Hur är det i plugget?

Det har nu gått nästan två år sedan familjen Smetana kom till Peru som missionärer. Här får vi höra mer om hur det är för barnen att gå i skolan? Ida Gustafsson är volontär och följer dem på nära håll.

 

När familjen Smetana flyttade till Peru var Adam 14 år gammal, Cornelia 13, Filip 9 och Ella 3. Nu har det gått nästa två år sedan dess. Adam som går i 9:an och Cornelia som går i 7:an läser på Sofia Distans, som ger möjlighet till svensk skolgång för utlandsboende. Där får de varje år ett paket med alla böcker som de kommer att behöva och ett häfte med alla uppgifter i alla ämnen. Sedan skickar de in allt via internet. Vad tycker de då om det här upplägget? ”Man blir smartare!” Det var det första Cornelia kom att tänka på. Adams svar på det var: ”Ska det där stå i Till Liv eller?” ”Men det är ju inte skryt om det är sant!” Cornelia förklarade sedan att en sak hon tänkte på var att det inte går att gömma sig bakom sina klasskompisar, alla uppgifter är ju enskilda och allt man gör blir bedömt. Man får också lära sig att ta mycket ansvar. ”Man lär sig mycket men det blir också jobbigt”, fortsätter Cornelia.

Adam håller med och tillägger: ”En negativ sak är att uppgifterna liknar varandra och kan vara oändligt enformiga. Det handlar nästan jämt om att man ska läsa i böcker eller leta på internet för att sedan svara på frågor.” De menar att det hade varit bättre med fler inspelade genomgångar eller filmer och att de kanske oftare fick göra Powerpoint-redovisningar. Det händer dock att de tänker utanför ramarna. Postern om Peru (se bild) gjorde Cornelia helt självmant. Det enda som krävts hade varit lite text.

Men bara skrivning är det faktiskt inte. Till slöjd- och teknikuppgifterna får de hjälp av pappa, Janne. Under året har det bland annat byggts en hylla, en frukostbricka, en bro, ett bord, en stor undulatbur och mycket mer. De tar kort när de arbetar och får sedan betyg av lärare på Sofia Distans. De blir också skickliga på att använda teknologi. Hela tiden formaterar de till exempel om videor som ska skickas via internet. Det är framför allt till musiken och matematiken som de måste spela in vad de gör.

Filip, som går i fyran, har inte distansundervisning. Det är hans mamma Ann-Charlotte och jag, som är volontär, som gjort hans schema. Vi är båda lärare så något vettigt lär han sig nog. Filip tycker att det bästa med privatundervisning är att man slipper stök i klassen och att man får ha en egen lärare. Han säger också att man snabbare blir trött – i vanliga skolan får man typ en sida med uppgifter men här får man tre.

Men å andra sidan har han kortare dagar här. Oftast slutar han vid klockan ett. Det blir heller inte lika mycket läxa på eftermiddagarna som i Sverige. Men det kan bli lite ensamt, tycker han: ”Jag tror det är lite roligare att vara fler, men man hinner nog mer om man är själv”.

 

 

Friare skoldagar

Som volontär följer jag syskonen Smetana ganska nära. Att alla går i olika klasser kan vara klurigt ibland men jag själv lär mig många olika saker och då blir det aldrig tråkigt. Något av det första jag märkte var att man kan lära sig så mycket snabbare vid privatundervisning. Det jag tänkte skulle ta 40 minuter hade Filip gjort klart och verkade förstå på tio minuter. Men som han själv säger blir också arbetet mycket mer intensivt och när vi slutar vid klockan 13 har han verkligen gjort sig förtjänt av sin fritid. Sedan måste jag säga att det ansvar de äldre eleverna tar verkligen imponerar på mig, det liknar universitetsstudier. Det jag gör med dem är att ibland läsa igenom det de skrivit och resonera lite eller försöka peppa och hjälpa när det går tungt. Men det är fortfarande de själva som har mest koll!

Att vara volontär och få spendera dagarna med de här härliga personerna är ett otroligt privilegium! Förutom det är något av det bästa att man är lite friare än i en schemalagd skola. De dagar då vi känner oss trötta kanske vi slutar lite tidigare eller startar ett vattenkrig och så får vi jobba in det någon eftermiddag. I början tog vi nästan aldrig några raster men nu gör vi det. Då äter vi kex, spelar kort eller leker lekar som äggvälling eller hänga gubben. Vi har också önskat oss några madrasser så att man kan lägga sig och vila om man är extra trött en dag och inte känner för att spela spel. Föräldrarna tyckte att den önskningen var lite komisk.

 

Peruanska skolan

Alla de fyra barnen i familjen Smetana har prövat att gå i peruansk skola. Eftersom Adam är på sin sista termin i nian satsar han på den svenska skolan nu men Cornelia går en dag i veckan i peruansk skola, Filip två och Ella fyra till fem dagar.

Filip tycker att han går på en bra skola och att det verkligen känns som att man går i femman. På idrotten simmar de i en utomhusbassäng som är 110 meter lång. Den längsta lektionen i skolan är två timmar. Då har de matematik, teknik och spanska. Filip berättar att de bara har en rast men på den brukar de spela fotboll, leka kurragömma, kurragömma med dunk eller tjuv och polis. I Sverige var det större skolgård och fler leksaker men här finns också mycket som är positivt. Skolan är kristen, alla är snälla och han har fått bra vänner. Jag frågar hur det märks att skolan är kristen. Han säger att det märks på många sätt. De flesta lärarna är kristna men inte alla eleverna. De ber före lektionerna och alla ska ta med en bibel för att läsa före idrotten. Dessutom brukar hela skolan upp till sexan sjunga kristna sånger tillsammans på torsdagarna.

Filip säger också att lärarna är strängare med att man till exempel inte får ligga på bänken eller göra ljud. Adam lägger till att eleverna också har mer respekt för lärarna, något som det gärna sett att det fått finnas mer av i den svenska skolan. Men å andra sidan kan lärarna här bara plötsligt gå iväg i 20 minuter mitt i lektionen och då blir det kaos. Till sist vill Adam lägga till att man ska vara tacksam för skolan i Sverige! I Peru går de visserligen fortare framåt och får studera svårare saker men de har inte lika mycket repetition så de kanske inte lär sig så mycket mer. Dessutom är det jättebra att allt skolmaterial i den svenska skolan finansieras genom skattemedel. Här har ibland föräldrarna en jättelång lista på saker de ska köpa. Ska det till exempel vara bild måste de kanske köpa ett grönt papper, ett rött papper glitter och lim. Cornelia berättar att det var en kille i hennes klass som behövde byta skola för att det blev för dyrt.

 

Ella

Ella ska snart fylla fem och hon är den som går mest i den peruanska skolan. De pratar spanska, så vet du det. Hon fortsätter förklara att man får leka med lego och playdoh-deg. Man får också skriva sitt namn och sjunga lite. Hon har två bra fröknar som heter Gabil och Sandra och hon har fått många nya kompisar. Ella ritar ganska mycket och ibland brukar hon måla. Dessutom har de rast och då får de juice som kan vara i vilken smak som helst! Här i Peru finns det riktigt många olika sorters juicer. Sedan får hon läxa också. Trött blir man av att vara i skolan säger hon, men hon tycker ändå mycket om det!

 

Ida Gustafsson, Move-volontär i Peru

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan