Varför religiös överhuvudtaget? Man kan väl leva utan att tro på någonting. Lever inte de flesta människor så? Nej faktiskt inte. Sett i ett historiskt perspektiv har människan alltid varit religiös. l alla kulturer och i alla tider har människan trott att det finns en andlig verklighet. Man har tillbett något som är mäktigare än människan själv. I dagens Sverige tror betydligt fler än de som regelbundet firar gudstjänst att det finns en högre makt. Ateismen som genomtänkt livsåskådning är på tillbakagång.
Varför religiös överhuvudtaget? Man kan väl leva utan att tro på någonting. Lever inte de flesta människor så? Nej faktiskt inte. Sett i ett historiskt perspektiv har människan alltid varit religiös. l alla kulturer och i alla tider har människan trott att det finns en andlig verklighet. Man har tillbett något som är mäktigare än människan själv. I dagens Sverige tror betydligt fler än de som regelbundet firar gudstjänst att det finns en högre makt. Ateismen som genomtänkt livsåskådning är på tillbakagång.
I våras gjorde jag praktik som religionslärare på ett gymnasium i en stockholmsförort. Där talade jag en del med en fordons-elev som protesterade mot kristendomen. Jesus har aldrig funnits, sa han. Jag tänkte först att hans fientlighet var riktad mot religion i allmänhet men sedan berättade han att han trodde på ufon och rymdvarelser. Och det var ingen ytlig tro, tvärtom. Hans tro var logiskt ordnad och en förklaring på universums gåta. Så han hade trots allt en tro. Den här killen är bara en av många unga människor som vill ha något att tro på. Det hör nämligen till människans grundläggande behov att se sig själv insatt i en meningsfull helhet. Vi vill förstå varifrån vi är och vart vi är på väg. Vi vill ha bekräftelse på att vi själva och våra liv inte är futtiga tillfälligheter, för det stämmer inte med vad vi känner och upplever. Därför tror de allra flesta på någonting. I början av nittonhundratalet hävdade religionskritiker att religion bara var den svages längtan efter trygghet. Numera anses detta vara en alldeles för ytligt syn. Religion finns eftersom livet själv ställer frågor till oss som lever.
Behovet av svar är inte bara intellektuellt utan även emotionellt. Människan längtar inte bara efter teoretisk kunskap utan också efter en relation. Även här kan man säga att människan söker en helhet. Hon vill ha gemenskap med ett högre väsen, ett andligt liv, annars känns tillvaron ofullkomlig. I alla kulturer förekommer därför metoder för att nå kontakt med den andliga världen – bön, meditation, fasta, extatisk dans, besvärjelser m.m. I detta sökande finns ofta en längtan efter försoning. För att nå försoning utförs någon form av prestation eller också frambärs offer. Människan längtar. Och kanske kan man tolka drogmissbruk och vissa extrema musik och livsstilar som uttryck för sviken längtan.
Så frågan ”varför religiös?” skulle kanske vändas på i stället: kan man leva ett helt liv och undgå religiösa frågeställningar? Det är svårt. Enstaka människor verkar kunna det, men för de flesta är det omöjligt. Men varför ska man då tro på just kristendomen? Det kanske är legitimt att vara religiös men ingen kan ju bevisa att kristendomen har de rätta svaren. Gud kan vara antingen en person eller en opersonlig världssjäl. Frälsning kan innebära antingen evigt liv eller utslocknande. Shamanism, ockultism, nyandlighet, verkar ligga mer rätt i tiden. För somliga svenskar utgör islam ett alternativ. Och på Stockholms gator hör man nu och då lovsånger till den hinduistiska guden Krishna. Så varför kristen? För många medborgare i det gamla romarriket var den frågan levande.
Det hade dykt upp en ny religion. Några dyrkade en avrättad förbrytare som sin gud. För många var detta svårt att förstå, ja rent av anstötligt. Och ändå spreds den nya religionen och blev med tiden den största av alla. Under historiens gång har människor ur alla jordens kulturer anslutit sig till den korsfäste guden. Ingen religion har brutit sig igenom så många gränser. Den passade för de skeptiska romarna. Den grep de vilda nordborna så att de övergav asatron. Och i vår tid går stora väckelser fram på olika platser på jorden. Hur kan det vara så?
