Låt oss bli mänskliga tillsammans! – om ett koncept som är här för att stanna

Att avsätta en hel helg till en workshop om försoning och återupprättade syskonrelationer kanske låter väl ambitiöst. Men det har visat sig vara värt det. Amani är ett koncept som Gud använder för att på nytt rusta sitt folk.

”KROPPEN OCH HUVUDET KÄNDES TRÖTTA ett par dagar efter amanihelgen, nästan som efter ett Vasalopp. Men glädjen över att få en fördjupad förståelse av Guds hjärtelag och kraften i förlåtelsen och friden finns fortfarande kvar!”

Så sammanfattade Staffan Unosson här i Till Liv känslan efter en amanihelg i Gagnef. Det är snart två år sedan nu. Amani har hunnit arrangeras i Lund, Kristianstad, Åhus och i ytterligare några sammanhang. Jag hade börjat få känslan av att det snart gjort sitt, att de som var intresserade hade nåtts. Men den bilden delar inte alls Benedikte Nilsson när jag träffar henne.

– Vi skulle vilja nå långt utöver den handfull föreningar där Amani hittills arrangerats. Drömmen är att nå alla ELM:are och även människor som lämnat kyrkan eller missionsföreningen. Jag vet att det är högt ställda mål, men vår dröm är i alla fall långt ifrån uppnådd. Vi skulle helst ha 10–15 ’lotsar’ som arrangerade amanihelger på olika platser.

Amani är en workshop som utarbetats i Rwanda för att söka skapa försoning och upprätta syskonrelationer. Under sommaren som gick var Benedikte, som är en i teamet av ’lotsar’, anställd för att revidera och arbeta vidare med materialet. Hon berättar att det annars känns skönt att få ta emot ett färdigt koncept som vi både vet och får erfara att Gud använder.

– Jag kom med i arbetet då jag helt enkelt tyckte att konceptet var så användbart, själavårdande och bibelcentrerat. Ända sedan vi började har vi känt att Gud har koll och det är också det som gör att vi vågar stå i tjänsten. Allt görs i bön.

God respons

Känslorna inför en amanihelg är ofta blandade. Någon är skeptisk. En annan lite rädd för att gamla konflikter eller problem ska komma upp. En tredje är mest, som Malin Runeson från Lund, nyfiken.

– Jag undrade vad det var och tyckte det var fascinerande att vi fått något så konkret från de länder som ELM missionerat i. Vi och de är människor med samma behov och utmaningar.

Benedikte Nilsson bekräftar att just nyfikenhet är en bra ingång in i en amanihelg.

– ”Kom med och se”, sa Filippus till Natanael och det är också den uppmaning som jag brukar ge. Bara gör det, prova! Amani ska upplevas! Samtidigt vill jag inte låta som om Amani är något oskyldigt. Det är inte oskyldigt när Guds Ande verkar och rör vid oss. Men det är ändå det som är målet. Gud rör vid människor genom Amani, därför är det värt att lägga sin tid och sitt engagemang på.

Saker kan komma nära den som är med på en amanihelg på olika sätt. Man vet inte på förhand på vilket sätt, men man vet att man inte är utlämnad eller utskrattad.

– Det var en skön balans mellan att själv ta emot och att dela i större och mindre grupper, säger Malin Runeson. Man fi ck dela det man ville.

De som arbetat med Amani har fått mycket konstruktiv respons och hjälp till att arbeta vidare med konceptet. De har också fått mycket positiv respons. För många blir Amani ett återupptäckande av gamla, bärande sanningar när de sägs eller illustreras på ett nytt sätt. Själv noterade jag under den helg jag var med på hur undervisningen om hur Jesus bär och delar vår smärta blev en stark påminnelse. Benedikte bekräftar den upplevelsen:

– Många i våra missionshus sitter med sina händer knäppta och är djupt tacksamma över nåden. Samtidigt pågår livet med dess relationer och smärta. Att få upptäcka Jesaja 53 på nytt och få lämna också det som gör ont till Jesus är en oerhörd befrielse.

Mikael Björkman, som var med på Amani för ELMs predikanter, talar, också han, om korsets kraft när han ska summera vad som gjorde starkast intryck på honom.

– Vi fick praktisera nåden. Det som så lätt blir teori fick bli verklighet.

