Astrid Lindgrens författarskap är en självklar del av det svenska kulturarvet. Vi möter i hennes berättelser åtskilliga bibliska och kyrkliga referenser. Men ville hon själv förmedla en kristen livsåskådning genom det hon skrev?
Astrid Lindgrens berättelser har fängslat miljontals barn och vuxna från slutet av 1940-talet fram till i dag. Emil, Pippi, Saltkråkan och Mattisskogen är delar av det svenska kulturarvet, av det som vi har gemensamt och som formar oss. Ibland hörs röster som menar att Astrid Lindgren förmedlar ett kristet budskap. Andra menar motsatsen.
Själv sa Astrid Lindgren många gånger att hon inte trodde på Gud. En gång berättade hon om sin barnatro och fick frågan om hon fortfarande tror på Gud. ”Nej, det gör jag uppriktigt sagt inte”, svarade hon. ”Fast hade min far levat hade jag kanske aldrig vågat säga så här för då hade han blivit ledsen. Det är kanske skamligt av mig att förneka Gud eftersom jag ändå tackar honom så ofta och ber till honom när jag är förtvivlad.”1
En annan gång uttryckte Lindgren att hon ofta tvivlade på sitt tvivel.2 Och i samtal med Lars Micael Adrian i mitten av 1990-talet berättade hon om hur hon som barn gick i söndagsskola och till gudstjänst tillsammans med sina syskon, men aldrig riktigt kom in, eller förstod. Och så fortsatte hon: ”Men Gud tror jag på när jag behöver det. Sen glömmer jag honom.”3 Tron fanns där hos Astrid Lindgren, men någon formulerad bekännelse kommer vi inte åt och riktigt hur hennes tro såg ut får vi aldrig veta.
Självklart kristet arv
Astrid Lindgren föddes i den småländska staden Vimmerby år 1907. Bygden var präglad av den nyevangeliska väckelsen och granne med kyrkan stod missionshuset. Hemmet präglades av föräldrarna Samuels och Hannas varma kärlek till varandra och barnen och av den kristna tron. Fadern var kyrkvärd och prästgårdsarrendator, men det var mor Hanna som stod för den uttalade fromheten i hemmet. Astrid fick, som självklarheter, med sig katekesen och den bibliska historien. Men i tonåren greps hon också av intresse för annat. Hon läste nyare litteratur, var den första flickan i Vimmerby som klippte kort frisyr och vandrade till Ellen Keys Strand vid Vättern.
Respekt för föräldrahemmets värderingar
Den stora brytningen med uppväxten och livet i Vimmerby kom när Astrid Lindgren som artonåring blev gravid med sin chef på Wimmerby Tidning och för att slippa skandal flyttade till Stockholm. I huvudstaden utbildade hon sig till sekreterare och bildade senare familj med Sture Lindgren. År 1934 fick hon sitt andra barn, Karin, och tio år senare skrev hon om Pippi Långstrump och slog igenom som barnboksförfattarinna.
Men relationen till föräldrarna, släkten och barndomens Småland var stark genom hela Astrid Lindgrens liv. Litteraturprofessor Vivi Edström skriver om Lindgrens skildring av sina föräldrar och hemmet: ”Inte heller gör hon upp med hemmets ideologi och värderingar, som rimligen inte kan överensstämma med hennes egna moderna livssyn.”4 Det fanns en skillnad i livssyn men vi finner aldrig att Lindgren är av uppfattningen att hennes egen livssyn överträffar föräldrarnas.