Religioner är ofta bundna till ett särskilt folk och präglade av det folkets kultur, föreställningsvärld, språk etc. Bland de stora religionerna gäller detta i olika hög grad för judendomen, hinduismen och islam. Judendomen omfattas i stort sett bara av etniska judar. Hinduismen är begränsad till den indiska halvön och vissa nyandliga grupper i Västvärlden. Kristendomen är ovanligt fri från sådana band, vilket kan vara en del av svaret på varför kristendomen har blivit universell. Visserligen har islam också brett ut sig men det har huvudsakligen skett i den arabisktalande världen (och på vissa platser i Sydostasien) och delvis genom s.k. heliga krig. Att kristendomen tagits emot av så många olika folk kan dock inte bara bero på att den inte är kulturbunden. Det måste också bero på att kristendomen knyter an till de grundläggande livsfrågorna och svarar på dem på ett sätt som upplevs vara relevant oavsett var och när man lever.
HAR GUD BLIVIT MÄNNISKA?
I kristendomens urkunder, de fyra evangelierna, berättas om en man som vandrade omkring och predikade. Det var en vanlig enkel man, i varje fall på utsidan. Man kan nog tänka sig att hans ansikte var fårat och att händerna bar spår av arbete, för han levde under vanliga förhållanden. Det berättas att det han sa var mycket märkligt. Han sade sig vara människornas son, eller ”Människosonen”. Och samtidigt lät han förstå att han var mer än det.
Mannen gjorde anspråk på att vara Gud. Denne man är mycket märklig och saknar motsvarighet i de andra religionerna. Profeten Muhammed, som lade grunden för islam, talade om gud. Den indiske prinsen Siddharta Gautama, som sedermera blev Buddha, menade aldrig att han var gudomlig. Mose, judendomens huvudman, framträdde endast som Guds talesman. Visserligen finns det här och där människor som sagt sig vara uppenbarelsen av gud. De har kanske samlat en grupp anhängare, men aldrig vunnit större trovärdighet. Minnet av dessa bleknar snabbt bort. I historien finns en enda person som med full konsekvens och på ett sätt som inte har kunnat negligeras har framträtt med anspråk på att själv vara gud. Det är Jesus Kristus.
I hans person möter vi det som är helt otänkbart i andra religioner, åtminstone där man tänker sig en personlig gud. Nämligen att Gud, som är oändligt mycket högre än det skapade, själv blir människa och lever under möda och smärta. När Jesus dör sker det mest ofattbara. Gud den evige och odödlige genomlider också döden. För muslimer är tanken hädisk. Den går tvärtemot uppfattningen om guds väsen. Skillnaden mellan Allah och det mänskliga kan aldrig upphävas, aldrig överbryggas. Då skulle det heliga besudlas.
TREENIGHET ELLER INTE?
Jesus anspråk på att vara sann Gud och sann människa leder till att frågan om vem gud är, inte bara vad gud kan göra och inte göra, får helt olika svar. Enligt kristen tro finns det bara en gud men Gud är tre personer: Fadern, Sonen och Anden. Sonen blir människa.
Judendomen och islam är strängt monoteistiska och tillbakavisar kristendomens lära om treenigheten. Man betonar starkt att gud är en person, en enda. Man beskyller kristna för att dyrka en avgud och för att ha en omöjlig gudsbild. Men här kan man från kristet håll ställa en motfråga.
Om gud är en och alltså var ensam innan han skapade änglar och människor, varifrån kommer då kärlek och gemenskap, känslotillstånd som är så viktiga för oss som är skapade till Guds avbild? Kärlek förutsätter ju en relation. En annan fråga är om en gudsbild som är begriplig för förnuftet bara därför är mer trovärdig. Kanske är det tvärtom.
”OM NI SÖKER MIG SÅ LÅT DESSA GÅ.”
