Vi är inne i en tid på året då mycket ska hinnas med. Många saker som bidrar till hur vi önskar att advents- och jultiden ska vara trängs högst upp på att göra-listan. Men tar vi oss tid att stanna upp och tänka kanske mycket kommer i ett annat ljus.
Gud har i sin godhet och nåd gett oss en värld som är djupt meningsfull. Därför kan vi fylla våra liv med massor av goda saker. Det finns människor att lära känna, böcker att läsa, mat att äta, platser att besöka, språk att lära och så vidare. Alla dessa saker får vi se som goda gåvor från Herren, saker att njuta av och tacka för. Ändå lär den kristna tron att det finns något som är långt mycket bättre och viktigare än allt vad det här livet har att ge. Den kristna tron talar om en evighet tillsammans med Gud där allt skall vara gott och glädjen oförgänglig.
För hur mycket människan än fyller sitt liv av Guds goda gåvor, hur mycket hon än får uppleva och njuta, så har hon ändå ett behov som inte kan mötas av den här världen. Hon har ett behov av Gud själv. Ett av människans grundproblem är att hon försöker finna tillfredställelse och trygghet i det skapade, i Guds gåvor, i stället för i Gud själv.
Känslan av förgänglighet
De flesta av oss kan nog känna igen att livets goda inte räcker för oss, att vi har ett behov av något fast och oförgängligt. Vi kan mitt i sommarkvällens värme eller mitt i umgänget med vännerna känna ett vemod eftersom vi vet att stunden har ett slut.
Predikaren skriver om denna allmänmänskliga upplevelse:
Allt mina ögon begärde gav jag dem. Jag nekade inte mitt hjärta någon glädje, för mitt hjärta hade glädje av all min möda, och det var lönen för all min möda. Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort och på den möda jag lagt ner, då var allt förgängligt och ett jagande efter vind. (Pred. 2:10–11).
Allt i denna värld är förgängligt. Lyckan kommer och går, intressen och passioner svalnar med tiden. Förr eller senare tar också vänskaper slut – om inte för att man tröttnar på varandra så till sist för att man själv eller vännerna går bort. Blir man berömd och firad kommer också det att gå över. Trots att världen är meningsfull och god är dess villkor ändå förgänglighet. Därför kan världen mätta människans begär och längtan, fast bara tillfälligt.
Julens budskap är att Gud har gripit in i den här världen för att rädda människan till gemenskap med honom, en gemenskap som är beständig. Gud står över den här världens villkor, han är av evighet. När Kristus låter sig födas som människa iklär han sig människans och den här världens förgänglighet för att kunna rädda henne bort från den. Gud bjuder oss att söka honom först. Han känner oss bättre än vi känner oss själva och han vet att ingenstans utom hos honom kan vi finna verklig trygghet och frid. För allting är i rörelse utom han som är fast och orubblig.
Kanske kan vi i julens glädje stanna upp och reflektera över hur vi prioriterar i våra liv. Vad är det viktigaste för mig? Fyller jag mitt liv med sådant som ger evig lycka eller med sådant som bara ger tillfällig lycka?
Låt försona er med Gud
Det finns ett stort allvar i detta budskap. Människan är fri att välja själv hur hon lever sitt liv och vad hon djupast sett prioriterar och söker. I detta ligger ett ansvar. I Andra Korintierbrevets femte kapitel finns en passage som beskriver försoningen mellan Gud och människa. Människan och Gud har varit i konflikt, men på grund av Jesus offerdöd är den konflikten löst. Paulus skriver i kapitlet att allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus (v. 18). Detta är det evangelium som har burit kyrkan och som är trösten för människan som söker gemenskap med Gud. Allt är gjort! Vägen till Gud är öppen för dig och för mig. Sedan fortsätter Paulus med uppmaningen: Låt försona er med Gud!
Det räcker inte för människan att Gud genom Kristus har försonat världen med sig själv, hon måste ta emot den räddning som Gud räcker henne i Kristus. På samma sätt som en konflikt mellan två människor bara kan lösas om båda parterna är beredda att försonas, kan gemenskap med Gud bara uppnås om människan är beredd att försonas, om hon är beredd att omvända sig till Gud, tro på honom och låta honom ha den plats i livet som han förtjänar.
Uppmaningen går ut till oss alla. Låt försona dig med Gud! Tar vi inte emot räddningen från Gud har vi inget hopp för evigheten. Att det finns en gemenskap med Gud öppen och tillgänglig för oss hjälper oss inte om vi inte omvänder oss och tror. Av allt en människa kan ta sig för under sin levnad är detta det viktigaste. Allt annat bleknar i jämförelse. Det allra viktigaste hon kan göra är att försona sig med Herren.
Vi firar Guds människoblivande för att det förändrar allt för oss. Eftersom Gud har gripit in i den här världen och i våra liv behöver vi inte leva våra liv för sådant som är förgängligt utan får leva för det som är evigt och fast. Det är ett glatt budskap att höra och ta till sig.
Anders Ek
ungdomssekreterare, Malmö