Många av oss följer olika TV-serier eller ser någon säsong då och då. Det ger god avkoppling och skapar igenkänning. Men det utmanar oss också då regissörens värld inte sällan krockar med vår egen.
ÄR DU EN SÅDAN SOM JAG, som tycker det är skönt att slänga sig framför tv:n och se en film eller en tv-serie efter jobbet eller skolan? I så fall är du knappast ensam! Tv-serien har på senare år blivit en av vår tids viktigaste media och på allvar tagit plats i kulturens finrum. Man talar ibland om en tredje våg av kvalitets-tv. En helt ny slags tv-serier har fått genomslag, tv-serier som har betydligt mer komplexa hjältekaraktärer än tidigare.
Startskottet för de nya ’kvalitetsserierna’ kom med Sopranos som handlar om en maffiaboss som tvingas gå i terapi. Vi fick möta en huvudperson som inte motsvarade de vanliga förväntningarna utan som var mer realistisk än de vanliga hjältarna. Kulturskribenten Anna Hellsten skriver: ”Skildringen av en moraliskt svajande människa var inget nytt, men att göra honom till centralgestalt, och ändå inte driva honom mot katharsis och självförbättring, var ett nytt grepp. Här skapades spänningen genom omfattande, långvarig personlighetsgestaltning snarare än via cliff hangers … Jag tänker på kompisen som efter en stunds funderande beskrev Sopranos som ’en skildring av hur det är att vara vuxen’. Inte av hur man ska vara, inte av hur man borde vara. Hur det är.” 1
Inte förnuft men känslor
För många av oss är tv-serier framför allt avkoppling. Men vi får inte blunda för att det händer något med oss när vi ser välgjorda tv-serier – de rycker oss med in i en annan värld. Jag kommer ihåg mitt möte med filmen ”Fucking Åmål”, en film om två tonårsflickor som blir förälskade i varandra. Det var omöjligt att värja sig för det som regissören planterade i min hjärna, hoppet om att de två skulle hitta tillbaka till varandra och våga stå för sin kärlek. Det var helt på tvärs med min egen moraliska kompass men helt i linje med de känslor som regissören ville skapa i oss tittare.
Ingmar Bergman lär ha sagt att film talar direkt till våra känslor, utan att ta vägen via förnuftet. Det gäller naturligtvis även för tv-serier. Redaktören Eivind Bø konstaterar i en analys: ”Vi får uppleva nya perspektiv, leva oss in i andra sätt att tänka, känna och leva på, men vi möter inte en okänd värld. Vi utvecklar sympati eller antipati med karaktärerna, kanske på tvärs med våra egna hållningar, men i linje med regissörens vinkling, för att inte säga önskan. I tv-serierna får vi på så sätt ’prova’ alternativa perspektiv och livssyner, utan att vi behöver ta direkta konsekvenser av dem.”2 Vi ska inte underskatta hur fi lm och tv-serier till exempel varit med om att förändra synen på samkönade relationer under de senaste decennierna genom att plantera perspektiv i människors känsloliv som är svåra att värja sig mot.
Inte moral men känslor
Jag vill alltså påstå att film och tv-serier ofta inte bara tar en omväg runt förnuftet utan även runt moralen. Margunn Serigstad Dahle, forskare i kommunikation och livsåskådning, konstaterar att ”många höjer rösten när det gäller de moraliskt tveksamma hjältarna och frågar varför tittaren ändå hejar på dem. Att mycket av svaret ligger i att vi känner igen oss i dessa komplexa människor och därmed lättare försvarar handlingarna, är förståeligt, men utmanande.”3
För ett par veckor sedan såg jag och min fru första säsongen av House of Cards med Kevin Spacey i huvudrollen. Den handlar om en amerikansk kongressledamot, Francis Underwood, som är beredd att göra vad som helst för att få makt. Ingenting är viktigare än det, han utnyttjar andra människor på ett totalt hänsynslöst och djupt omoraliskt sätt. Vi får inte många verkliga inblickar i hans känsloliv, han tycks närmast vara en manipulativ sociopat. Ändå sitter man och hoppas att Underwood ska ’vinna’. Det är ju egentligen märkligt, det handlar om en människa som står för allt det som man själv inte vill stå för. Men i tittarens hjärna blir han ’hjälten’. Man lever sig in i berättelsen ur hans perspektiv. Att han är otrogen, lögnaktig och manipulerande kan man stå ut med. Att han skadar andra kan man stå ut med – så länge det inte är någon som man själv har ett känslomässigt engagemang för. Men det är exakt vad som händer. En person som man som tittare har fått djup sympati för, och som regissören fått en att tycka om, blir väldigt illa behandlad av Underwood. Min fru tvekade till och med att se färdigt serien, hon blev så upprörd över vad Underwood gjorde.
Vår tids berättelser
Detta gäller även en serie som Game of Thrones, den mest populära tv-serien just nu. Vi engagerar oss i olika personer och får följa dem genom fl era säsonger – tills de plötslig dör och försvinner ur serien. Jag gissar att ingen tidigare serie tagit livet av så många huvudkaraktärer någon gång. Som tittare känner man verklig sorg och vrede över vad som händer. Och en osäkerhet, eftersom man aldrig kan förutspå vad som kommer att ske. Precis som i verkliga livet, när vi drabbas av ondska och förluster.
Och det är kanske just här tv-seriernas styrkor och positiva sidor finns. Precis som en riktigt bra roman griper tag i oss och gör vår värld lite större så kan en bra tv-serie vidga våra vyer. Det är ju trots allt något djupt mänskligt i det faktum att vi kan berätta berättelser för varandra. Hundar och apor berättar inte berättelser för varandra, hur intelligenta de än är. Men min fyraåring är full av spännande historier han vill dela med sig av. Jag är övertygad om att Gud har skapat oss sådana – är det något Bibeln är full av så är det spännande berättelser. Så att sätta ord på livet med hjälp av berättelser är något gudagivet och således djupt mänskligt. Det har man gjort vid lägereldarna i alla tider och kulturer, det har man gjort vid spinnrocken och i köket och vid lägerbålet efter dagens jakt. Och i vår tid får vi ofta de stora berättelserna genom litteratur, fi lm och tv. Något händer med oss när vi får möta nya världar och nya tankar. Vi växer som människor.
Extra viktigt är det då att också vara medveten om att just berättelsen är ett så starkt medium att den också kan användas för att manipulera oss, inte minst försöka styra vår moraliska kompass in på nya vägar. Vi behöver ta ett steg tillbaka och fundera över vad vi ser och läser. Vi får inte bara låta media ta en omväg förbi förnuft och moral, utan måste ibland stanna upp och låta den världsbild som formats i våra känslor i mötet med en tvserie också få möta och utmanas av den kristna världsbilden.
FREDRIK HECTOR
missionär, Etiopien
- Anna Hellsten, Tv-serierna har helt skrivit om reglerna för berättandet, Svenska Dagbladet 28 juli 2013 2. Eivind Bø, Tv-seriene og virkeligheten, publicerad på www.kulturvinduet.no 3. Margunn Serigstad Dahle, Emmy til ettertanke, publicerad på www.kulturvinduet.no