Det är Jesus som talar till dem som kommer för att arrestera honom och få honom dömd till döden. Han träder fram. Samtidigt vill han att lärjungarna ska gå fria. Som så ofta har Jesu ord också en djupare dimension. De som ska gå fria är inte bara hans lärjungar. Det är alla människor. Människosonen, står här som representant för mänskligheten. Han ska bära det som är konsekvensen av människors liv. Här möter vi den allvarligaste synen på människans situation. Hon har förfelat sitt liv. l alla andra religioner anses människan ha en förmåga att påverka sin situation till det bättre, att genom egen kraft uppnå något som är bättre än den jordiska existensen. I kristendomen döms hon att dö. Gud är helig och måste ta avstånd från det som har blivit ont. Men här träder Jesus fram. Genom hans död på korset dör alla människor. Eftersom Jesus är sann Gud och sann människa är denna ställföreträdande död möjlig.
Människan är fri från konsekvensen av sitt förfelade liv och får av nåd, d.v.s. gratis, ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv. Mottagandet förutsätter att hon har en personlig relation till Jesus. Det finns ett samband mellan gudsbild och sättet att nå frälsning. I islam och judendomen, där gud är en enda person, finns ingen försoning. Det finns ingen som kan gå in och bära människornas synder. I stället uppnår man frälsning genom en kombination av hjärtats hängivenhet och därav följande goda gärningar å ena sidan och guds barmhärtighet å andra sidan.
Men betoningen ligger på människans hälft. Det talas om uppfyllandet av plikt och rättfärdiggörelse genom lagens bud. När det talas om Guds nåd och barmhärtighet menar man inte oförtjänt nåd utan nåd för den som först har presterat något.
Inom hinduismen betonas gärningarna mycket starkt. Människan befinner sig i ett evigt kretslopp där sättet att leva i det ena livet bestämmer i vilken skepnad hon återföds i nästa liv. Gärningarnas konsekvenser kan man aldrig komma undan. Frälsningen innebär att slippa återfödas. Vägen till frälsning går genom fördjupad andlig insikt i det faktum att människan inte är en individ utan en del av världssjälen. l denna variant av hinduismen finns ingen personlig gud. Enligt andra riktningar finns det personliga gudar, en del av dem är onda och en del goda. Här gäller det att göra det som är rätt och vara hängiven sin gud som i gengäld befriar den hängivne från att återfödas. För buddisten är själva livstörsten något ont. Viljan att till varje pris hålla fast vid livet vållar lidande. Frälsning innebär också här att slippa återfödas, men det handlar inte om att existera som en del i världssjälen utan det handlar om att slockna ut. Genom försakelse, rätta handlingar och andlig insikt når man detta tillstånd.
HAN LEVER!
I evangelierna finns ögonvittnesskildringar som berättar att graven var tom och att Jesus visade sig för sina vänner. Här fästs vikt vid ögonvittnenas sinnen. De såg på honom, hörde hans stämma och rörde vid hans kropp. Återigen möter vi ett anspråk som kristendomen är ensam om, nämligen uppståndelsen som ett historiskt faktum. Därför har kristendomen en mycket positiv syn livet och på framtiden. Viljan att leva kan bejakas eftersom Jesus lever. Han uppstod från döden som därmed har mist sin tvingande makt också för dem han representerade. Och hans uppståndelse är beviset för att försoningen är giltig.
DEN KORSFÄSTE GUDEN
Den som tror på den korsfäste Guden har i honom svaren på livsfrågorna. Upplevelsen av att livet har en mening och människan ett högt värde bekräftas av Jesu försoningslidande. I trons gemenskap med Jesus stillas längtan efter helhet och renhet. Den som tror på den korsfäste guden får förtrösta på något som är färdigt, vara förvissad om sin frälsning. Det blir lättare att leva. De som tror att man vinner frälsning genom egna dygder fruktar den tidpunkt då de ska bedömas. De kan aldrig vara förvissade om sin frälsning. För den som tror på den korsfäste Guden innebär framtidsperspektivet motsatsen till utslocknandet. Genom Jesus har vägen öppnats till ett evigt och heligt liv hos Gud.
Ett sammanfattande intryck är att kristendomen går längre än andra religioner, t. ex. i frågor som vad Guds helighet och Guds kärlek innebär. I kristendomen sker det som för människors sätt att tänka närmast är överrumplande. Det är Gud som arbetar, Gud som lider för att människan ska bli frälst. Detta har vunnit många människors hjärtan.
Thomas Nilsson, religionslärare