Mikael berättar också om hur han fick upp ögonen för den andekamp vi kristna är indragna i. Någon vill oss illa och vi ställs inför viktiga val.

– Ska vi välja bitterhetens väg eller försoningens väg? För mig blev det en väldigt brännande fråga. Hur vi har det i våra liv handlar så mycket om vad vi gör av våra sår.

Att konkret få bränna lappar där man skrivit ner sina synder och sin smärta var en viktig sak för Mikael.

– Det var befriande och tankeväckande att så konkret få göra en nystart. Jag fick möta både mitt eget inre och det som Jesus har att erbjuda.

Men han berättar också att han som predikant lämnade Amani med frågor om hur man förkunnar i dag.

– Vi upplever en sådan identitetskris i vårt samhälle. Behovet av bekräftelse är enormt. Det är lätt att känna sig villrådig som förkunnare och det kan många gånger vara svårt att se hur man ska förmedla evangeliet så att det blir begripligt och angeläget för människor.

Att dela med varandra

Att dela med varandra är en viktig del av en amanihelg. Det kan få betyda väldigt mycket. När någon sätter ord på svåra saker man bär på i sin missionsförening eller församling, eller på fördomar man har, kan man komma vidare som gemenskap. Ljuset från uppståndelselivet ger en väg framåt. För Malin Runeson var det just gemenskapen och det öppna delandet som fick betyda allra mest under helgen.

– Det var fantastiskt att få lyssna till när olika åldersgrupper skulle beskriva våra förluster som gemenskap. Vår saknad och längtan visade sig väldigt lika över generationerna. Jag fi ck en ny förståelse för vår förening, Filippis, svagheter, och känner att jag kan tänka mig att leva och jobba vidare tillsammans med mina syskon där. Jag kände verkligen att det är vi, tillsammans, som är Filippi.

Malin Runeson uttrycker också att hon verkligen tycker att Amani behövs.

– Jag var verkligen glad att få dela Amani med just de som var där, men jag hade också gärna delat det med fler i min egen ålder. Amani kan verkligen binda samman många olika slags människor och för mig som ung deltagare var det viktigt att bli lyssnad till och att mina tankar togs på allvar. Helgen betydde också något för min vandring med Gud. Det blev en resa där hans tilltal fi ck påverka min självbild.

Gud verkar långsamt

Det finns skillnader mellan Afrika och Europa. En sådan är tempot. Vi stressar på medan många afrikaner tar livet med större ro. Att Amani är ett afrikanskt koncept med ett något makligt tempo har nämnts i den respons som ’lotsarna’ fått.

– Jag förstår den kritiken, säger Benedikte. Men jag tror att långsamheten också behövs. Vi vill gärna komma framåt och se resultat, men Guds arbete med oss är inte alltid så forcerat. Många sanningar behöver ges tid och få ta plats för att vi verkligen ska få upp ögonen för dem och integrera dem i våra liv.

Benedikte ser också hur Amani hjälper oss att börja från början och göra grundarbetet med vår tro och gudsrelation en gång till.

– Vi lever ofta på och tänker att vi är snälla människor som vill att våra relationer ska vara bra. Amani utmanar oss att backa och fråga oss varför vi vill det. Svaren hittar vi dels i att Gud skapat oss för goda och öppna relationer och dels i hans stora kärlek till oss. När båda dessa saker står klart för oss får vi ny kraft, mod och kärlek till de människor vi möter. Vi hämtar den hos Gud, som är större än oss själva.

BENEDIKTE, MALIN OCH MIKAEL har övertygat mig – det är viktigt att Amani får finnas kvar och får spridas. Amani utgör ett utomordentligt redskap för att återfinna tyngdpunkten och centrum i sitt liv. Några ord som Benedikte sade stannar kvar länge efter vårt samtal: – Vi behöver bli mer mänskliga tillsammans. Att se sin mänsklighet är att både se sig som Guds skapelse med den perfektion det innebär och att upptäcka brustenheten i sitt eget liv och i de gemenskaper man är en del av. Om människor utanför kyrkan inte får se den brustenheten kommer de aldrig att förstå varför vi behöver Jesus. Amani är inte bara en helg. Det är en befriande verklighet att ta med sig ut i livet.

Marcus Hector, Malmö