersen, dansk missionär, Peru