Begreppet ”tro och vetande” känner vi igen som titeln på Ingemar Hedenius bok, och begreppet har åter aktualiserats genom ”humanisternas” kristendomskritik. Men fi nns det någon motsättning mellan begreppen och hur kan vi i så fall hantera den? Är den kristna tron oförnuftig?
MotsättnIngen mellan tro och vetande, mellan kristendom och naturvetenskap, har alltid förbryllat mig. Under mina sena tonår blev den kristna tron alltmer självklar för mig utan att min fascination för astronomi, fysik och den moderna världsbilden gick förlorad. Och varför skulle den det, jag såg ingen motsättning mellan dem.
Först några år senare under mina teologistudier förstod jag att jag inte förstått hur djup motsättningen är. Fast jag förstår nog fortfarande inte. Lite naivt läser jag med samma glädje en bok om de senaste rönen om hjärnan eller teorier om tillvarons kvantfysikaliska partiklar, som att jag fördjupar mig i artiklar till trons försvar eller mer meditativt uppbygglig litteratur.
Tre skäl har funnits till att jag inte förstått motsättningen. Det första är att vetenskapen handlar om det vi kan veta och alltmer utforska, medan tron berör det vi omöjligt kan veta någonting om, om inte Gud själv uppenbarar det för oss. Det betyder inte att jag hävdar den så kallade luckteorin, som menar att ju mer naturvetenskapen förklarar desto mindre blir utrymmet för Gud. Tron ser någonting annat, nämligen att ju större vetenskapens insikter blir, desto större förstår tron att Skaparen är.
Därmed har jag berört det andra skälet, nämligen att det vi kan veta någonting om och utforska med vetenskapliga metoder, tillhör Guds skapelse och därför alltid är mindre än Gud själv. Liksom arkitekten Gaudis fascinerande byggnadsverk i Barcelona säger någonting om Gaudis egen personlighet, så blir skapelsen ett nyckelhål genom vilket vi anar något av Skaparens hjärta. Som Paulus skriver i Rom. 1:20: Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. D
et tredje skälet är att den kristna tron svarar på andra grundfrågor än naturvetenskapen men också att den ställer samma frågor men med olika inriktning. Medan vetenskapens ”varför” betyder hur och vad för att analysera beståndsdelar och orsakssammanhang, så är trons ”varför” inriktad på vartill och varthän för att förstå ändamålet och meningen. Om, så att säga, vetenskapen förklarar regnets orsakskedja, så fokuserar tron på syftet – det regnar för att gräset skall grönska, säden växa och vi dricka oss otörstiga. Gud vill någonting med det som sker.
Frågorna om oss själva berör oss mest. Ludwig Wittgenstein, en närmast ateistisk filosof, inser att ”vi känner att till och med om alla möjliga vetenskapliga frågor blivit besvarade, så har våra livsproblem ännu alls icke blivit berörda”. Vad som verkligen upptar våra tankar är inte de teoretiska frågorna om kvantfysikens lagar utan våra relationer, andras attityder, skam, ansvar, misslyckanden, skuld, ekonomi, rätt och fel, synd, framtiden, vånda över det förflutna, förgängligheten och döden. Tron rör vid frågor som kärnfysik eller medicin aldrig kan syssla med.
Naturvetenskaplig kunskap kan samlas så som man samlar pengar på en bank. Är de väl insatta, så står de kvar, det vunna kunskapskapitalet utgör basen för nya utforskningar. Ständigt görs nya upptäckter, ständigt omvärderas tidigare fakta. Trons insikt bygger däremot både på traderingen genom kyrkans hela historia av trons innehåll och den enskildes mottagande av tron, trons erfarenhet. Kyrkan skall inte erövra nya troskunskaper utan förvalta den en gång givna uppenbarelsen i Skriften och genom Jesus Kristus. Men samtidigt behöver Kyrkans tro bli personlig tro, ett hjärtats inre förhållningssätt.
Tron och förnuftet är dock inte varandras fiender. Tron är inte oförnuftig, däremot går den utöver förnuftet. Den tror vad förnuftet inte kan förstå, därför att trons värld är större än förnuftets. Förnuftet tillhör det skapade medan tron sträcker sig mot skapelsens Skapare. Tron är inte underordnad förnuftet, men förnuftet behövs för att vi skall se logiken i den kristna tron och reflektera kring vad trons dogmer betyder. Också i den kristna tron krävs det tankereda.
I en av G. K. Chestertons detektivnoveller avslöjar Father Brown en brottsling som utger sig för att vara präst. Förklädnaden genomskådar Father Brown så: ”Han talade mot förnuftet och det är dålig teologi …”
Poängen med vårt förnuft är att vi fått det därför att det är gott. Förstånd och insikt, logik och tankereda tillhör förnuftet. Djuren saknar förnuft. Även om de kan väja för en fara eller instinktivt bygga ett samhälle som skyddar artens överlevnad så saknar de vad människan kan – förmågan att tänka logiskt, planera, utveckla en kultur eller behärska ett språk.
Förnuftet tillhör människans adelsmärken. Men som med allt gott med vilket Gud krönt människan, så har det perverterats. Med förnuftet kan vi planera ett livsviktigt vattensystem men också förgifta vattnet med kemikalier. Att bortse från förnuftet när man vill förstå sitt liv eller göra rätta val är oklokt. Paulus talar väl om förnuftet samtidigt som han visar på att det behöver upplysas. Det är genom förnyelsen av våra tankar (inte genom att sätta dem ur spel), som vi kan avgöra vad som är Guds vilja (Rom. 12:3).
Tron och vetenskapen har också det gemensamt att båda utmanar makten. Makthavare försöker styra såväl forskningen som tron. En gång var den marxistisk-ideologiska forskningen ett politiskt instrument, i dag är det gender- och jämlikhetsforskningen. Men den fria forskningens poäng är att resultaten är oförutsägbara, vilket kan irritera rådande maktstrukturer.
Tron utmanar dock makten än djupare. Å ena sidan bejakar den kristne vikten av att ta ansvar i samhället, å andra sidan hävdar denne sin suveräna frihet inför all mänsklig makt. Ingen annan har den yttersta makten än Gud, ingen annan har rätten till mitt liv och min själ och min tro än Gud. Låt kejsaren få vad kejsaren tillhör, men människan som är Guds avbild tillhör sin Skapare.
Kanske är det därför som det på nytt mullrar bland ateisterna. Tack och lov för det. Ateismens skrammel med tomma tunnor är ett trons friskhetstecken. En svag tro och en bleksiktig kristenhet hotar ingen och ateismen slumrar. En stark tro och en tydlig Kristi kyrka i världen väcker ateismens antiattityd. Ty ateismen är ingenting i sig själv. Den är bara motvalls och tom, den är bara frånvaro av trons erfarenhet, negationen av vad vi kristna tror.
Och vad är det för kul med att bara vara mot? Och att vara svarslös när man ställs inför livets och dödens stora quiz – tillvarons alla Varför? Kristen tro är mer, den är ett stort JA! Ty i Herren är alla frågors svar gömda.
Berth Löndahl, kyrkoherde, Bunkeflo