Ville inte förmedla en religiös livssyn
Berättelsen Mio, min Mio handlar om fosterpojken Bo Vilhelm Olsson på Upplandsgatan 13 i Stockholm som visar sig vara kungasonen Mio. Kampen mellan ljus och mörker skildras, men kanske handlar berättelsen ännu mer om att komma hem. Mios första hemkomst är till sin fader konungen i Landet i Fjärran. Hans andra hemkomst sker tillsammans med de bortrövade barn han befriat från den onde riddar Kato. ”Är detta inte en religiös skrift, vad är det då?”, frågar L. M. Adrian Astrid Lindgren: Men hon svarar bara att hon gläds över att boken betytt något för läsaren. ”Folk lägger in så många betydelser i vad jag skriver. Men det får de göra. Det vore ju hemskt om man skrev och ingen brydde sig.” Själv menar hon sig inte lägga någon djupare betydelse i den boken,5 och detsamma tycks gälla för boken Bröderna Lejonhjärta. Den kan tolkas på så många olika sätt och de vuxnas tolkningar skiljer sig enligt Lindgren ofta från barnens. ”Eftersom jag har så pass mycket barnslighet kvar i mig, som jag har, så kan jag läsa den som ett barn …”, kommenterar hon den.6
Vi ser alltså att Astrid Lindgren med sina berättelser inte vill överföra någon religiös åskådning till läsaren. Hon är vid flera tillfällen tydlig med det och vi ska därför också undvika att göra det. Men kan man ändå säga något om kristendomens plats i hennes författarskap?
Det finns kristna element som är lättåtkomliga i Lindgrens berättelser. I böckerna om Emil i Lönneberga läser vi om husförhöret då prosten kommer på besök och ställer frågor om den bibliska historien som pigan Lina kämpar med att besvara, om Emils pappa Anton som är kyrkvärd och om det stora tabberaset i Katthult som sägs vara ett påhitt som Guds änglar klappar i händerna åt. I boken Madicken låter Lindgren systrarna Madicken och Lisabet dramatisera berättelsen om Josef i brunnen. Men leken blir allvar när Madicken lämnar sin lillasyster, som Josef, i en brunn och Lisabet är försvunnen när hon kommer tillbaka. En lapp meddelar att Lisabet köpts av en slavhandlare för fem öre.
”Där ligger mycket riktigt en femöring på brunnskanten, å, hon är sämre än Josefs bröder, för de tog väl åtminstone ordentligt betalt. Fem öre, det är precis vad man får ge för fem eländiga knäckar eller fem bullar, men hela Lisabet för en usel femöring!”7
Madicken flyr i skräck över vad hon gjort. Hon flyr och undrar om det finns någon som är så snäll att man tar emot en sådan som Madicken. Kanske Linus-Ida som brukar hjälpa till med tvätt och städning hemma hos Madickens familj? Linus-Ida står för en varm fromhet i Madickenböckerna; hon sjunger väckelsesånger och spelar gitarr.
För en småländsk författarinna uppvuxen i ett fromt hem i början av 1900-talet finns kristendomen där som en självklar referens. De bibliska berättelserna ska inte göras levande, de är redan levande. Men samtidigt som de bibliska referenserna är självklara och många tilldelas fromheten och tron oftast biroller i hennes berättelser. Huvudpersonerna – nästan alltid barn – uttrycker ibland barnatro, som ibland bär kristna drag, ibland inte.
Och det är kanske så långt man kommer också med författarinnan. Astrid Lindgren uttrycker ibland (sin) barnatro, ibland inte. Hon talar inte om för läsarna vad de ska tro. Men hon säger inte heller vad de inte ska tro.
Erik Andersson
missionsledare, Örkelljunga
Läs mer:
Adrian, Lars Micael, ”– Jag är döv, halvblind och helgalen. Personligt med Astrid Lindgren”, Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97, s. 97–104
Andersen, Jens, Denna dagen, ett liv, Stockholm, 2014
Brogren, Anders, ”Allt fick sin vigning i kyrkans famn …” på www.brogren.nu
Hellsing, Susanna m.fl. Allrakäraste Astrid, Stockholm, 2001
Lindgren, Astrid, Det gränslösaste äventyret, Stockholm, 2007
- Andersen 2014, s. 408.
- Ibid.
- Adrian 1996/97, s. 100.
- Hellsing m.fl. 2001, s. 48–49.
- Adrian 1996/97, s. 97–104.
- Lindgren 2007, s. 74.
- Ur boken Madicken 1960.